"Skärp dig själv, tänk om du snubblar på tunnelbanespåret, då blir jag ju ledsen."
Gammal granne
Om "hen": Blod, makt och tårar. Typ.
Det blir roligare att försöka återskapa ett inlägg som man redan skrivit, men som försvunnit av anledning, om man vet att någon vill läsa det. För om det bara var för min skull så liksom, jag har ju skrivit det en gång. Jag hade glädje i att skriva det första gången, det är därför jag bloggar. Inte lika mycket glädje i att skriva om det.. Lite, för att det kan vara kul att kunna gå tillbaka till och läsa igen om ett år, men inte riktigt värt det, finns annat kul. Men om man vet att någon vill läsa det så är det mycket roligare att ta den där halvtimmen att plita ner skiten..
Okej...
Så Hen är ett användbart ord. Inte superduperanvändbart, men vilka ord är det egentligen. Hen är i alla fall smidigare än Han/Hon, och Han/Hon använder man ju ibland. Typiskt när man skriver, när man pratar blir det lite konstigare, för det är långt att säga "släsh" eller "eller" så oftast blir det att man säger "hanhon" och hoppas att folk förstår. Vilket folk iof oftast gör, men det är i alla fall lättare att säga "hen" egentligen. Sen att det känns ovant och konstigt än så länge, men det kommer man över.
Så varför är "hen" användbart? Det innehåller ju mindre information än "han" eller "hon", varför ta bort information ur en mening? Om man kan passa på att låta den man pratar med veta vilket kön den man pratar om har utan extra ansträngning, varför inte? Visst.
Men ibland vet man ju inte. Ibland vet man inte för att personen man pratar om är någon man inte har träffat, och inte känner till namnet på, eller någon som har ett könsneutralt namn. "Jag ska få en ny tandläkare, hoppas hen är snäll" (ja, snällhet är den egenskap jag prioriterar hos tandläkare. Kompetens, äh!)
Eller så är det någon som man har träffat men som faktiskt inte är varken kille eller tjej. För även om jag tycker att ifall man är kille eller tjej, man eller kvinna, pojke eller flicka, tös eller gosse, have your pick, bestäms av vilket biologiskt kön man har och inget annat*, så finns det folk som inte passar in i något av de två fack som vi vanligtvis delar in varandra i även om vi säger att facken bara handlar om just ens biologiska kön. Folk med kromosomavvikelser och andra finurligheter. I sådana fall funkar "han/hon" inte ens ett som ett tjurigt substitut för "hen", i sådana fall har man inget om man inte använder sig av "hen". (det är möjligt att om man hittar rätt medicin-journal så står det hur man har valt att definiera kvinna och man så att även personer med såna... Tillstånd? Vad kallas det?.. Kan kategoriseras som antingen man eller kvinna de också)
*Nej nu menar jag inte att det inte finns psykologiska/mentala kön, sociala kön, rättsliga kön och allt vad det är... men även om jag tycker att det också är en intressant diskussion så vill jag inte ta den nu. Varför inte? För jag vill göra poängen att den diskussionen inte hör hit.
För Hen-frågan är en språkfråga. En fråga om hurvida vi ska börja använda ett jättebra ord eller inte. Inte en fråga om hur vi ska behandla varandra. Man kan vara respektlös mot transsexuella helt utmärkt även om man använder sig av ordet "hen" när man pratar om någon.
Ordet "hen" kommer inte att förändra någonting. Se på finland, som någon sa i kommentarsfältet på Lady Dahmers blogg (någon som försökte göra en ganska annan poäng än den jag gör nu när jag refererar till hennes kommentar, men det spelar ingen roll) : i finland har de Bara ett könsneutralt pronomen och var hittar man macho-skogshuggar-karlar om inte i Finland?
Anledningen till att vi använder det manliga pronomen om fiktiva/okända läkare är att vi förutsätter att läkare är män, inte tvärtom. (hur sunt det är att vi förutsätter att läkare är män är den där andra debatten, den som inte handlar om "hen" och den som jag inte tänker ta nu, för att göra en poäng)
Och jag blir lite ledsen när folk tvärvägrar att använda ordet "hen". Av samma anledning som jag blir lite ledsen när folk försöker övertyga andra om att börja använda hen, att de tror att "hen" kommer skapa revolution.
Om man sen är för den här revolutionen som "hen" då supposedly skulle starta, beror väl på vad man tror att den kommer leda till. Tror man att det kommer sluta med att vi helt avsexualiserar samhället, att vi slutar gå igång på några köns-attribut whatsoever och alla går omkring i samma neutralt gula träningsoverall, då förstår jag att man inte vill hoppa ombord på det tåget. "men man är ju helt bakom flötet om man tror att det kommer hända bara för att vi börjar använda ett ord" (-poängen som kommentaren på Ladys blogg försökte få till) ungefär lika bakom flötet som man är om man tror att lönerna kommer förändras "bara för att vi börjar använda ett ord"....
Jag tycker det är synd att ett så nyttigt ord har kommit i kläm där det inte hör hemma på det här viset helt enkelt.
Hornstull
Utbytte just en blick med en tjej över en full kille som raglade förbi och liksom pratade som om det var någon som lyssnade. Och sen var det bra, vi utbytte en lite förvirrad/medlidande blick och sen kände hon sig inte tvungen att prata om det. För det händer ofta. Man sitter i en fyra med någon och så kommer det förbi någon och beter sig allmänt fullt och när hen har gått så kommer kommentaren "ojdå, ja ibland blir det ju lite för mycket.." och jag tänker varje gång att ja, anledningen till att man tycker att hen är jobbig som kommer och är full är ju att hen försöker prata med en, och man är svensk och vill för gudsskull inte bli pratad med.. Och så kommer den här jeppen som har "delat den traumatiska upplevelsen" och gör SAMMA SAK SJÄLV! "hehe, jaaa...." svarar man och plockar demonstrativt upp en bok eller hörlurar ur fickan. Vill. Inte. Prata. Och så undrar man varför den här personen tyckte att fullo-upplevelsen var så traumatisk att den behövde diskuteras om personen nu inte skyr konversationer med främlingar på tunnelbanan som oss vanliga dödliga...
