Demokrati är lite en grej som vi hjärntvättas till att tycka är bra.

Visst finns det massor av saker som vi påverkas till från olika håll av samhället osv. Men demokrati är lite annorlunda. Det finns i läroplanen. Det är den enda värdering som lärs ut i skolan. Det är den enda värdering som direkt upprätthålls av staten.

 

Det är en värdering som det makes sense för staten att upprätthålla. Vårt samhälle är en demokrati. Självreklam typ.

Andra statsskick gör samma sak. I diktaturer propagerar man för diktatorn. I kommunistiska system propagerar man för kommunism. (Sen är väl inte kommunism egentligen ett statsskick, men det beror väl lite på hur bred man låter definitionen av kommunism vara. Historiskt har det ju inte direkt gått hand i hand med demokrati iaf.) Så varför skulle inte demokratier propagera för demokrati.

Men här blir det lite meta. För en av grundstenarna i demokrati är yttrandefrihet. Och motverkande av en viss uppsättning åsikter i skolan är inte yttrandefrihet.

"men demokratin är såpass viktig att det är okej att frångå demokratin lite för att bevara den"

Hur dumt låter inte det när man tänker efter?

"fighting for peace is like screwing for virginity"

Vilken demokrati är viktigast? Den vi har eller den vi propagerar för?

Som om det var olika demokratier.

"Demokrati är såpass viktigt att vi absolut inte får frångå den för något, ens för att bevara demokratin"

Det är ju lika dumt.

Eller "demokrati är inte såå viktigt så vi kan frångå den lite för att bevara den" för den delen.

 

Hur viktig är Demokratin?

Indoktrineringen i skolan funkar ju ändå någonstans. Jag är inte helt såld på demokrati helt och hållet. Men det känns väldigt konstigt att säga. Så kan man ju inte säga.

Jag upplever att folk är såpass inskolade i att demokrati är det enda giltiga alternativet att tom när de egentligen tycker att något annat är viktigare så inser de inte att de tycker det. För man måste ju tycka om demokrati.

Typ att man ibland hör folk säga att yttrandefriheten borde inskränkas för folk med vissa sorters fel åsikter, och när någon påpekar att det är odemokratiskt så försvarar man sig med något i stil med "men deras åsikter är odemokratiska. Det vore odemokratiskt att låta dem spridas".... istället för att erkänna att man tycker att det är viktigare att deras åsikter inte sprids än vad det är med demokrati.

För det kan man ju inte tycka. Inget är viktigare än demokrati!

 

Jag tycker man kan få tycka det. Det finns uppenbarligen folk som gör det. Kan man inte bara få säga det så att diskussionen handlar om relevanta saker.

Jag håller inte nödvändigtvis med om att det finns värderingar som är viktigare än demokrati, men jag tycker inte det är så märkligt att tycka.

Om man står inför valet mellan ett icke-demokratiskt samhälle med precis de värderingar jag tycker är bra, eller ett demokratiskt samhälle utan. Då är man ju tempted att välja det med bra värderingar. Om valet var så att man kunde garantera att det inte sen förändrades, då hade jag nog valt bra värderingar.

Men det kan inte garanteras, så då känner jag att risken är för stor.

(Sen är det väl egentligen minst lika fiktionellt att tänka sig att man kan välja mellan två olika samhällen på det viset, som att tänka sig att man kan välja och garantera att de håller sig så.)

Men jag tycker inte att det är konstigt att tycka det är värt risken.

 

Demokrati är liksom spelreglerna. Och i en (fungerande) demokrati är det inte riggat. Alla har samma chans. Man kan försöka fuska, men man kommer knappast undan med det.

Men om spelet är fair, då kanske man förlorar.

Om man däremot riggar spelet till sin fördel så har man bättre chanser. Det kanske är värt det om man tycker det är tillräckligt viktigt att vinna. Och man får tycka det är viktigt att vinna. Det är inte konstigt att tycka. Vi vill alla vinna.

 

Det jag känner är bara att det är för stor risk. Att om man riggar spelet öppnar man upp den möjligheten för andra. Då blir det en grej man kan göra. Och så kanske man hamnar i ett spel riggat Mot en istället.

Jag tycker inte en vinst är värt den risken. Jag tar hellre en andraplats än riskerar att hamna helt sist.

Men jag har som sagt förståelse för att vilja ta den risken. Det känns synd att det är en tabu grej att erkänna att man vill.

Patrik och Vilgot har byggt upp en uppsatsskrivar-lair i vardagsrummet och Patrik har med sig Apbajskaffe. Sånt där exklusivt kaffe där bönorna gått genom matsmältningsystemet hos en apa först för att.... Iduno.... Exklusiv mat är alltid wacky.

Han undrade om vi ville smaka.

Vilgot ville inte smaka för att apbajs.

