Slut walk
Yes. Nu har de tydligen i Toronto dragit igång ett slut walk, i stil med pride-paraden fast för tjejer som klär sig slampigt, med anledning av att en polis som pratat på en skola hade sagt att tjejer borde undvika att klä sig så för att slippa bli "victimized".
Självklart ska inte tjejer behöva bli våldtagna.. duh. Ingen frisk människa tycker det. Men det faktum att våldtäcktsmän hellre ger sig på lättklädda tjejer är inget som går att demonstrera bort. Våldtäcktsmännen bryr sig inte.. de våldtar folk. hallå.
Jag antar att det handlar om att tjejer som blivit våldtagna ska tas på lika stort allvar även om de har varit slampigt klädda, och det borde de såklart bli. Ett brott blir inte ett mindre brott bara för att det inte förebyggts så mycket som det kunnat. En stulen cykel är lika mycket en stöld även om den var olåst. Jag vet inte av egen erfarenhet hur mycket mindre tagen på allvar man verkligen blir som slampig tjej i ett våldtäcktsmål, men man har ju hört att det är så. Dock känner jag att jag mest har hört om fall liknande det fallet med polisen på skolan i Toronto. Folk som blivit upprörda över poliser som har sagt att man bör unvika att klä sig så, eller att man som klätt sig så had it coming eller hur de nu har uttryckt det (Det finns ju mer eller mindre finkänliga sätt att säga det på också). Och jag håller med. Man borde inte have it coming, men det har man*. Klär man sig slampigt så är det större risk att man blir våldtagen. period. (även om det finns andra grejer som gör betydligt större skillnad.. typ beteende och shit.. men whatev) och så länge man vet om det så är det ens eget ansvar att överväg om man vill ta den risken eller inte. Och för dem som inte vet om det så är det väl jättebra att poliser såsom han i Toronto informerar om det? Varför bli upprörda över den faktan?
Det är ändå något som inga andra än våldtäcktsmännen själva kan ändra på. Polisen kan vidta åtgärder för att minska risken för tjejer att bli våldtagna. Men det kommer ändå vara samma riskskillnad beroende på om man klär sig slampigt eller inte, det är ingen dryg polischef som sitter och bestämmer över den skillnaden. Så varför ta illa upp av den? Det låter bara wierd i mina öron..
Sen är väl själva paraden också för att slampig klädsel i allmänhet ses ner på en del, och det är väl fint att de står upp och säger "fuck you vi klär oss som vi vill!" "Respekt!" och sånt. För klä sig som man vill borde man få göra.. (sen är det ju lite synd med folk som har sin identitet i sina kläder.. men blah blah. alla får göra som de vill :D:D (förutom att våldta folk xD))
Jag tycker bara det är synd när folk blir upprörda över att poliser påpekar att det är en bra idé att klä sig på ett visst sätt för att undvika att bli våldtagen. Och jag tror att många av fallen där folk känner att de inte blir tagna på allvar bara handlar om att polisen har påpekat den statestik.. och det är lite synd.
*Nu säger jag inte att det är den våldtagna tjejens Fel att hon blir våldtagen. Våldtäcktsmannen är lika mycket scum of the earth även om hon har klätt sig slampigt. En tjej borde inte behöva bli våldtagen, oavsätt hur hon klär sig.. kan vi poängtera igen.. ifall någon missade att jag tyckte det.
Självklart ska inte tjejer behöva bli våldtagna.. duh. Ingen frisk människa tycker det. Men det faktum att våldtäcktsmän hellre ger sig på lättklädda tjejer är inget som går att demonstrera bort. Våldtäcktsmännen bryr sig inte.. de våldtar folk. hallå.
Jag antar att det handlar om att tjejer som blivit våldtagna ska tas på lika stort allvar även om de har varit slampigt klädda, och det borde de såklart bli. Ett brott blir inte ett mindre brott bara för att det inte förebyggts så mycket som det kunnat. En stulen cykel är lika mycket en stöld även om den var olåst. Jag vet inte av egen erfarenhet hur mycket mindre tagen på allvar man verkligen blir som slampig tjej i ett våldtäcktsmål, men man har ju hört att det är så. Dock känner jag att jag mest har hört om fall liknande det fallet med polisen på skolan i Toronto. Folk som blivit upprörda över poliser som har sagt att man bör unvika att klä sig så, eller att man som klätt sig så had it coming eller hur de nu har uttryckt det (Det finns ju mer eller mindre finkänliga sätt att säga det på också). Och jag håller med. Man borde inte have it coming, men det har man*. Klär man sig slampigt så är det större risk att man blir våldtagen. period. (även om det finns andra grejer som gör betydligt större skillnad.. typ beteende och shit.. men whatev) och så länge man vet om det så är det ens eget ansvar att överväg om man vill ta den risken eller inte. Och för dem som inte vet om det så är det väl jättebra att poliser såsom han i Toronto informerar om det? Varför bli upprörda över den faktan?
Det är ändå något som inga andra än våldtäcktsmännen själva kan ändra på. Polisen kan vidta åtgärder för att minska risken för tjejer att bli våldtagna. Men det kommer ändå vara samma riskskillnad beroende på om man klär sig slampigt eller inte, det är ingen dryg polischef som sitter och bestämmer över den skillnaden. Så varför ta illa upp av den? Det låter bara wierd i mina öron..
