För två helger sedan var jag ute med folk på Dickens (shocker) och så skulle jag efter det möta upp Vilgot vid rådhuset.

Så jag dyker upp vid stationen och går upp vid rätt uppgång men sen är gatuadresserna en mess så jag har ingen aning om vart nummer 12 ligger och tomtar runt som en liten tok och letar. Med paddan i högsta hugg för där har jag karta ju.

Jag är en väldigt onojjig person när det kommer till att vara ute på nätterna och allt vad som kan hända då. "det där händer bara andra"-attityden.. För ingenting har någonsin hänt mig. Inget av det där som bara händer andra, inte bara "va ute på natten-saker". Folk har fleraa gånger undrat över "går du runt och har paddan uppe och använder den? Tänk om någon tar den!?" Ja jo, men jag orkar inte gå runt och vara försiktig. Ansträngande ju.

Så det som hände var att jag möter en man som stannar upp vid mig och frågar mig vart jag är på väg. Jag antar att han ser på mig att jag är lite vilse och vill hjälpa till så jag svarar adressen jag letar efter. Då sträcker han sig fram mot min padda och tar tag i den. "Vad gör du?" Frågar jag och släpper inte. "Ge mig den" säger han. Han verkade förövrigt vääldigt borta. "Nej" svarar jag för det vill jag ju inte "släpp". Sen står vi så ett tag. "Ge mig" "nej. Släpp" "ge mig" "Nej. släpp" men han släpper inte så tillslut tar jag och trycker paddan stadigt mot famnen och börjar gå i första bästa riktning. Han håller ändå kvar i typ tio meter och följer efter mig säkert tio meter till. Sen när jag stannar är han borta.

 

Det hände ju liksom inget. Men jag polisanmälde det ändå ett par dagar senare. Inte för att det är någon idé att försöka lösa det. Uppenbart inte. Jag har ingen aning om vem han var. Hur han såg ut, knappt längre. Hur fan ska man kunna hitta honom? Nee. Men om man polisanmäler blir det en siffra av det iaf.

 

Det är jag allmänt nyfiken över, hur uppskattningen av mörkertalen går till...

 

Jag fattar ju att jag inte vet hur det känns om det händer något allvarligt. Vad det är som får en att inte vilja/orka/våga anmäla. Men ibland hör man folk som säger att anledningen är att de inte vill vara "just another number" och det tycker jag är väldigt tråkigt.

Visst, statistik kan kännas opersonlig och svår och byråkratisk. Men det är en jävligt bra grej och jag tycker det känns väldigt fint att kunna bidra till att den blir rättare. Det är vårt sätt som icke-vetenskapsmän att bidra till att vi förstår världen bättre. Sweet typ :)

Sen förstår jag iof lite hur man kan liksom glömma bort att man kan anmäla. Just för att "det händer ju bara andra" Så när det väl händer en själv så känns det som att det inte hände eller inte räknades. Inte på riktigt. Och så tänker man inte ens att det är något som går att anmäla.. "Det var ju bara en grej som hände"