Ibland
Ibland när man försöker klämma en finne blir man helt oförklarligt illamående. Precis som man också ibland blir när man försöker sätta på sig örhängen och det inte går helt splendid. Varför?
Med risk för att låta sådär lagomt psykiskt instabil...
Såhär är grejen: (också så har min blogg.se app slutat funka på las paddas så det är därför jag inte bloggat på ett tag... jag behöver inte ursäkte mig! Screw you all!!) Den där grejen när man hör röster i huvet?
Altså inte som en galen person som hör saker som inte är där. Utan bara faktiskt I huvudet. Den grejen? Inte?
Okej såhär: ni vet hur man kan liksom bara tänka på allt möjligt och det är liksom lite som bilder lite som ljud, lite som begrepp, lite som faktiska ord.. man reflekterar liksom inte så mycket i hur det "känns" när man tänker. Man bara tänker. Och sen kan man komma på något smart och så tappar man bort det och så kom man backtracka och hitta det igen för att man liksom fattar hur man har asocierat fram saker. Den grejen är fin. Det var inte alls den jag ville prata om. Jag ville prata om det där andra sättet att tänka på. När man tänker massa aktivit och allt man tänker bara är som text, eller ett ljudspår. Som att man pratar. Fast man gör det i sitt huvud så att ingen annan hör. Men det känns lite som att man själv HÖR. Jag gör det tillexempel nu när jag skriver. Jag läser upp det jag skriver i huvudet precis samtidigt som jag skriver. Det är inget konstigt fenomen. Det känner ni igen? Bra.
Okej så den grejen, när man hör sig själv tänka i huvet. Men ibland så är det som om man hör någonting annat, som inte är ens tankar, men ändå i huvet. Man misstar det inte för riktiga ljud, för det "låter" helt annorlunda. Men man har inte alls kontroll över det sådär som man har med sina tankar. För mig är det oftast som en häxa som skrattar väldigt hånfullt.
Om jag försöker att tänka på något så blir det som att häxan härmar mina tänkar. Som en jobbig unge som säger efter en under tiden man pratar. Jag kan inte få den att sluta, men den går över av sig själv efter en eller ibland ett par minuter.
Känns det bekant?
Eller den där grejen när man blundar ibland och så käns det som att ens kropp blivit jätteliiiten, och huvudet jättestort. Eller att ryggen liksom knutit sig som en kringla? nähe inte det heller? Säkert?
Det regnar ute. . .
Tycker att man borde kunna få produktivitetsbidrag.. Ifall man varit produktiv med något som inte ger en inkomst liksom..
När jag var mindre var mina hobbys jätteproduktiva.. Nu är mina hobbys memenase liksom :o därför borde jag få bidrag när jag gör produktiva saker, för jag är vuxen nu och måste göra vuxensaker, det är produktivt med vuxensaker, men jag vill inte göra vuxensaker.. Jag kan tänka mig att vara produktiv dock, virka dockor, som en kompromiss... Tycker att jag borde få något för det :o
Tvåtusenmycket
Och så pratar vi, eller tittar på tv, eller spelar spel eller något sånt. Lite beroende på vem den där andra personen är.
Det där scenariot är det som dyker upp i mitt huvud så fort någon ber mig tänka på min framtid. Även om det är mer specifikt. Typ "Vad jobbar du som om tio år".. då tänker jag mig ändå det där scenariot. Att jag ligger där i sängen och är matematik-konsult för FBI...
Bloggerier
För att jag blir faschinerad över hur jag reagerar när jag läser den.
Jag följer den ganska regelbundet nu.
Det är Emmelies blogg, Saras blogg, Saras Tumblr och Lady Dahmers blogg i den ordningen som kollas in när jag drar en blogg-runda. Ifall jag inte lyckas gå vilse på internetet innan jag är klar.
Sen händer det att jag ibland kommer ihåg att kika på de där andra bloggarna jag har i min lista till höger, brukar oftast inte ha hänt något.
Men det blir lite så med bloggar. Har jag väl knuffat ut dem ur min mentala lista över bloggar som är värda att kolla varje dag (vilket händer om de inte uppdaterats på tillräckligt många besök) så är det svårt att stoppa tillbaka dem. Som med Julle tillexempel. Det är svårt att läsa hans blogg, för när han tar upp bloggandet igen så tar det ungefär lika lång tid för mig att lägga tillbaka hans blogg i min mentala lista, som det tar för honom att sluta blogga igen :\
Jag är inte världens bästa på att blogga regelbundet jag heller, fullt medveten om det. Jag ställer inga krav (ett och annat önskemål kanske.. men det är annorlunda. Och är det inte annorlunda så är det ditt problem och inte mitt... här har vi ett annat tema som jag fick lust att blogga om nu xD En annan gång. Påminn mig!), och jag låter inte er ställa krav.
Fast jag blir ändå lite irriterad när Julle inte vill läsa min blogg. "Det är inte personligt", att han får prestationsångest och sånt, jag fattar den grejen och såklart vill jag inte att han ska gå runt och ha prestationsångest och känna att han måste blogga och vara jätterolig. Nejnejnej. Men jag vill inte att han ska läsa min blogg för att jag vill visa upp allt jättebästigt som jag skriver (okej lite därför. Lite bekräftelsehorerier tar jag ut över Julle, lite. Men det är inte main-anledningen). Jag vill att han ska läsa för att här skriver jag allt sånt som jag egentligen vill prata om, men som jag aldrig vet hur jag ska säga irl. (Sen har jag väl senare kommit fram till att det inte är så mycket poäng att diskutera nästan någonting med Julle för han tycker inte att det är kul så han vill bara få det överstökat. Och om vi inte håller med varandra så slutar det bara i allmänt dålig stämning :\)
Jag gillar inte att prata. Om jag ska psykoanalysera mig själv gissar jag att jag har fått för många sincere: "jaha, och?" och "Cissi.. jag bryr mig inte." (Innan Jens och Marios tid. Jag tar inte illa upp när de ger mig skit för att jag öppnar munnen, men ibland påminner de mig om sånt jag faktiskt har tagit illa upp av.) att jag tillslut tänkt "fine, jag skiter väl i det då!"
