Janne -"jag har skrivit det här på paddan och orkar inte skicka det till datorn så att jag kan lägga in en bild, kanske sen"-kakan

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Av människorna som jag umgås med nu så var Janne den som kom in i mitt liv först. Han är anledningen till att KPW-perioden inte bara är en lite småpinsam fas, som jag visserligen står för fullt ut, men som ligger bakom mig och tillhör den allmänt lame unge jag var på den tiden. Utan istället något som fortfarande känns som en viktig period i mitt liv.
Och det var något som jag gjorde själv. Personerna jag lärde känna då lärde jag känna för att jag. Inte med någon annans hjälp.
Sen är Janne den enda av dem som jag fortfarande har kontakt med..
 
Vår relation har utväcklats en hel del sen back then. Kpw var för mig ett utloppsforum. Det var ett gäng folk som jag kunde berätta vad fan som helst för utan konsekvenser. Det var ett socialt experiment. Sen visade det sig vara asnice att prata sådär spärr-fritt. Även om det blev en hel jävla del awkward av det också x) och jag sparade alla mina msn-konversationer på den tiden, så mycket av det går faktiskt att gräva fram. Det låter vi bli :p det mesta awkward var nog över telefon ändå.
 
Sen gick Janne och blev en del av mitt "riktiga" liv. Liksom någon som kunde prata med Andra personer som också existerade, och inte bara någon som man kunde spy ur sig diverse sexfantasier och onaneringsvanor till på telefon mitt i natten (vill göra ett inflik om hur nostaligiskt det är att vi pratade över vanlig vägg-telefon. Jag satt i klädkammaren för att inte väcka folk och Janne drog typ telefonsladden över halva tomten ^^) Janne var lite som en dagbok (en dagbok som faktiskt gav respons. win) tidigare, det spelade ingen roll vad man sa, ingen annan skulle få reda på det och jag skulle aldrig behöva konfronteras med alla pinsamheter i "verkligheten"... Och nu plötsligt så skulle han kunna berätta allt möjligt läskigt för folk. Jag var skräckslagen x)
 
De fina sakerna med att ha Janne i sitt "riktiga" liv tho, (utöver sånt där som att hey, man får träffa och hänga med honom :D) som har sjunkit in nu när jag har vant mig (det gick fort, ingen fara) är att nu vet han mer om folk man berättar om än bara det jag har berättat, och då kan han faktiskt göra mer åt ens kriser än att bara lyssna. Och kan liksom Faktiskt lugna ner mig n' shit, whaat?! :ooo
Och den där spärrlösheten finns ju kvar ändå. Det går liksom inte att sätta upp en spärr igen när man väl har fått ner den, vad vore poängen med det liksom? Han känner mig så jävla bra också (jag kan ändå räkna gångerna jag faktiskt har träffat honom på fingrarna liksom), han fattar Varför saker är jobbigt och vad jag har för spärrar kring eventuella åtgärder, och vad jag kan ta till mig för pepp.. Finns inget som blir fel att komma till honom med.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0