Sen är väl själva paraden också för att slampig klädsel i allmänhet ses ner på en del, och det är väl fint att de står upp och säger "fuck you vi klär oss som vi vill!" "Respekt!" och sånt. För klä sig som man vill borde man få göra.. (sen är det ju lite synd med folk som har sin identitet i sina kläder.. men blah blah. alla får göra som de vill :D:D (förutom att våldta folk xD))
Jag tycker bara det är synd när folk blir upprörda över att poliser påpekar att det är en bra idé att klä sig på ett visst sätt för att undvika att bli våldtagen. Och jag tror att många av fallen där folk känner att de inte blir tagna på allvar bara handlar om att polisen har påpekat den statestik.. och det är lite synd.
*Nu säger jag inte att det är den våldtagna tjejens Fel att hon blir våldtagen. Våldtäcktsmannen är lika mycket scum of the earth även om hon har klätt sig slampigt. En tjej borde inte behöva bli våldtagen, oavsätt hur hon klär sig.. kan vi poängtera igen.. ifall någon missade att jag tyckte det.
Dagisbarn och Madagaskar
Vi såg Madagaskar hos Jenny igår. Och körde spökboll. Idag kunde vi inte gå ordentligt för vi är otränade klenisar som får träningsverk av att hoppa omkring lite i två timmar. Vilka "vi" är varierar lite..
Det är lite läskigt hur killen som var skitstor när man var liten plötsligt är typ jämngammal..ish. Upp tills jag var typ 7 bodde det en kille som var fyra år äldre än mig i mitt hus med sin mamma och hennes kille. Vi lekte ibland. Han kändes också gammal, han var ju dubbelt så gammal som jag när jag lärde känna honom. Men det var ingenting mot hans låtsasbror, hans mammas killes son, som var där på helger ibland. Han var 9 år äldre än mig och hur jävla crap-in-your-pants-läskig som helst! Nu är han 27. 27 är fortfarande mycket. Det är nästan 30 och 30 är nästan 40. men 27 känns ändå ganska jämngammalt. Jag har liksom växt ikapp honom.
Vi träffades idag när vi spelade innebandy. Som jag tvingades med på trots att jag knappt kan gå due to massa träningsverk. Mamma och Pappa umgås fortfarande med hans pappa och hans tjej (Bettan och Robban), ibland är de med och spelar innebandy med oss, och idag var han också med. Rickard.
Han hade en säng hos sin pappa. Det var en våningsäng. Rickard sov överst och under sov killen som bara var 4 år äldre än mig (micke). Man fick inte vara i Rickards säng. Då blev han arg. Även om han inte var hemma så var det inte okej att var där uppe. Han fick reda på det på något vis och kom och ninjade en när man sov. Så farlig var han. Och nu är han 27 har kanska kass kondition och är jättetrevlig xD Och jag sitter här och tänker "fan att man aldrig kommer lära känna honom ordentligt"
Jag undrar hur mycket han mins av mig. "säkert inget".. fast samtidigt så känns det ju som evigheter sen jag träffade honom för att jag var så liten då. Han var inte så liten.. då borde han väl minnas bättre. Precis som jag mins barnen på dagiset jag praoade på i sexan.. men de mins inte mig för det var ett halvt liv sen för dem. Fast han ser mig nog fortfarande som en liten unge. Precis som jag ser dem från dagis som dagisbarn, fast att de snart går i högstadiet. Och när jag är 27 och de är 20 och jag träffar dem kommer de fortfarande att vara små barn för att jag lärde känna dem som små barn...
Tokknas
Det är lite läskigt hur killen som var skitstor när man var liten plötsligt är typ jämngammal..ish. Upp tills jag var typ 7 bodde det en kille som var fyra år äldre än mig i mitt hus med sin mamma och hennes kille. Vi lekte ibland. Han kändes också gammal, han var ju dubbelt så gammal som jag när jag lärde känna honom. Men det var ingenting mot hans låtsasbror, hans mammas killes son, som var där på helger ibland. Han var 9 år äldre än mig och hur jävla crap-in-your-pants-läskig som helst! Nu är han 27. 27 är fortfarande mycket. Det är nästan 30 och 30 är nästan 40. men 27 känns ändå ganska jämngammalt. Jag har liksom växt ikapp honom.
Vi träffades idag när vi spelade innebandy. Som jag tvingades med på trots att jag knappt kan gå due to massa träningsverk. Mamma och Pappa umgås fortfarande med hans pappa och hans tjej (Bettan och Robban), ibland är de med och spelar innebandy med oss, och idag var han också med. Rickard.
Han hade en säng hos sin pappa. Det var en våningsäng. Rickard sov överst och under sov killen som bara var 4 år äldre än mig (micke). Man fick inte vara i Rickards säng. Då blev han arg. Även om han inte var hemma så var det inte okej att var där uppe. Han fick reda på det på något vis och kom och ninjade en när man sov. Så farlig var han. Och nu är han 27 har kanska kass kondition och är jättetrevlig xD Och jag sitter här och tänker "fan att man aldrig kommer lära känna honom ordentligt"
Jag undrar hur mycket han mins av mig. "säkert inget".. fast samtidigt så känns det ju som evigheter sen jag träffade honom för att jag var så liten då. Han var inte så liten.. då borde han väl minnas bättre. Precis som jag mins barnen på dagiset jag praoade på i sexan.. men de mins inte mig för det var ett halvt liv sen för dem. Fast han ser mig nog fortfarande som en liten unge. Precis som jag ser dem från dagis som dagisbarn, fast att de snart går i högstadiet. Och när jag är 27 och de är 20 och jag träffar dem kommer de fortfarande att vara små barn för att jag lärde känna dem som små barn...