Väldigt amatörmässig psykoanalys ^^
Jag pratar ju (Hafen och Timo skulle väl ha en lite annan åsikt där kanske..) men jag tycker inte om det. Jag föredrar att skriva..
Jag minns när jag började använda msn ordentligt. Va mycket lättare det gick att prata. När man kunde fundera över vad man skulle säga innan man sa det. Och göra om om det blev fel. Och när jag inte behöver fokusera all min kraft på att hålla samtalet igång, för det gör inget om en msn konversation dör, då kan jag istället fokusera på vad samtalet handlar om.
Pratade med, mins inte alls vem, någon gång om hur folk är annorlunda på internet. Han sa att man vill ju träffa folk på riktigt för att kunna lära känna deras rikitiga jag. Jag försökte att säga att ens riktiga jag kan vara den man är på internet också, han köpte det inte, det gjorde mig ledsen. Jag ville inte att mitt irl-jag skulle vara mitt riktiga jag.
Det var väl 5-6 år sen, nu för tiden är mitt irl-jag och det jag ser som mitt "riktiga jag", (hur jag är när jag känner mig trygg typ (ja det är väl den generella uppfattningen av folks "riktiga jag"?)) mycket mer lika varandra än de var då.
Men jag har ändå grejer som jag inte får sagt men som jag vill prata om. Inte för att jag vill att folk ska veta vad jag tycker. Utan för att jag är nyfiken på vad andra tycker. Blogg är inte bästa sättet att åstadkomma det på, men vafan. Jag jobbar på det där med att prata på riktigt också.
Sen fylls bloggen med sånt där trams som snarare är uttdragna facebook-statusar. (Skulle kunna dra en hel radda om skillnaden på Blogg och Facebook (och dagboken med) också.. men vi har redan hamnat waay off topic) Och annat som jag egentligen itne bryr mig en lort om ifall ni läser eller inte, men som jag skriver på grund av ovan nämnda fenomen att ifall en blogg inte uppdateras på tillräckligt länge så försvinner den från folks mentala blogg-listor.
Så vitt jag vet så kanske jag är den enda som fungerar så att man slutar kolla bloggar som inte uppdateras, men jag tar inte den risken, för jag vill att folk ska läsa när det väl kommer ett sånt där inlägg med något jag är nyfiken över hur folk ser på (kategorin:*klur* först och främst..) så att de funderar över whatever det nu är jag rantar om så att de kanske skriver en kommentar om vad de tycker, eller eventuellt tar upp det irl någon gång (jag känner mig som världens wannabe världsvan internetare när jag säger irl, men jag orkar inte komma på ett bättre sätt att formulera det på). Så jag fyller tomrummen mellan såna inlägg med utdragna facebookstatusar så att ni håller er kvar.
Iaf (Ordet, myten, räddningen i nöden). Det här inlägget påbörjades inte för att prata om mina bloggvanor. Det skulle handla om Lady Dahmers blogg.
Jag försöker utsätta mig för åsikter jag inte håller med om så mycket som möjligt. Åsikter jag håller med om kommer jag att utsättas för ändå tänker jag mig och jag vill ha en så "riktig" bild som möjligt av saker och då behöver man "faktan" som presenteras av båda sidor av en diskussion. För "faktan" som presenteras i samband med debattfrågor blir lätt sådär trevligt selektiv (därav "").
Jag har inte så ofta starka åsikter om saker. För det är ofta båda sidor av en fråga har argument som jag håller med om, och att sitta och försöka komma fram till vilket argument som jag håller med om MEST är lågprioriterar. För oftast behöver jag inte ta ställning till hela frågan. Oftast dyker frågorna bara upp runt omkring en, och så kan man välja att ta ställning till den ena sidan eller den andra, eller ingen alls. Att inte välja är inte alls ett val. Ibland får det samma konsekvenser som ett val, men inte ens det alla gånger. Jag brukar inte ta ställning, så länge jag inte behöver. Jag tar bara ställning till en delfråga i taget.
Och så dyker Lady Dahmer upp. Aylin länkar till hennes blogg. Jag gillar Aylin. Hon är trevlig och rolig och jävligt party på massor med vis, men det är väldigt många av hennes åsikter som jag inte delar riktigt. Och Lady Dahmers beskrivning av sin blogg syns i thumbnailen i Aylins länk på facebook, så redan innan jag klickar på länken är jag ganska övertygad om att jag kommer ha svårt för den här bloggen. Visserligen är den där beskrivningen fortfarande det jag har mest svårt för på hennes blogg. Jag är en jante-minion. Säger du att din blogg är skitbra, och att du är en fantastisk människa som alla borde träffa, så är risken stor att jag inte kommer att gilla dig.
Och mycket riktigt. Hela bloggen är helt full med precis den där sortens feminism som gör mig så jälva trött och irriterad. Som länge har gjort mig trött och irriterad. Blä blä blä!
Jag kommenterade om någonting. Inte om något av hennes inlägg i sig, utan angående debatten som startat i kommentarerna. Tror att det var angånde MILFs men jag är inte säker. (13 September var detta ifall ni vill kolla upp hennes inlägg då) Och sen var jag tvungen att komma tillbaka och se ifall jag hade fått någon respons, och då passade jag ju på att läsa nya inlägg och så. Fortfarande lika provocerad, ville skriva långa irriterade rants till nästan varje inlägg.
Men jag gjorde inte det. För såna leder ingen vart. Och sen började jag fundera över hur irrationell min irritation var.
Feminism är en jävligt klurig grej. Har diskuterat den här irrationella megairritationen hos mig som dyker upp i såna sammanhang, med Jenny, Julle och Vilgot på Donken i somras. Jag mins att jag kände det som att jag fick klarhet i det, men jag har glömt det igen. Jag är splittrad. All feelings aside så är feminism en bra grej. Men sen så kopplar jag ordet till idiotier som 'Fru Gårman' och sån skit.