Jag ville inte smaka för att kaffe.

 

Jag är väldigt kräsmagad och okräsmagad samtidigt. Jag tycker det är jättejobbigt att äta mat som jag tycker smakar äckligt. Eller har äcklig konstens..

Men jag har inga problem att testa mat som låter äcklig. Eller alltså inte mer problem.

För jag är väldigt onyfiken på mat så jag är oftast inte så pepp på att testa något som jag aldrig testat förut. Men jag blir inte mindre pepp av att det är apbajs, eller mögel eller maskar eller whatnot.

 

Pappa är den sortens person som tycker att det är kul att testa konstig mat. För att ha testat den konstiga maten typ. Eller på något sätt För att den är konstig iaf.

Mamma är mer sådär att hon tycker konstig mat verkar äcklig och blir äcklad av att det egentligen är insekter. Sen händer det att hon i slutänden provar ändå för att peerpressure eller något.

Tommy är nog ganska mycket som jag. Inte äcklad, men bara inte så himla nyfiken. Fast Tommy är ändå lite intresserad av mat som grej. Han är nog mer bara nyfiken för sig själv. Han kan tycka att det är kul att testa men han bryr sig inte om ifall andra testar också, medan pappa tycker det är en kul grej att man allihopa äter konstig mat tillsammans.

Vilgot stötte på något om en undersökning som kommit fram till att 60% av alla vegetarianer har ätit kött under de senaste 24 timmarna. "Vegetarianer" kanske man borde säga då. Men folk som räknar sig som vegetarianer iaf.

 

Och min första reaktion är "but why?". But why räkna sig som vegetarian då? Hur får man för sig att säga att man är vegetarian om man äter kött var och varannan dag?

"man vill väl vara det.." sa Vilgot.

Vegetarian är en identitet man vill ha.

Återkoppling till inlägget om identitet typ.

Jag kände fortfarande "but why?". But why vill man ha det? Jag kände snarare att jag kunde relatera till motsatsen: att i praktiken aldrig äta kött för att man undviker det, men inte så kategoriskt att man kallar sig vegetarian typ. För man skulle väl äta kött om man blev bjuden och det inte fanns något bra allternativ, men man blir inte bjuden för alla som någonsin bjuder en på mat är också vegetarianer eller whatnot.

"men du är väldigt individualistisk"

Det är väl det som är grejen kanske.

Och det här bekräftar någonstans en vag känsla jag haft angående identiteter, eller lables, att det finns två sorter. Det är dels den där teknikaliteten. Den där beskrivningen. Man uppfyller ett eller ett par kriterier och då Är man det ord som beskriver dessa kriterier. Har blå ögon -> är blåögd. Äter inte kött -> är vegetarian. Tycker att folk utan blå ögon och blont hår är mindre värda -> är nazist. Osv. Det är någonstans inte up for debate. Visst, man kan argumentera om vad de där kriterierna är/ska vara. Men hurvida någon egentligen uppfyller dem eller så, där har man liksom antingen rätt eller fel. Det är så ord fungerar.

Men sen finns den andra sorten. Grupptillhörigheten. Den där festen som kriterierna ger en rätt att gå på. Men man måste inte gå på festen. Det är skillnaden. Har man uppfyllt kriterierna så har man. Ingen debatt. Men man kan skita i att gå på festen. Och då blir det krångligt. För då betyder liksom ordet vegetarian ibland "uppfyller vegetarian-kriterierna" och ibland "går på vegetarian-festen".

 

Och man kan sort of mygla sig in på festen genom den här förvirringen. Genom att säga "jag går på festen", som dörrvakterna tolkar som "jag uppfyller kriterierna"... Det blir lite hönan och ägget av den här metaforen nu men whatever.

Och det stör egentligen inte mig. Men det brukar störa de på festen som är på festen för att de bara vill umgås med de som uppfyller kriterierna. Och det stör de som vill gå på festen men är ärliga om att de inte har kriterie-biljetten.

 

Och ibland säger folk saker som "har du biljett??" och man säger "nääh" för man vill inte gå på festen. Då rotar de igenom ens fickor och hittar en biljett och säger "det har du ju visst! Nu måste du gå på festen".. och så släpar de med en in. För de vill gå på alla fester de kan så de förstår inte riktigt att det ens går att låta bli att gå på en fest.

Och jag vill inte gå på fester allmänt så jag har inte förstått fenomenet att mygla sig in på fester man inte har biljett till. Jag har knappt förstått att gå på fester överhuvudtaget, men iom att man blir meddragen ibland så har det alltså känts som det varit inte helt frivilligt, och därför har jag occationally gömt mina biljetter för att slippa gå.

 

Det här gäller alltså fortfarande metaforiska fester.