Tokknas
Blooonimals
Jag brukar sällan skratta högt när jag är själv. Ibland ler jag, om något är riktigt roligt. Oftast noterar jag bara; "det där var kul.. uppskattas"..
Varför skrattar man inte när man är ensam?
Det är inte mindre kul för att man är ensam. Man kommer bara inte på tanken att skratta.
Men när man är med folk är det inte som att man engagerar sig för att skratta. Skrattet kommer av sig själv. Men oftast när man är med andra. Eller när man tror att man är med andra, är jag ensam om att ha suttit framför tv:n och fått för sig att det sitter någon annan där med, så skrattar man åt något, och vänder sig om och så är det ingen annan där xD då känner man sig väldigt dum av någon anledning :S
Är skratta ett gruppbeteende? Varför?
Angående Charlies ballongvideo, så är den en sån video som jag skrattar högt till. Den är inte exeptionellt rolig, det finns mycket som jag inte skrattar åt som är roligare, men jag skrattar högt till den här. Jag har dessutom sett den flera gånger, och jag skrattar varje gång. Den slår aldrig fel xD
Prisoner's Dilemma
Tänk er ett spel.
Spelet går ut på att du har en krona och jag har en krona.
Ni ska samtidigt placera kronan på ett bord med ena sidan upp.
Blir sidorna lika vinner du.
Blir sidorna olika vinner jag.
Tänk er att vi spelar det här spelet ett bra tag.
Vad är din taktik?
Du har ingen aning om vad jag kommer välja. Du kan sitta och försöka lista ut vad jag kommer välja genom att tro att du är massa psykologisk och snitsig. Men faktum är att jag kan sitta och låta slumpen avgöra hur jag kommer att placera min krona.. så det kan lika gärna du göra också. Visserligen har du lika stor chans att träffa rätt om du hela tiden kör på antingen krona eller klave. Men då kan ju jag upptäcka det och sluta köra slumpmässigt, och istället anpassa mig efter att du verkar välja det ena oftare.
Så i slutändan tjänar vi båda på att slumpa sidan på myntet.
Men om vi lägger in en vinst-pott..
Om du vinner genom att båda mynten är "krona" (AA) så får du 3 poäng, eller kronor, medan du om du vinner med två "klave" (BB) får en poäng, och jag får två poäng oavsätt hur jag vinner.
Vad är din taktik nu?
Vi kan öka vinstpotten så att du får 100 poäng när du vinner med AA?
Eller tänk er ett spel där du delar upp en vinstpott på 100 poäng i två högar. A och B. Och jag väljer vilken av högarna jag vill ha. Innan jag vet hur du har delat.
De här är spel där du bara kan få mycket poäng genom att jag får lite poäng.. vi är ärkefiender och vill sabotera så mycket som möjligt för den andre, eftersom det betyder så mycket framgång som möjligt hos oss själva.
Men tänk er det här spelet:
Det finns tre högar med pengar. hög A, hög B och hög C.
Hög A och Hög B är lika stora.
Hög B är större än hög A och C tillsammans.
Jag kan välja mellan antingen hög A eller B.
Du kan välja mellan antingen hög B eller C.
Man får den hög man väljer..
men! om vi båda två väljer hög B så måste vi dela på den.
och om ingen av oss väljer hög A så får vi också dela på den, men då får vi dessutom också den hög vi valde, hög A resp. C
Det här spelet har fyra olika.. slut, eller lösningar, i det här exemplet med 4 kronor i hög B och en krona i resp. hög A och C så är de:
Oavsätt vad Jag väljer så kommer du få en krona mer om du väljer B. Det samma gäller mig. På det viset kommer vi att båda välja hög B och få två kronor var.
Men, då har vi tillsammans bara fått två av de totalt sex kronorna.
Flest kronor -som grupp- får vi om vi båda låter bli att välja det som gynnar oss mest personligen. Då väljer ingen av oss hög B och vi får 3 kronor var.
Det här är alltså ett spel där vi inte vinner på att spela rationellt...
Tänk dig nu att du är hjälten i någon klychig film, och jag är skurken. Spelen är någon äcklig etisk fälla och poängen är människoliv.. går det fortfarande att spela rationellt?
Mitt hjärtas bekännelser
Nu tänkte jag utveckla.. angående förra inlägget i allmänhet och Julles dikt i synnerhet.
Det är inte så att jag skulle rädda dikten för att den har ett sentimentalt värde för att det är en dikt som är skriven till mig av mig pojkvän-kliché (no offence till Julle (eller någon annan som får för sig att ta ill upp) men när jag förstod att han hade skrivit en dikt blev jag lite smått.. äcklad i brist på bättre ord.. det var innan jag hade läst den uppenbarligen :o)
Saker jag får har visserligen ett sentimentalt värde bara utav att jag har fått dem.. av folk som jag inte förväntat mig att få något av oftast. Eller sentimentalt.. det handlar väl snarare om att jag blir glad för att folk tänker på mig. Men anledningen till att dikten hamnar högst upp på listan (även om den kanske fått vara med ändå) är att den -även taget ur sitt sammanhang- är riktigt awesome!! (Ni vet hur jag kan bli helt hysteriskt uppspelt över något som visserligen kan vara nöst.. men kanske inte förtjänar såå mycket entusiasm som jag öser ur mig? Bare that in mind xD fast jag tycker fortfarande att den är helt jävla genialisk!) Den fullkomligt beamar av självironi.. vilket måste vara det attraktivaste draget man kan ha :o
Sen påpekade Jens att jag väl kan dikten utantill så jag behöver inte rädda den.. vilket det helt klart ligger en del i.. och på samma sätt som jag faktiskt inte brydde mig så mycket när alla typ 5000 sms i min utkorg plötsligt försvann under den tiden då jag satt och försökte skriva ner dem allihop.. så skulle jag nog inte bli helt förkrossad om min rum brann ner utan att jag lyckades rädda de där sakerna.. för det är i huvudsak saker som jag är glad att jag har för att de hjälper mig minnas nice saker.