Men jag har ansträngt mig med Lady Dahmers blogg. Jag har ansträngt mig att inte i förväg anta att det nya inlägget kommer vara sån där frustrerande 'Fru Gårman'-skit. Ibland är det frustrerande 'Fru Gårman'-skit iaf, men ibland upptäcker jag inlägg där hon har en bra poäng (ibland som då motsäger något av de inlägg som varit frustrerande 'Fru Gårman'-skit.. men ja.. det är alltid något).. (och lite inlägg som bara handlar om att hennes barn har eller inte har kissat i pottan, som inte är intressanta ett dugg (andra människors barn är inte intressanta! precis som andra människors hundar inte är intressanta.. (skulle kunna dra ett helt inlägg om det också känner jag)). Men hon försöker väl också hålla kvar sina läsare antar jag ;) )
Och jag har börjat kunna hitta detaljer som jag kan hålla med om även i 'Fru Gårman'-skit-inläggen, för att jag anstränger mig att inte avfärda något innan jag har tänkt på det ordentligt.
Det är jävligt spännande. Lär mig en hel del om mig själv av att läsa den där bloggen. Jag tycker fortfarande inte om henne, men jag kan respektera henne för att hon tror på det hon gör, även om inte Jag tror på det hon gör.
Något jag inte gillar dock är att hon ibland editar sina inlägg ett bra tag efter att en diskussion i kommentarerna tagit form. Jag har sett ett exempel på där hon skrev ett kort inlägg.. folk började stöka i kommentarerna och sen la hon till dubbelt så mycket till i inlägget vilket idiotförklarade hälften av de kommentarer som inte hållit med om det hon skrev.
Men jag har även sett att andra inlägg har ändrats efter att jag har läst dem, men jag kan inte säga ifall det fått några liknande konsekvenser.
något att tänka på:
Om
- y = f(u) och u = g(x), så att y = f(g(x)),
- (från Wikipediga "kedjeregeln" för lat för att länka)
nu har jag inte gett det här så mycket betänketid... men finns det tillfällen då
- y = f(u) och u = g(x), utan att y = f(g(x))?
Annars! Problemet med x som variabel. Eller problemet med typ variabler över huvud taget: ibland motsvarar x: "precis vad fan som helst!!" och ibland motsvarar x: x.
f(x)=1+2x-3x^2
g(x)=1+x+x^2
så f(g(x))=1+2(1+x+x^2)-3(1+x+x^2)^2
Som vi kan förkorta till -4x-7x^2-6x^3-3x^4
men -4x-7x^2-6x^3-3x^4 är ju en funktion av x. men det är inte f(x). för f(x) är egentligen f(x: "precis vad fan som helst!!") medans -4x-7x^2-6x^3-3x^4 snarare är f(x: x).. eller bara typ h(x). Tur att alfabetet har så många bokstäver!
Men lite jobbigt är det när h(x) eller g(x) eller vafansomhelst(x) lika gärna kan vara f(x) eller vise versa. Hur vet man när h(x) är just h(x) och inget annat?
Vad är förresten
f(x)=1+2x-3x^2
g(x)=1+x+x^2
för funktioner att använda för att lära ut kedjeregeln? Värdelöst :o
Jag blir upprörd!
Klåfingerglädje
Den där känslan när någonting är helt jävla underbart och man bara känner att man måste berätta för alla i hela världen hur underbart det är. Och som gör en rastlös, och kliar tills att man får berätta om det. Sen fortsätter det att vara rastlöst och kliigt tills man glömmer bort det där helt jävla underbara för stunden. Och så kommer det tillbaka när man kommer att tänka på det igen.
Den känslan som får mig att vilja tatuera in ett Hallon i munnen. För det känns som att då slutar det klia.
Det skulle det antagligen inte alls göra. Men lilksom.. ett Hallon! I munnen!
"varför?" undrar folk.
Och då får jag berätta att universum smakar Hallon! Och vara sådär härligt entusiastisk som är jävligt mysigt att vara, även fast det kliar. "Är det inte fantastiskt!?!" det tycker dem inte, men det gör inget!
Å det är mycket svårare att blogga om saker som ger en den känslan, än vad det är att blogga om saker som gör en irriterad eller bara måttligt på bra humör. För man liksom vet inte sådär "sätta fingret på skiten"-igt riktigt var det är som gör det så mycket mer underbart än andra tuffa saker.
Det är som en förälskelse, en besatthet man inte nödvändigtvis kan förklara.
En av sakerna som får mig sådär kliigt upprymd är just skillnaden mellan Kärlek och Förälskelse som jag läste om i papperet om "kärlekens kemi" som vi fick av Daina. Så himla bra och fint och "jaa!! :D:D <3<3 ^^ wiiii!!!"
Och snygga matematiska bevis. Typ det för Phytagoras sats som vihart gjorde en video om och som jag doodlade lite hela tiden på matten i ettan :P
Och Hallon!
Nåt mer kommer jag inte på :o
"Vita heterosexuella män"
Anti -anti-jante?
Pratar med Vilgot på facebook. Borde jobba!! jooobbbbaaaaa :)
Tihi ^^ Ska försöka hinna till jobbet, jobba, till Julle och hämta mobilladdare och sen hem innan fyra imorn. Idag gick jag up halv tre. Score!
Drömde föresten att jag började skolan med ett gäng riktigt tattiga människor. mer Score :o
Ehem..
Iaf.. om jag går upp.. 3..2..1.. typ 11 så borde jag hinna med det lagomt. *klur* då behöver jag ju inte gå och lägga mig fören tre ^^
Iaf.. Jantelagen var det jag tänkte nämna.. xD
Den tänker jag på ibland :o
Den är jävligt intressant. Jag är väldigt jante.. bland det värsta jag vet är när folk tror att jag ser ner på dem. Jag suger på att ta komplimanger, och jag är rätt kass på att ge komplimanger. De människor jag har svårast för är folk som.. ja.. tror att de är något. Folk som tycker att de är speciella (unikare än andra)(queer..), eller bättre människor (för att de exempelvis är vegeterianer), och inte skäms för att skylta med att de tycker så. Folk som tycker att Jantelagen är bland de dummaste.. (hittade en knappt årsgammal artikel om några moderatpolitiker som velat lagstifta mot jantelagen.. :S)
Men det är här jag slår lite knut på mig själv.. för när jag tycker illa om folk som tycker att de är speciella, då tycker jag ju att jag är lite bättre än dem, eftersom jag inte tycker att jag är speciell? Det är inte aktivt så jag tänker, "jag är bättre".. men i praktiken så innebär det att jag tycker så? Så där kommer Janten och biter mig i baken. Då tycker jag illa om mig själv... och hamnar ännu djupare ner i jante-träsket, den härliga spiralen av självförakt och dålig självkänsla. För den person jag dömmer hårdast för lite självgodhet är ändå jag själv.
