Det där när man upplever för någon annan

 
 
 
I helgen åkte jag och Vilgot in i landet för att vi ville se apor.
Jag insåg när vi väl var framme vid det första hotellet att vi inte valt att Göra den här Resan för att vi ville titta på apor. Vi hade valt att göra Den Här resan för att vi ville titta på apor.
När jag var här nere första varvet så var alla så besvikna efteråt när jag inte hade sett och gjort något kul, vilda djur och djungler och ocivilserade stammar med bongtrummor. Ni vet, Afrika. Jag hade inget sånt att berätta om. Trist :/ typ. Så kändes det iaf. Kanske inte faktiskt var någon alls som tänkte så, men det är skit samma.
Så den här gången kändes det ju som att nu måste vi ju göra en resa, och så kom vi på att apor är ju fina, finns det apor? Då kan vi ju se på apor på vår resa :D ungefär.
 
Sen så sitter man plötsligt på en tro-tro som det hänger ut ledningar ur taket på, och som tar lite lätt på det där med vilken sida av vägen man ska köra på och man har inget bilbälte. Föraren har ett men det finns ingen stans att fästa det så han har hängt det på handbromsen. Och man sitter och föreställer sig alla sätt vi kan krocka på och Vilgot kommer dö och hur jävla ledsen jag kommer bli och så börjar man gråta för att man har allmänt vivid fantasi och man gömmer sig bakom sin ryggsäck för man vill inte att pasagerarna som man sitter inklämd mellan ska fråga vad som är fel eller tycka man är konstig. Och så tänker man att neurotiska personer ska fan inte äventyra.
För jag uppskattar ju inte riktigt såna där "upplevelser". Inte på det sättet man ska. Visst är det kul att ha lite spännande historier, och det blev det ju av den här resan en del. Men det är mest kul att ha gjort liksom inte att faktiskt göra så mycket. När aporna hade ätit upp bananerna och sprungit upp i träden igen så var de visserligen fortfarande assöta, men då var det lite "okej nu har vi sett dem, kan vi gå nu". Jag är inte den som blir helt awe-fylld av naturen~~ och kan typ stå och titta på ett träd i en timme, för ett par år sen trodde/ville jag det. Och en del av mig har inte riktigt fattat att det inte är så än. En del av mig tror att jag fortfarande skulle vilja åka och titta på apor om jag visste att jag inte skulle komma ihåg det sen.
 
Vi var förbi ett vattenfall också. Vattenfall har jag visserligen en liten grej för.. Men största anledningen till att det kändes som att jag skulle kunna hänga där hela dagen var för att det var svalt och inga folk och en sjukt jobbig väg dit som jag inte var så pepp på att gå tillbaka. Liksom vattenfallet hade inte behövt vara ballt för att jag skulle känna det. Nu var vattenfallet ballt och det var amazong utsikt så det gjorde ju stället bättre..
 
Jag känner mig cynisk men nej det var inte en värd resa att göra, men jag är totally glad att jag gjorde den såhär i efterhand för den känns kul att ha gjort nu. Past me får suck it up för att nutids me ska få ha gjort en cool resa och ha sett apor och fina vattenfall och Afrika n'shit. Och nej det ovärda var inte hur obekväm tro-tron var eller hur varma hotellrummen var och hur obekväma sängar de hade, eller hur varmt det var att gå mellan ställen där det inte körde taxi i terräng som var snårig och hal och brand och allmänt jävlig i 30 grader och sol. Den delen av Afrika hade jag räknat med och ja det var jobbigt, men det var värt det för att se coola vattenfall och apor och afrika. Det ovärda var att jag var rädd nästan hela tiden. Från det att vi satte oss på tro-tron till det att vi gick av tro-tron hem så slappnade jag bara av då vi åt och när vi var vid just vattenfallet. Annars var det hela tiden en tro-tro som kunde krocka eller köra av vägen,en motorcykeltaxi som körde 110 km/h på en kurvig grusväg, en taxi som är på väg att bryta ihop mitt i natten mitt i ingenstans mellan två små orter, pengar som håller på att ta slut för att vi blivit lurade och saker var dyrare än för ett par år sen när andreas var här, ormar, spindlar, kanskerabies-apor, galna ghaneser med machete som skulle stab:a oss i sömnen.. Tillslut skenade fantasin iväg och så gick det inte att sluta tänka på hämskare och hämskare saker som skulle kunna hända.
 
Anledningen till att jag inte kom iväg på någon resa förra gången var aldrig för att jag var rädd. Jag var inte rädd fören vi kom iväg. Jag hade inte tänkt på allt som kunde vara läskigt. Anledningen förra gången var för att det är tråkigt att åka ensam. Jag kanske var rädd också fast inte insåg det. Jag kommer iaf vara för rädd för att göra det igen...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0