Om jag inte hade dem skulle jag antingen glömma bort att jag någonsin hade dem och därför inte sakna dem, eller så skulle jag komma ihåg att jag hade dem och då också komma ihåg tillfällena de påminner mig om också. Det är bara nu när jag har dem och minns som jag tycker det är synd om jag skulle bli av med dem, eftersom det är saker som är nice att minnas. På samma sätt som jag nu är rädd att de jag umgås med nu ska bli människor som jag råkar träffa på stan och säger "men vi borde ju ses" till en gång i halvåret, för att det är människor som är nice just nu och som jag gärna skulle fortsätta tycka är nice. Men om det hände så skulle det vara för att jag tröttnat på att umgås med dem och/eller hittat annat folk som är lika trevliga, så då kommer det inte att göra något. "nutids-jag" tycker bara att det är ett sorgligt scenario.. och är rädd för att hon tror att det är hon som kommer vara med om det.. men det är det inte det är "framtids-jag" och "framtids-jag" kanske varken bryr sig om Julles kick-ass dikt eller "framtids-Julle".. eller "nutids-Julle" heller för den delen
Sen tycker jag iof om "nutids-jag's" värderingar och sånt.. :(
Nu känns det som jag ska dö.. xD
Det är inte så att jag skulle rädda dikten för att den har ett sentimentalt värde för att det är en dikt som är skriven till mig av mig pojkvän-kliché (no offence till Julle (eller någon annan som får för sig att ta ill upp) men när jag förstod att han hade skrivit en dikt blev jag lite smått.. äcklad i brist på bättre ord.. det var innan jag hade läst den uppenbarligen :o)
Saker jag får har visserligen ett sentimentalt värde bara utav att jag har fått dem.. av folk som jag inte förväntat mig att få något av oftast. Eller sentimentalt.. det handlar väl snarare om att jag blir glad för att folk tänker på mig. Men anledningen till att dikten hamnar högst upp på listan (även om den kanske fått vara med ändå) är att den -även taget ur sitt sammanhang- är riktigt awesome!! (Ni vet hur jag kan bli helt hysteriskt uppspelt över något som visserligen kan vara nöst.. men kanske inte förtjänar såå mycket entusiasm som jag öser ur mig? Bare that in mind xD fast jag tycker fortfarande att den är helt jävla genialisk!) Den fullkomligt beamar av självironi.. vilket måste vara det attraktivaste draget man kan ha :o
Sen påpekade Jens att jag väl kan dikten utantill så jag behöver inte rädda den.. vilket det helt klart ligger en del i.. och på samma sätt som jag faktiskt inte brydde mig så mycket när alla typ 5000 sms i min utkorg plötsligt försvann under den tiden då jag satt och försökte skriva ner dem allihop.. så skulle jag nog inte bli helt förkrossad om min rum brann ner utan att jag lyckades rädda de där sakerna.. för det är i huvudsak saker som jag är glad att jag har för att de hjälper mig minnas nice saker.
Om jag inte hade dem skulle jag antingen glömma bort att jag någonsin hade dem och därför inte sakna dem, eller så skulle jag komma ihåg att jag hade dem och då också komma ihåg tillfällena de påminner mig om också. Det är bara nu när jag har dem och minns som jag tycker det är synd om jag skulle bli av med dem, eftersom det är saker som är nice att minnas. På samma sätt som jag nu är rädd att de jag umgås med nu ska bli människor som jag råkar träffa på stan och säger "men vi borde ju ses" till en gång i halvåret, för att det är människor som är nice just nu och som jag gärna skulle fortsätta tycka är nice. Men om det hände så skulle det vara för att jag tröttnat på att umgås med dem och/eller hittat annat folk som är lika trevliga, så då kommer det inte att göra något. "nutids-jag" tycker bara att det är ett sorgligt scenario.. och är rädd för att hon tror att det är hon som kommer vara med om det.. men det är det inte det är "framtids-jag" och "framtids-jag" kanske varken bryr sig om Julles kick-ass dikt eller "framtids-Julle".. eller "nutids-Julle" heller för den delen
Sen tycker jag iof om "nutids-jag's" värderingar och sånt.. :(
Nu känns det som jag ska dö.. xD
vi som går
Så har man nu fått sitt ICA-kort. En Fulrosa liten sak med ett diskret mönster i stil med Rosabandetkampanjen som K-special kör på sina flingpaket i Oktober. Så här sitter jag -begravd i papper om inloggning, brochyrer om kostnader och finstilta historier, ett "kom-igång-häfte" och tre stycken hemliga kod-papper som man öppnar genom att "riva längs perforeringen" och får allmänt massa huvudverk av på grund av de där söta mönstrena på utsidan för att man inte ska kunna se koden genom papperet- och funderar över hur jag nu ska lägga upp min ekonomi. Nu när jag har TVÅ konton. Jag har alltid haft två konton.. varför skulle jag ändra på något just nu? Jo för jag bara håvar in vuxenpoäng som efterblivna fiskar. Jag överkompenserar för att jag inte har ett dugg lust med skola just nu.