-Men.. trots att jag har fastställt att hela det här jante-tänket får mig att må dåligt. Så kan jag inte ärldigt säga att jag skulle vilja bli av med det. Eftersom det skulle innebära att jag blir självgod. (Dra er till minnes kak-metaforen.. den om att när man vill ha kakor så är det svårt att föreställa sig hur det är att inte vilja ha kakor) Och det vill jag inte vara.. :(
Det finns en hel del varianter på anti-jante-lagar som jag har svårt för allihopa. Jag tror inte på dem helt enkelt.
Då blir det extra jobbigt när Vilgot visar en TED-talks som handlar om att folk som tror att de inte förtjänar kärlek och lycka och sånt.. de är de som upplever att de inte har tillräckligt med kärlek och lycka och sånt.
Dock upplever inte jag att det stämmer i mitt fall.. även om jag alltid har det där tvivlet i bakhuvet ("kanske de inte alls tycker om mig.. kanske de bara låtsas, eller kanske jag bara suger på att avgöra sånt") så upplever jag iaf att folk bryr sig om mig även om jag inte tycker att jag är värd det.
Egentligen tycker jag att jantelagen är fin. "Alla är lika mycket värda" liksom.. även om det kanske mer blir "alla är lika lite värda".. det är hur som bättre än "Alla är inte lika mycket värda".
Pedofili
enligt en sån där gullig frågeenkät på facebook.. kanske inte så mycket att grunda någonting på.. men iaf!
Tre saker du vill ska försvinna från världen
Högst upp låg pedofiler..
Seriöst?
med ca 30 000 röster mot näst överst; mördare på 20 000.
Seriöst?!
Först:
Även om man räknar pedofiler som enbart de som faktiskt förgriper sig på barn så tycker jag att det är lite orättvist att säga att de är så mycker värre än mördare. Men jag kan tänka mig att jag är lite minoritet i det avseendet, eftersom det tenderar att vara mer ramaskri kring tortyrer än kring dödanden (tex så var det på nyheterna förra året om hur de plockade dunen av gässen till kuddar och jackor och shit medan de fortfarande levde. "HU OCH FY!!" "usch va fruktansvärt" sa alla och jag tänkte "vadå? det är väl bättre än att de dödar gässen för att få dun?") ... jag förstår det inte, men jag accepterar att folk tycker så :\
Och jag antar att de som har fyllt i den här fråge-grejen menar "folk som förgriper sig sexuellt på små barn" när de kryssar för pedofiler, så i och med det lämnar jag fråge-grejen...
Men:
Annars.. Pedofil betyder bara någon som är sexuellt attraherad av barn mer än vuxna.
Varför blir man automatiskt en hemsk människa för att man är pedofil? Varför är det inte bara sjukligt (enligt wikipedia.. yep yep) utan faktiskt också olagligt att praktisera, även i form av RITADE barn-porr-bilder?
Yeah.. att förgripa sig på barn illa. Och jag kan hålla med om att det är mer illa att våldta ett barn än att våldta en vuxen eftersom det är troligare att ett barn får bestående psykiska men.
Men man bekämpar fel sak om man sätter dit folk för ritad barn-porr. Jag bryr mig inte om ifall det är lättare att ta alla som kanske har en lite högre potential att någon gång få för sig att våldta ett barn och spärra in dem innan de hittar på något tok.. Har man inte skadat något barn ska man fan inte straffas för att andra med samma sexuella preferenser har gjort det.
Hela grejen att det bara är Homo- bi- och hetrosexualitet som räknas som läggningar och allt annat är störningar är ju ganska sjukt tycker jag. Ur reproduktions-vinkel är det lika jobbigt att vara attraherad av sitt eget kön som av en helt annan art, så rent biologiskt är det lika off att vara homosexuell som att vara dendrofil (sen att träd är betydlig längre ifrån vad man "borde" vara attraherad av än vad tjejer/killar är (beroende på vad man nu själv är) kanske borde räknas som något (en homosexuell kanske har lättare för att genomlida ett "vanligt" samlag i reproduktions syfte än vad en dendrofil har... lättare att låtsas att en tjej är en kille än att låtsas att hon är ett träd?)) Igen av dem kommer iaf att få några barn.. så varför är det ena en störning och det andra en läggning? För att det finns fler homosexuella? För att det är lättare för samhället att acceptera homosexuallitet?
Jag vet inte om jag tycker att dendrofili borde vara en läggning eller om homosexualitet faktiskt borde vara en störning... men jag tycker iaf att de borde räknas som samma sak...
Va länge jag inte har bloggat på :( och nu är det sent, och imorn är jag inte hemma :(... men det ska komma mer kakor! :)
Min faster ringde nyss.
Det här är alltså pappas sida av släkten, som bor uppe vid höga kusten allihop och som ni inte vet något om för att jag inte träffar dem så ofta och därmed inte har så mycket gnäll om dem.
Pappa sa när han hade lagt på luren "hörni, något tråkigt har hänt..." min första tanke var "vem har dött nu?" för jag tenderar att alltid tänka det värsta när jag sence dåliga nyheter. Drama queen.. Men sen brukar jag oftast blir lite mer realistisk.. "säkert 'bara' någon som har skadat sig eller så.." och oftast är det inte ens så illa (ibland får mamma den där doom-rösten när hon har råkat färga mina kläder i tvätten.. inte så mycket till dålig nyhet om man jämför). Så nu blev jag ändå rätt chockad när det faktiskt var någon som hade dött...
När Farmor dog så var det ändå lite väntat, hon hade vart dålig länge och på sista tiden jättedålig, man visste att hon skulle dö. Så när "något tråkigt har hänt" kom den gången så visste man vad det gällde.