 

Och ibland finns det väl flera fester för samma biljett. Vissa är lite mer "häng" än full on fest. Den här metaforen kan utvecklas... *klurklur*

Internet är en spännande plats.

 

Det är liksom privat och offentligt samtidigt.

Och det kan vara väldigt svårt att veta vad något är menar att vara.

Tänk om hela internet bara är ett enda stort missförstånd?

 

När Julian är alcoholpåverkad kan han bli rolig.

Han kan bli sådär att om man säger något i stil med "Foppa-tofflor är fula, vad är det för fel på folk som har Foppa-tofflor?" så tar han det som att man genuint har ett problem med folk i Foppa-tofflor och börjar förklara för en att folk har olika smak och det kanske finns massa praktiskt med Foppa-tofflor som vi inte har insett och man är faktiskt lika mycket värd även om man gillar Foppa-tofflor.

Medan nyktra Julian skulle plockat upp på att jag uppenbarligen inte har ett genuint problem med folk i Foppa-tofflor för han känner mig och fattar att den formuleringen är överdriven för komisk effekt.. typ? Jag är inte helt säker på vad grejen egentligen är, men nyktra Julian förstår den iaf.

 

Men internet är lite som alcoholpåverkade Julian.

Det här Foppa-tofflor-exemplet tror jag är från ett riktigt tweet som Metro-Cissi skrev en gång. Och folk blev väldigt upprörda över hur judgemental hon var. För Metro-Cissi är en offentlig person som ibland använder sin sociala media som om hon inte var det och det hänger inte riktigt internet med på. (Nu var det flera år sedan jag följde Metro-Cissi någonstans så jag reserverar mig för ev förändringar sedan då)

Och det är väl rimligt tänker man, för på internet har man inte den där kontexten som Julian har när han är nykter, att han känner mig och kan extrapolera ifall det är rimligt att jag tycker något på riktigt eller om det är troligare att det är ett skämt eller annat missförstånd. Och det finns ju massa idioter på internet så folk man inte känner och vet inte är idioter kan ju mycket väl vara idioter.

Och det är det jag menar. Tänk om det bara är missförstånd. Alltså, tänk om det BARA är missförstånd. Tänk om det inte finns några idioter utan bara någon sorts self-perpetuating brist på kontext? Vore inte det fab?

 

Alltså jag förstår ju att det inte är så. Inte bara. Men antagligen oftare än det känns.

 

Typ som den här som jag såg och min första reaktion var "men jesus bara för att du själv inte tänker på ngn..." innan jag kom på att "i hate" antagligen inte betyder "i passionately think these are the worst and destroying the world".

För liksom jag är ju en del av internet så när jag säger "internet" så menar jag ju mig själv också i någon mån.

För det är ju lätt att tänka att allt man ser på internet är saker som postats med syftet att spridas så mycket som möjligt. Att folk måste ju mena det jag tror att de menar för de har ju postat det på internet där jag kan läsa det utan kontext. Då måste det vara menat att inte ha kontext.

På något vis blir det den som postars ansvar att se till att alla som läser har rätt kontext. Funkar det så utanför internet? Jag vet inte. Jag vet inte vad som är en jämförbar situation där...

Det finns ingenstans utanför internet där man har sin egen turf, som är väldigt mycket ens egen men samtidigt så totalt öppen för vem som helst. Lite som att se någons tavla genom deras fönster. Utan att egentligen ha blivit insläppt i lägenheten, men tavlan hänger ju där så den syns...

Ens kläder kanske.... Det är nog det närmaste...

 

Det finns ingen internet-etikett.

Det är obviously rude att klampa in objuden i någons lägenhet..

Men det är inte rude att läsa texten på någons T-shirt på tunnelbanan. Små-rude att titta in genom folks fönster när man går förbi på gatan. Absolut rude att stanna och gå fram till fönstret och titta ordentligt.

Små-rude att läsa vad någon skriver på telefonen när man sitter brevid. Mer rude om den som har telefonen försöker dölja det.

Hur rude är det att gå in på folks Facebook-profil? Det är inte helt oproblematiskt iaf för det kallas ju "stalking" om än inte så seriöst. Det är inte helt fritt fram, nemas problemas, men är det rude? Eller är det bara lite sad och awkward?

Real life stalking är väl rude?

Är det olika rude att va inne på folks instagram/Twitter/tumblr/blogg/Spotify? Det känns olika...

Men det finns ingen norm för detta. För vissa kanske det är som att någon klampar in i deras hus. De har nog dolda profiler oftast.

Är det ens eget ansvar att dölja sin profil om man inte vill att vem som helst ska gå in på den? Bara för att det går.

Då känns det som det inte vore rude att titta in genom folks fönster så länge de inte stängt sina gardiner heller.

 

Hur upprättar man en internet-etikett? Vad borde den vara?