För jag har inte ett dugg lust med skola just nu xD
Jens råräddade mitt biologibetyg igårkväll. Hade det inte vart för att Jens tappat bort sitt frågepapper så hade jag inte kunnat någonting. Jag hade inte kunnat svara ordentliget på en enda fråga på provet. Jag hade fått IG och varit tvungen att göra omprov.. jag har gjort omprov en gång. Det var inte ens ett riktigt omprov. Det var ett prov då jag hade varit sjuk på ordinarie provdag. Det var ändå det värsta jag har vart med om! Ush va illa jag mådde av att göra det. Så varför ska det krävas att Jens ringer upp mig och trycker upp svaret på frågorna på frågepappret i ansiktet på mig för att jag ska bry mig om att försöka lära mig dem? Det är lite illa.. Jag tror jag har gjort så på vartenda av stens prov. Jag skiter totalt i det.. och sen sista dagen dyker det upp någon som vill diskutera frågorna lite och då upptäcker jag att jag kan inte ett piss och då berättar personen allt han/hon vet och det räcker lagom för att iaf klara provet. Så tack Jens.. och Aylin och Julle och alla ni andra som tvingar mig att lära mig saker xD (tack vare Julle kan jag allt om Mojser och Bojser nu! Förutom vad de egentligen heter xD)
Därför jag ser poängen med att skolan är obligatorisk. För även om man ibland kan känna att man inte har lust att lära sig någonting bara för att det är något man måste lära sig.. så lär man sig ändå mer när man måste. Och det är trevligt att kunna saker. Även om mycket skolkunskap bara används för att vinna trivial persuit, men man blir glad när man känner att man kan saker. Det tänker man inte riktigt på när man väljer att spendrera eftermiddagen vid tvn.. även om tvn visserligen också lär en saker ibland.
Det som är synd är att man känner sig som om man lär sig alla de där sakerna man inte bryr sig om i skolan för någon annans skull, för sina föräldrar, för lärarna, för Jens XD. För då har man inte tänkt och då är det lätt att man bara kör på utan att märka när det blir för jobbigt, nu för tiden har jag bra koll på hur mycket jag orkar. Jag har varit stressad som fan över skolan, men i slutet av nian lärde jag mig att inte försöka göra allt.
Grejen är att "göra allt" har blivit default hos ungdommar.. att låta bli att försöka göra bra ifrån sig är en aktiv handling. Och det är inte helt enkelt att fatta att man behöver göra det ibland, fören det är försent och man redan börjat må skit. Sen så är det inte nödvändigtvis en major katastrof om man fattar det när man börjar må dåligt, och då börjar ta det lite lugnare så att man mår bra igen. Men alla gör ju inte det. Vissa kör på ändå tills de plötsligt går in i väggen.
Ungdommar går in i väggen nu förtiden, de blir utbrända.. vi som inte ens påbörjat det verkliga livet än. Vi är redan redo att sjukpensionera oss hela högen. Är inte världen lite fucked up om man blir nertrampad redan under förbandet?
För jag har inte ett dugg lust med skola just nu xD
Jens råräddade mitt biologibetyg igårkväll. Hade det inte vart för att Jens tappat bort sitt frågepapper så hade jag inte kunnat någonting. Jag hade inte kunnat svara ordentliget på en enda fråga på provet. Jag hade fått IG och varit tvungen att göra omprov.. jag har gjort omprov en gång. Det var inte ens ett riktigt omprov. Det var ett prov då jag hade varit sjuk på ordinarie provdag. Det var ändå det värsta jag har vart med om! Ush va illa jag mådde av att göra det. Så varför ska det krävas att Jens ringer upp mig och trycker upp svaret på frågorna på frågepappret i ansiktet på mig för att jag ska bry mig om att försöka lära mig dem? Det är lite illa.. Jag tror jag har gjort så på vartenda av stens prov. Jag skiter totalt i det.. och sen sista dagen dyker det upp någon som vill diskutera frågorna lite och då upptäcker jag att jag kan inte ett piss och då berättar personen allt han/hon vet och det räcker lagom för att iaf klara provet. Så tack Jens.. och Aylin och Julle och alla ni andra som tvingar mig att lära mig saker xD (tack vare Julle kan jag allt om Mojser och Bojser nu! Förutom vad de egentligen heter xD)
Därför jag ser poängen med att skolan är obligatorisk. För även om man ibland kan känna att man inte har lust att lära sig någonting bara för att det är något man måste lära sig.. så lär man sig ändå mer när man måste. Och det är trevligt att kunna saker. Även om mycket skolkunskap bara används för att vinna trivial persuit, men man blir glad när man känner att man kan saker. Det tänker man inte riktigt på när man väljer att spendrera eftermiddagen vid tvn.. även om tvn visserligen också lär en saker ibland.
Det som är synd är att man känner sig som om man lär sig alla de där sakerna man inte bryr sig om i skolan för någon annans skull, för sina föräldrar, för lärarna, för Jens XD. För då har man inte tänkt och då är det lätt att man bara kör på utan att märka när det blir för jobbigt, nu för tiden har jag bra koll på hur mycket jag orkar. Jag har varit stressad som fan över skolan, men i slutet av nian lärde jag mig att inte försöka göra allt.
Grejen är att "göra allt" har blivit default hos ungdommar.. att låta bli att försöka göra bra ifrån sig är en aktiv handling. Och det är inte helt enkelt att fatta att man behöver göra det ibland, fören det är försent och man redan börjat må skit. Sen så är det inte nödvändigtvis en major katastrof om man fattar det när man börjar må dåligt, och då börjar ta det lite lugnare så att man mår bra igen. Men alla gör ju inte det. Vissa kör på ändå tills de plötsligt går in i väggen.