Jag tänker så mycket på "om folk dog" att någonstans känns det som att jag är så beredd på det, att när det händer så kan jag inte reagera spontant och genuint. På något sätt blir det lite "jaha, där kom det.. hur var det nu jag hade kommit fram till att jag skulle reagera?"
Inte som att folk dör till höger och vänster om mig. Farmor var egentligen första personen som jag kände som dog. Jag vet inte....
Och att sånt här händer triggar ju ännu mer att jag börjar tänka på "om folk dog".. för oftast kan jag avfärda såna tankar med att det oftast inte händer så plötsligt. Oftast är man sjuk först och jag känner ingen som är sjuk så risken att någon skulle ringa och säga att någon vän till mig hade dött är så liten. Men sen finns det ju en chans...
Jag vet inte om det hjälper att vara beredd.. att det blir lättare att hantera när det väl händer något då. Så borde det ju vara. Eller om jag bara kommer känna mig jättehemsk för att jag typ redan sörjt klart alla jag känner och inte har någon spontan jätteledsenhet kvar att leverera... aja..
Jag har inte träffat henne ordentligt på hur länge som helst. min kusin altså.. Hon har vart först allmänt bara.. inte där, när det har varit släkt-tjohejs..
ungefär som jag har lust att vara men inte riktigt kan med för vafan.. lite får man offra sig för att det är trevligt när alla är med..
Sen fick vi reda på att hon hade mått dåligt, och mådde dåligt. Det var väl kanske ett år sen och sen dess har hon typ bott på något hem-ish där man får ta hand om hästar...
Det hade vart lite knas med det också.. jag har inte koll riktigt. Men nu hade hon varit hemma i helgen medans hennes mamma och pappa var här och hälsade på.. och sen när de kom hem så hade hon tagit livet av sig.
Jag hade velat prata med henne... undra varför.. för jag förstår inte :(
Antagligen hade jag inte förstått ändå.
Ibland tänker jag att jag måste vara den värsta personen att prata med när man är riktigt depp.. för jag förstår inte. Jag försöker förstå, så mycket cred kan jag ge mig själv.
Men ordentlig depp.. att ta livet av sig, det är så fruktansvärt beond me. Livet är the shit liksom :o
Stavning, Prostitution och Abort! Muntert :D
Folk som tycker att någon blir en hemsk människa bara för att hen inte kan stava (och hen är smidigt att använda istället för han/hon om inte annat) .. man ser det nu och då på youtube och sånt
"people who can't spell disgust me"
Seriöst?
Well people who are disgusted by people who can't spell disgust me...
Faktiskt.. jag tycker att det är riktigt illa om man ogillar någon för att de inte kan stava. Att man inte kan stava säger absolut ingenting om resten av ens pesonlighet..
Jag har liksom inte så mycket mer att säga om saken än så xD Jag kan inte dra några motargument eftersom jag inte kan komma på NÅGRA argument till varför människor som inte kan stava skulle vara hemska människor. Punkt.
Sen hade Caspian länkat en artikel om prostitution i Tyskland.
Har inte så mycket att säga om den heller förutom att det var bra.. läs den.. typ. min höga rekomendation..
Slutligen.. Caspian hade även kommenterat på någon han kändes länk till en nyhetsartikel där sjuksjöterskor beklagade sig över att de mådde dåligt av att se foster efter en abort för att de låg och andades fortfarande och så.
Flickvännen till han som lagt upp länken dök upp och tyckte att abort borde vara tillåtet fram tills barnet är fött och det rent tekniskt blir lite omöjligt att göra abort..
Ska man dock vara rent teknisk så är det väl ganska likvärdigt med kejsarsnitt om man isåfall skulle göra "abort" i mitten av nionde månaden.
Rent spontant tycker jag att abort borde man väl få göra. Det blir så dumt om man ska hålla på att föda massa ungar som man egentligen inte vill ha..
Sen tänker jag att hey.. varför har fostret mindre rättigheter än mamman? I och med att jag anser att att leva under de shittigaste förhållandena ändå är bättre än att inte leva alls.
Men så har jag även perioder då jag faktiskt tycker att det fria valet är viktigare än liv.. hur skevt än det låter. Även om det blir lite motsägelsefullt för att man i praktiken begränsar någons fria val om man dödar hen.
Hur som helst.. vilket håll man än ska vara extrem åt så måste man någonstans göra en begränsning..
Om man tycker att man bord få göra abort för att man ska kunna bestämma till 100% om sin egen kropp. Då kommer dilemmat; men när barnet är fött? då är det väl inte okej att döda det? Och vad är det egentligen för skillnad mellan ett foster i sista veckan av graviditeten och ett barn som är en vecka förtidigt född?
Och om ma tycker åt andra håller att nej! Abort får man inte göra alls!
Mens då? befruktningen garanterar inte att det kommer bli ett barn. Befruktningen har potential att bli ett barn, men det kan bli missfall lika gärna (eller vad nu statestiken är för missfall jämfört med lyckade graviditeter.. har fått för mig att det är ungefär lika..).. precis som varje ägg har potential att bli ett barn? Är det lika illa att inte göra vad man kan för att se till att det får chansen att bli ett barn som att inte göra vad man kan för att se till att befruktningen blir ett barn?
Någonstans måste man hur som helst dra en gräns..
Medvetande låter ju spontant som en bra gräns.. fast vid närmare eftertanke (förutom det lilla problemet att vi inte kan Veta om något är medvetande, vi kan bara gissa).. som jag nämnde tidigare tycker jag att ett liv under sittiga förhållanden är bättre än inget liv, tänker man så så är det ju bättre att bli gravid och göra abort efter fostret blivit medvetet, än att ha kondom och se till att man inte blir gravid alls. För om man ändrar lagstiftningen så att abort blir förbjudet så är väl det en troligare följd? Att folk blir försiktigare med skydd, snarare än att det kommer födas massa fler ungar..?
Gäller för mig iaf för jag tänker ofta lite slött "äh, det är inte så noga.. jag kan göra abort om det skulle vara" .. jag behöver ju inte oroa mig för könssjukdommar som det är nu.
När man tänker efter gäller ju det för köttätande till en viss del också. (köttätarfrgan och abortfrågan ligger allmänt nära varandra..)
Om djuret redan är slaktat tänker man lätt "jag kan lika gärna äta det för det har redan dött.." men då säger vegeterianerna (eller den lilla rösten i huvet som tänkt ett steg till) "nä men då vet de som producerar köttet att det är efterfrågat, och de dödar så många som efterfrågas"
Jaa... fast det stämmer ju inte riktigt. De FÖDER UPP så många som efterfrågas. Om jag inte hade efterfrågat köttet hade djuret aldrig fötts.
Och att leva ett shittigt liv är bättre än att inte leva alls.. (can't emphazise that enogh it seems) (sen att djuren behandlas betydligt mer shit än de behöver göras för att det är mer kostnadseffektivt är en annan diskussion)
I det avseendet är vidkött betydligt mer illa att äta eftersom de djuren hade fått fortsätta leva om köttet inte eftertraktats.. Fast jag tror att vildjakten är begränsad av regler för hur mycket vilt man får jaga och när och s, altså inte av efterfrågan på köttet.
Annars kan man ju se det som att ju senare man gör abort desto större chans är det att fostret blir ett barn och då är det värre att stoppa det från att bli det sent än tidigt.. fast jag vet inte om jag håller med om det så mycket "kanske känns ju lite tveksamt.."
Men jo.. lite på samma nivå som att döda en människa är det väl. Fast jag kan förstå att man skulle ha lust med det om den människan planerade att krypa ut genom fittan på en... fatiskt, lite lagomt självförsvar... :S
Men Yeah.. jag vet inte riktigt vad jag tycker om saken...
Tre Chipspåsar
Yeah, det är störigt att behöva betala mer. Och dudeen som sa att 100kr motsvarar 3 chipspåsar borde ju nästan hängas litegrand.. Först för att man får mer än 3 chipspåsar för en hundring, ska man dra ett sånt utalande ska man fan ha koll, jag vet inte vilka chips killen käkar.. men yeah, det där är lite uttjatat..
Iaf, det är inte mest därför jag stör mig på det utalandet. Nä, utalandet är dumt för att han försöker släta över höjningen.. de gör ju faktiskt höjningen av en anledning. Dum aproach!
Och lite den grejen kan jag tycka är dum med människor. För ungefär ett halvår sen var det en undersöknig i Metro där de hade frågat folk ifall de vore berädda att betala mer för att resa med sl om sl byggde ut kommunaltrafiken. Det var linjer som var mer eller mindre spånade på både här och var. Vissa mer omfattande än andra. Och majoriteten av stockholmarna tyckte att det var rimligt att betala mer för ett sl-kort om sl byggde ut. Men när Sl höjer avgiften ett halvår senare så blir det ramaskri och plötsligt tycker 30% av stockholmarna att sl ska vara gratis. Det låter lite som de där som gnäller över att det inte finns tillräckligt med bostäder i stan, MEN det får inte byggas där eller där eller där för det är ju en park och där är det grönområde och där håller ju britta till med sin pitoreska blomsteraffär! Den kan ni ju inte köra bort! (ja jag är helt övertygad om att det till viss del är samma människor som både gnäller och protesterar)
Jag vet inte hur kostnadseffektiva de är på sl, det är möjligt att det skulle kunna vara billigare om de skärpte sig lite, och då är det synd att det ska vara dyrt. Men jag är glad att det finns kommunaltrafik så att jag kan ta mig till skolan/Jens (mina prime-resmål!) och hem igen, på en tredjedel av tiden det hade tagit annars. Och jag tycker att det är värt ganska mycket för att få tillgång till den tjänsten..
Det som är mindre bra med höjningen är att de som har det där alternativet till kommunaltrafiken, även kallat bil, kommer att välja den istället. Synd..
Laborationer
Grundidén: att ungar ska få göra experiment och se hur allt det där de har lärt sig ser ut i praktiken, är jättebra. Så jättebra att "det momentet måste vi införa som obligatoriskt i undervisningen" säger någon putte på skolverket och ger sedan över allt ansvar till lärarna. Lärarna som bara verkar få höra delen om att "barnen ska göra experiment!" och sen blir det Tom-tits av alltihopa. Tom Tits är iof jävligt kul och bra på många sätt. Bättre nöje med potential att vara pedagogiskt än helt och hållet hjärndött kul.. om vi nu ska prata undervisning.. men Tom Tits blir bara pedagogiskt om man har någon hipp fröken med sig som förklarar om alla de där spännande grejerna. Och det är det som lärarna missar när det är labb..
Laborationerna skulle vara att göra något praktiskt för att koppla ihop teorin med praktiken. Men någonstans på vägen gick den där ihopkopplngen förlorad och så blev det bara praktiskt av alltihop.
Granted att det har blivit bättre i gymnasiet, nu beror det nog mycket på mig också att det inte riktigt går ihop på slutet.
Lennart gjorde bra labbar. När man labbade med Lennart så var uppgiften "nu ska vi ta reda på gravitationskonstanten! Här får ni en tyngd en skumgummiplatta så ni inte skadar golvet och en klocka att ta tid med.. kör hårt!" Och tidigare på lektionerna hade vi gått igenom formler för att räkna med fritt fall, och alla som fattar att när man släpper en tyngd från ett antal meter ner på en skumgummiplatta har med fritt fall att göra kan leta upp formeln och lösa labb-uppgiften. Och wow: Ihopkoppling!!