Ungdommar går in i väggen nu förtiden, de blir utbrända.. vi som inte ens påbörjat det verkliga livet än. Vi är redan redo att sjukpensionera oss hela högen. Är inte världen lite fucked up om man blir nertrampad redan under förbandet?
Egentligen finns det ingenting,
Det satt tre stycken tjejer i.. 12 års åldern i samma fyra som jag på tvärbanan hem.
De lät sådär som man låter när man daskar med handen i luften och blinkar med ögonen och säger "men herre guuud" xD Cissi som tycker sånt är allmänt jättekul var nära att utbrista i ett "BWAHAHAHAHA!! XD" men jag höll mig.. Lyckades inte med helt önskvärd effekt kanske.. efter ett tag började de titta konstigt på mig där jag satt och stirrade med en lite manisk blick ut genom fönstret och halvt bet mig i handen med ett dumt leende xD
De gick av vid samma hållplats som jag och en av dem började säga "såg ni hon som satt.." innan jag hann ikapp dem och de blev väldigt tysta...
Jag har sen ett tag tillbaka lagt märke till att tjejer i runt min ålder.. ish (typ 10-20 xD) ibland tittar väldigt surt på mig. Jag sa det till Julle någon gång och han sa att han hade märkt det också.. och sen dess har han sagt till när han noterat det och då är det ännu oftare än jag själv märkt av (är väl naturligt.. folk slutar väl titta surt om de märker att man ser..)
Jens teori kring det hela var att "folk i allmänhet tittar på Cissi för hur hon klär sig och Julle tittar i huvudsak på tjejerna.. och folk i lokaltrafiken ser allmänt sura ut" .. ingen helt dålig teori xD Men det är extra surt.. annars skulle jag nog inte reagerat. (Och dessutom syns inte min klädstil direkt när jag är ute..?) Varför är tjejer sura på mig? Det känns som jag har brutit mot någon sorts kod som gäller för tjejer i den här åldern.. och nu blir jag frowned upon xD
Nyligen var det när jag var med Julle på Claes Ohlsson för att köpa sandpapper.. förbi kommer en liten tjej, jag hann knappt se henne, det var Julle som märkte det.. men hon var typ 7! :S pluttilutt.. vad hos mig kan ha irriterat henne?! Jag förstår inte :s
De lät sådär som man låter när man daskar med handen i luften och blinkar med ögonen och säger "men herre guuud" xD Cissi som tycker sånt är allmänt jättekul var nära att utbrista i ett "BWAHAHAHAHA!! XD" men jag höll mig.. Lyckades inte med helt önskvärd effekt kanske.. efter ett tag började de titta konstigt på mig där jag satt och stirrade med en lite manisk blick ut genom fönstret och halvt bet mig i handen med ett dumt leende xD
De gick av vid samma hållplats som jag och en av dem började säga "såg ni hon som satt.." innan jag hann ikapp dem och de blev väldigt tysta...
Jag har sen ett tag tillbaka lagt märke till att tjejer i runt min ålder.. ish (typ 10-20 xD) ibland tittar väldigt surt på mig. Jag sa det till Julle någon gång och han sa att han hade märkt det också.. och sen dess har han sagt till när han noterat det och då är det ännu oftare än jag själv märkt av (är väl naturligt.. folk slutar väl titta surt om de märker att man ser..)
Jens teori kring det hela var att "folk i allmänhet tittar på Cissi för hur hon klär sig och Julle tittar i huvudsak på tjejerna.. och folk i lokaltrafiken ser allmänt sura ut" .. ingen helt dålig teori xD Men det är extra surt.. annars skulle jag nog inte reagerat. (Och dessutom syns inte min klädstil direkt när jag är ute..?) Varför är tjejer sura på mig? Det känns som jag har brutit mot någon sorts kod som gäller för tjejer i den här åldern.. och nu blir jag frowned upon xD
Nyligen var det när jag var med Julle på Claes Ohlsson för att köpa sandpapper.. förbi kommer en liten tjej, jag hann knappt se henne, det var Julle som märkte det.. men hon var typ 7! :S pluttilutt.. vad hos mig kan ha irriterat henne?! Jag förstår inte :s
som bevisar att vi
Häromdagen slängde jag ett litet getöga på Citys löpsedel när jag gick förbi den på väg till skolan. Löpsedeln hade två rubriker; Här får du stockholms bästa Semlor och Därför startar unga krimminella gäng... hehehe ^^ tyckte jag var en trevlig kombo :)
I måndags var jag på teater med mamma på kvällen. Dyngkåt och hur helig som helst.. en sorts monolog-grej av Mia Skäringer. (Hon som spelar Alex fru i Solsidan).. Lite för mycket tanthumor som gick ut på att män är svin för att jag skulle uppskatta det helt och hållet. Men hon var imponerande självutlämnande så det.. ja.. imponerade på mig xD
Bakom oss satt det två tanter.. 40-50 års ålderiga.. överallt i hela salongen satt det tant efter tant efter tant.. men iaf.. just de här tanterna bakom oss satt och pratade om att den ena hade tröttnat på att tjata på sin dotter om att hon skulle städa sitt rum. "Jag klarar inte av det längre, jag ger upp nu, hon får sköta det där själv". Förmodligen väldigt uppskattat av dottern.. men mamman gnällde på som om tjatandet hade varit något hon borde ha fått uppskattning för men inte fick.
Den grejen.. föräldrar som försöker göra sina barn tjänster genom att gnälla på dem.. för att de har erfarenhet nog att veta att det blir jobbigt när det är stökigt, eller att de blir trötta och mår dåligt när de inte sover eller äter, eller att tänderna ruttnar om de inte borstas och allt sånt där som vuxna tjatar om. Men.. Newsflash.. barn bryr sig inte. Barn behöver lära sig sånt själva. Visst finns det en liten poäng med att säga saker mer än en gång för man lyssnar inte alltid första gången. Men efter 5e gången är det ingen poäng om man säger något till sitt barn 6 gånger eller 73 gånger. Barnet har hört.. barnet vill inte lyssna och för varje gång föräldern säger det igen har barnet ännu mindre lust att bry sig.
Och så länge barnet ändå tvingas städa sitt rum och lägga sig i tid så kommer barnet inte fatta att det är en dålig idé. Och när det tillslut får göra som det vill kommer det att balla ur för det kommer aldrig städa och vara uppe hela nätterna för det har inte fattat att det inte fungerar att göra så.
Och om man måste ha en period då man inte sköter sig, så gör det nog minst skada om man inte har så mycket viktigt för sig under den fasen i livet.. alltså så tidigt som möjligt..
Yeah... så fungerar jag iaf..
I måndags var jag på teater med mamma på kvällen. Dyngkåt och hur helig som helst.. en sorts monolog-grej av Mia Skäringer. (Hon som spelar Alex fru i Solsidan).. Lite för mycket tanthumor som gick ut på att män är svin för att jag skulle uppskatta det helt och hållet. Men hon var imponerande självutlämnande så det.. ja.. imponerade på mig xD
Bakom oss satt det två tanter.. 40-50 års ålderiga.. överallt i hela salongen satt det tant efter tant efter tant.. men iaf.. just de här tanterna bakom oss satt och pratade om att den ena hade tröttnat på att tjata på sin dotter om att hon skulle städa sitt rum. "Jag klarar inte av det längre, jag ger upp nu, hon får sköta det där själv". Förmodligen väldigt uppskattat av dottern.. men mamman gnällde på som om tjatandet hade varit något hon borde ha fått uppskattning för men inte fick.
Den grejen.. föräldrar som försöker göra sina barn tjänster genom att gnälla på dem.. för att de har erfarenhet nog att veta att det blir jobbigt när det är stökigt, eller att de blir trötta och mår dåligt när de inte sover eller äter, eller att tänderna ruttnar om de inte borstas och allt sånt där som vuxna tjatar om. Men.. Newsflash.. barn bryr sig inte. Barn behöver lära sig sånt själva. Visst finns det en liten poäng med att säga saker mer än en gång för man lyssnar inte alltid första gången. Men efter 5e gången är det ingen poäng om man säger något till sitt barn 6 gånger eller 73 gånger. Barnet har hört.. barnet vill inte lyssna och för varje gång föräldern säger det igen har barnet ännu mindre lust att bry sig.
Och så länge barnet ändå tvingas städa sitt rum och lägga sig i tid så kommer barnet inte fatta att det är en dålig idé. Och när det tillslut får göra som det vill kommer det att balla ur för det kommer aldrig städa och vara uppe hela nätterna för det har inte fattat att det inte fungerar att göra så.
Och om man måste ha en period då man inte sköter sig, så gör det nog minst skada om man inte har så mycket viktigt för sig under den fasen i livet.. alltså så tidigt som möjligt..
Yeah... så fungerar jag iaf..
på riktigt,
På tal om Emelies inlägg om folk som inte säger till när de vill sitta på tunnelbanan..
Vad är grejen med att INTE sätta sig när man åker i en full buss eller tunnelbana?
Det är inte sällan när jag åker 4:an på morgonen som det är sådär fullt att man inte kan röra sig runt i bussen och det blir allmänt problematiskt att ta sig av.. då det är någon som har gått av och lämnat en plats ledig och de personer som står så till att de KAN sätta sig inte gör det. Varför?
Jag kan förstå när det är en tunnelbana eller buss som inte alls är full på något sätt.. utan bara så full att man hamnar närmare människor om man sätter sig ner än om man står. Då är det inte konstigt när folk väljer att stå.. Och då kan vem som helst annan som har lust att sitta klämma sig förbi och göra det. yay..
Men på en proppfull buss är det ju bara elakt att inte utnyttja den plats som finns. Precis som de som står som en propp in till de lilla gångarna mellan sätena och vägrar gå in fast att det är tomt där. Och precis innanför dörrarna är det istället så fullt att inte alla kommer på. Vad är det om? När är det så viktigt att stå på ett specifikt ställe i bussen?
Visst är det också ett tillfälle där man får ta och be folk att flytta på sig.. för visst, de kanske inte tänker på att de står där och blockerar när de är i sin egen lilla värld. Men jag kan inte göra det när jag är i andra änden av bussen.. Jag förstår verkligen inte..
Vad är grejen med att INTE sätta sig när man åker i en full buss eller tunnelbana?
Det är inte sällan när jag åker 4:an på morgonen som det är sådär fullt att man inte kan röra sig runt i bussen och det blir allmänt problematiskt att ta sig av.. då det är någon som har gått av och lämnat en plats ledig och de personer som står så till att de KAN sätta sig inte gör det. Varför?
Jag kan förstå när det är en tunnelbana eller buss som inte alls är full på något sätt.. utan bara så full att man hamnar närmare människor om man sätter sig ner än om man står. Då är det inte konstigt när folk väljer att stå.. Och då kan vem som helst annan som har lust att sitta klämma sig förbi och göra det. yay..