Med Slavomir (och majoriteten av alla labbar jag någonsin har gjort förutom med Lennart) skulle labben istället se ut såhär. "släpp en tyngd och mät hur lång tid det tar för den att falla en meter. gör det tio gånger och sätt in värdena i en sån här tabell, som ni också fyller med de här och de här och de här värdena. Sen sätter ni in värdena i den här formeln och antecknar resultatet i tabellen. Sen gör ni en graf av resultatet, som ska se ut så här, och drar en linje som ni räknar lutningen på. Lutningen är ert svar.. klart" Och inga ungar fattar ett skit. I kemin är motsvarande labb: "Blanda de här ämnena. Det ska bli grönt. Blir det inte grönt så hade inte gruppen innan er diskat sina provrör ordentligt. Synd." Jag erkänner att Kemin har blivit mycket bättre än det var i grundskolan. Nu för tiden är det faktiskt lie mer: "Blanda de här grejerna. När man blandar två ämnen av den här sorten blir det grönt.. bara så ni vet. Kolla om det bli grönt. Är det ämnen av den här sorten eller inte?" Lite ihopkoppling. Även om det är ihopkoppling med teoretisk kunskap man lärt sig tre sekunder tidigare för att de stod på labbpapperet. Sen är det meningen att man ska komma ihåg vad man har lärt sig om det där ämnet på lektionerna och skriva något om det som inte alls kan kopplas till varför det blir grönt utan bara är bra att visa att man kan. Lite fina deduktiva slutledningar som man inte har så mycke nytta av.. men yeah, nåt är det, så mycket kan jag ge.
Iaf.. lärare som inte kan lägga upp bra labbar borde inte bahöva ha labbar med eleverna för hela poängen försvinner!
Det resulterar bara i att elever som jag vaknar med ångest varje morgon de ska ha laboration.
(HaH! jag lyckades med ett konsekvent rant för en gångs skull :D)
Kärlekens kemi
Vi fick ett papper på biologin idag. Kärlekens Kemi handlade papperet om.
När vi fick det sa Julle: sånt här vill man ju inte riktigt veta.
Det ville jag. Jag tyckte det var jätteintressant. Det tog ner kärlek på jorden.
Jag vill ha kärlek på jorden xD Jag tyckte inte om när kärleken var uppe bland molnen och härgade för jag förstod inte vad grejern var.
Papperet förklarade hur lust, förälskelse och kärlek var olika saker. Att det var olika ämnen som gjorde olika saker med olika delar av hjärnan och kroppen (bryr jag mig om att gå in på detaljer? inte ett dugg..). Jag tycker det är finare när jag vet att kärlek är på riktigt och inte bara något flumm som massa poeter rantat ihop. Jag tycker om tanken på att det går att se. Att det går att mäta.
Det är som en sjukdom.. tydligen så kan man bli beroende av att vara förälskad. Det tycker jag också är väldigt fint. Dock kan man inte vara förälskad längre än ungefär 2 år :( Det tyckte inte jag var lika fint.. fast jag tror inte riktigt på det heller... För jag tror mig ha såpass koll att jag märker när jag är förälskad, och nog har det hållt sig mer än 2 år...
~Mina vänner är kakor
Hon kom fram till att det var via facebook.. och i slutet av början av tvåan, eller kanske början av mitten av tvåan.. i november 2009 iaf.
När hon sitter där och läser snubblar hon på en konvesation. En konversation om hur problem inte alltid löser sig, men istället slutar vara problem för att man ändrar sätt att se på saker. Men när man har problemet så vill man inte att det ska "lösa sig" på det sättet. Exemplet var "om man är kär i någon som inte gillar en tillbaka: då kan problemet försvinna genom att man slutar vara kär i denne". Men när man är kär vill man inte riktigt sluta med det. Då har man misslyckats :o Men det är ett sätt att lösa problemet utanför boxen.
Ungefär som kakorna.. jag gjorde en lista med den frågan för ett tag sen: "Om du vill ha kakor (du vill verkligen ha kakor mest i hela världen!), det finns kakor i en burk brevid dig, men den är låst och du vet inte vart nyckeln är. Om du i den sitsen får en önskning, vad skulle du då önska dig?" När jag konstruerade frågan så var det för att jag tänkte att det finns många önskningar som leder till att man får kakor. "Jag önskar att burken inte var låst." "Jag önskar att jag hade kakor." "Jag önskar att jag visste vart nyckeln var." "Jag önskar jag hade nyckeln." Alla leder till att man får kakor, inte nödvändigtvis dem i burken, men kakor never the less. Det krävs bara olika mycket eget arbete efter önskningen för att få kakorna. Om man önskar sig kakor så har man dem direkt. Om man däremot önskar sig att få reda på vart nyckeln är så måste man sen hämta den och låsa upp burken..
Bara det tyckte jag var intressant. Och jag funderade hur mycket svaret sa om en som person..
Sedan kom jag på varianten "Jag önskar att jag inte vill ha kakor!"
Det svaret är så svårt. För om man vill ha kakor... om man verkligen vill ha kakor.. väljer man det svaret så får man ju inga kakor.. och det är allt man ser, det är svårt att ta till sig att man inte kommer att vilja ha kakor, när man vill ha kakor. Men när man väl har greppat den delen, att man kommer vara lika glad om man inte får kakor, då är det ju det bästa alternativet eftersom kakor är onyttigt och sånt.
Och om man ska vara realistisk så finns det ju ingen som kan uppfylla önskningen man har om man önskar sig kakor eller att få nyckeln. Sure, har man tur kanske det dyker upp någon med kakor eller nycklar. Men man har ingen kontroll över det själv.
Men ifall man vill ha kakor eller inte.. det har man faktiskt möjlighet att själv ha kontroll över. Det är inte lätt att kontrollera, men man har allt som behövs för viljan är till 100% i ens eget huvud.
Och för att härleda detta till studenten, som var min intention från början. Vi går tillbaka till att det är svårt att ta till sig att man inte kommer vilja ha kakor.
Jag vet om att jag om 10 år inte kommer bry mig om min gymnasietid, för jag är bra på att när jag har ett problem lösa det genom att ta bort det, "sluta vilja ha kakor". Men jag gör det omedvetet så jag har samtidigt inte lyckats förstå att jag inte kommer vilja ha några kakor. Jag vet, för folk har sagt det, massor, och jag har sagt det till mig själv. Det är klart att det blir så. Men bara för att man vet något så kan behöver man inte förstå ett piss av det.
För just nu är det inget problem, just nu kan jag bara fokusera på att att jag kommer bli av med kakorna..
(känn er metaforerade!)
Och nu ringer Albin!!! :D
Nu har Albin lagt på! Han ville ha sällskap på hemvägen :)
GONATT!!! :D:D:D