Men på en proppfull buss är det ju bara elakt att inte utnyttja den plats som finns. Precis som de som står som en propp in till de lilla gångarna mellan sätena och vägrar gå in fast att det är tomt där. Och precis innanför dörrarna är det istället så fullt att inte alla kommer på. Vad är det om? När är det så viktigt att stå på ett specifikt ställe i bussen?
Visst är det också ett tillfälle där man får ta och be folk att flytta på sig.. för visst, de kanske inte tänker på att de står där och blockerar när de är i sin egen lilla värld. Men jag kan inte göra det när jag är i andra änden av bussen.. Jag förstår verkligen inte..
någons
Ni vet väder-andreas.. på svt..
han ja.. precis :)
Tror jag.. är inte helt säker på själv om det är honom jag pratar om xD Skit samma..
Han har tillsammans med sin flickvän byggt upp en väderstation i Ghana.. för att det behövs.. antar jag. Pappa jobbar med honom.. eller känner honom.. lite.. på något sätt :) Och han ska höra ifall jag skulle kunna hjälpa till på den väderstationen. Med vad som kan tänkas behövas.. förhoppningsvis får jag lära mig stuffs då också.
Jag är helt stört pepp!!
Inget är ju säkert alls än. Bara pappa som tänkt tanken. Andreas är där nere just nu så pappa kan inte prata med honom om det fören senare i vår när han kommer tillbaka.. *håller tummarna*
Vi såg ett program.. på svt om vindar. Fortfarande galet intressant :o
Det är väldigt slumpartat hur jag upptäckte att metreologi är så intressant. Våran SO-lärare i 7an och 8an hade en lektion inte någonting planerat så vi fick sitta och berätta om saker som vi visste om som hade med SO att göra och så dikuterade vi lite fritt om dem. Jag kom inte på någonting alls som jag visste om SO och det känndes så jobbigt så när jag ett tag senare såg programmet om El Niño på tv så lade jag det på minnet för att kunna berätta om ifall vi skulle ha en till sådan lektion någon gång. Det hade vi inte. Men vi skulle göra ett valfritt arbete i NOn.. och El Niño är ett sånt där fint ämne som kan passera som både SO och NO. Så jag bestämde mig för att göra mitt arbete om El Niño.. så att jag fick nytta av det. Men för att skriva om det fenomenet så var jag tvungen att fördjupa mig i Metrologi i allmänhet, hur det fungerar i vanliga fall.. när det inte är El Niño.. Och fan va kul de var!
Förmodligen hade jag väl stött på det på annan väg förr elller senare kan man väl tänka.. men jag har hittills inte stött på det ingående, inte oberoende av den där SO-lektionen. Än så länge skulle jag nog vara på samma ställe i livet även utan den lektionen.. men snart kommer jag kanske kunna säga att om det inte vore för den så hade jag inte varit där jag är idag och då är det omöjligt att veta ifall jag hade upptäckt metreologin ändå.
Intressant att kunna spåra ett stort steg i ens liv till ett så liiitet obetydelsefullt tillfälle som en enda skollektion..
han ja.. precis :)
Tror jag.. är inte helt säker på själv om det är honom jag pratar om xD Skit samma..
Han har tillsammans med sin flickvän byggt upp en väderstation i Ghana.. för att det behövs.. antar jag. Pappa jobbar med honom.. eller känner honom.. lite.. på något sätt :) Och han ska höra ifall jag skulle kunna hjälpa till på den väderstationen. Med vad som kan tänkas behövas.. förhoppningsvis får jag lära mig stuffs då också.
Jag är helt stört pepp!!
Inget är ju säkert alls än. Bara pappa som tänkt tanken. Andreas är där nere just nu så pappa kan inte prata med honom om det fören senare i vår när han kommer tillbaka.. *håller tummarna*
Vi såg ett program.. på svt om vindar. Fortfarande galet intressant :o
Det är väldigt slumpartat hur jag upptäckte att metreologi är så intressant. Våran SO-lärare i 7an och 8an hade en lektion inte någonting planerat så vi fick sitta och berätta om saker som vi visste om som hade med SO att göra och så dikuterade vi lite fritt om dem. Jag kom inte på någonting alls som jag visste om SO och det känndes så jobbigt så när jag ett tag senare såg programmet om El Niño på tv så lade jag det på minnet för att kunna berätta om ifall vi skulle ha en till sådan lektion någon gång. Det hade vi inte. Men vi skulle göra ett valfritt arbete i NOn.. och El Niño är ett sånt där fint ämne som kan passera som både SO och NO. Så jag bestämde mig för att göra mitt arbete om El Niño.. så att jag fick nytta av det. Men för att skriva om det fenomenet så var jag tvungen att fördjupa mig i Metrologi i allmänhet, hur det fungerar i vanliga fall.. när det inte är El Niño.. Och fan va kul de var!
Förmodligen hade jag väl stött på det på annan väg förr elller senare kan man väl tänka.. men jag har hittills inte stött på det ingående, inte oberoende av den där SO-lektionen. Än så länge skulle jag nog vara på samma ställe i livet även utan den lektionen.. men snart kommer jag kanske kunna säga att om det inte vore för den så hade jag inte varit där jag är idag och då är det omöjligt att veta ifall jag hade upptäckt metreologin ändå.
Intressant att kunna spåra ett stort steg i ens liv till ett så liiitet obetydelsefullt tillfälle som en enda skollektion..
