#8mars

Kvinnodagen känns som en sån där dag som mest bara bidrar till att folk inte fattar.
"vadå ojämnställt? Ni har ju en kvinnodag. Det finns ingen mansdag minsann. DET är orättvist. Hurr."
Som att den här dagen är där för att kompensera orättvisorna "Det var lite ojämnställt, så vi la till en kvinnodag så att det blev rättvist" och att det liksom räcker att uppmärksamma på den officiella dagen.
Som Sofia (@vinagerchips) twittrade så fint: "Skulle man t ex kunna införa internationella svältdagen på samma sätt? I think not."
Eller som Morgan Freeman säger om Black History Month, det kan ni googla själva. Get off your asses!
 
Så på det viset känns den här dagen onödig. På det viset. Inte på "men äh, sverige är ju jämnställt nu"-viset. På "det känns som att det var någon lite avlegad gubbe som kom på dagen av anledning "då håller väl kärringarna tyst, om de får en egen dag" och vi kanske inte ska faktiskt köra på det då"-viset. På det viset att det ger folk möjligheter att göra dumheter i stil med att ge alla tjejer semlor med inte killarna. På det viset.
 
Men det kanske faktiskt finns folk som behöver den för att våga och orka kämpa för riktiga viktiga saker. Så det är bra n' dat :)

Vet hut

Angående barnfria caféer. Jag tänker mig att det här är en fråga som liknar den om böneutropen.
 
Liksom tål man inte ljud och stoj och stök så kan man flytta ut i skogen och bo bland myrorna. Myror är tysta.
Att resten av världen ska anpassa sig efter vad som stör Dig är störtlöjligt. Du stör dig, Du anpassar dig. Rent sådär "vem har Rätt i att göra vad". "Förargelseväckande beteende"-grejen känner jag spontant är lite konstig.
Barnfamiljer borde Få vara överallt med sina barn. 100%
 
Men! Barnfamiljer borde inte faktiskt vara överallt med sina barn. Jag tycker absolut att det räknas som dåligt beteende av vuxna att utsätta andra för deras barn om deras barn beter sig dåligt (och barn beter sig alltid sämre än vad deras föräldrar tror). Sen säger föräldrar att "barn låter, det måste de få göra" och att det inte är så "bara" att fostra en 2 åring och det må vara sant, jag är inte förälder (även om jag just nu är fett pepp på att skaffa en unge att inte gå till caféer med) men de flesta ungar jag ser på bibliotek verkar förstå heligheten med tystnaden där (jag minns absolut att jag gjorde det väldigt tidigt) och kan man lyckas förmedla den till sina barn kan man säkert förmedla liknande heliga tystnad om man går på café eller resturang. Och kan man inte det så ja, då kan man stanna hemma, det går faktiskt. Såg tillexempel någon på twitter som inte tyckte det var rimligt att dömma ut alla mödrar till socialt utanförskap (trodde det var Lady Dahmer, men kollar igenom hennes tweets nu och kan inte hitta det så antingen var det någon annan eller så har hon tagit bort det) men det tycker jag absolut att man kan göra för hör och häpna; de behöver inte skaffa den där ungen från första början (och också så kan man träffa folk man känner i icke-offentliga rum). Att skaffa barn inkluderar en jävla massa uppoffringar som man ju faktiskt får se till att väga in i beräkningen om det är värt det. Tycker man att det är så otroligt jävla viktigt att gå på café oftare än man kan få tag i en barnvakt så kanske man inte ska skaffa ett barn. Det är inte en rättighet att ha barn.
 
Det är å andra sidan inte en rättighet med tysta/lugna/barnfria caféer heller. Men här kommer det vinnande argumentet: Driver man ett café borde man få göra det hur man vill. Om lagen ser ut så att det faktiskt är diskriminering mot barn att ha det barnfritt så är lagen dum och borde ändras (faktiskt, om gruppen "barn" är möjlig att diskriminera så måste vi ju ge dem rösträtt). Vill man erbjuda varan/tjänsten "fika i lugn miljö" så ska man få erbjuda det, och man kan inte göra det om man släpper in barn.

Komplimanger

Jag har alltid (så vitt jag mins) skiljt på mitt utseende som är det som jag är stuck with, iaf ansiktet, kroppen kan jag förändra, delvis, grunden -skelettet- är jag ju fast med, men muskler och fett utanpå det har jag lite say om, i praktiken men sen orkar man ju inte, och det är ju absolut inte en dag till dag förändring i så fall. Och sen är det det andra utseendet som är det jag kan ändra på; kläder smink, smycken, håruppsättningar och färger, nagellack. You name it. Och får jag en komplimang för mitt utseende (jag har läst ikapp på lady dahmers blogg idag, därav det här temat) så är det oftast väldigt tydligt vilket av dessa det är riktat till, och de betyder väldigt olika saker.

En komplimang för mitt naturliga "stuck with" -utseende som kommer från en heterosexuell tjej, eller en homosexuell man, betyder niet. Jag skiter helt totalt i vad människor i dessa grupper tycker om min kropp för de kommer aldrig att ha med den att göra. De flesta individer ur grupperna hetero-/bisexuella män och homo-/bisexuella kvinnor komenterar mitt utseende kommer inte heller att ha någonting med min kropp att göra, men varje person av dem som ger mig en komentar ger mig en statistisk hint om hur gruppen som stort tycker. Och det är relevant vad gruppen som stort tycker för att det är roligare att ligga med folk vars utseende man attraheras av. Punkt. Och därför är den enda person vars åsikt spelar någon direkt roll Vilgot, för att han är den enda person jag i nuläget planerar att ligga med.
Vad jag själv tycker om min kropp/naturliga utseende spelar på det viset ingen roll och anledningen till att jag bryr mig på den fronten är lite knepig. Dels är jag ju faktiskt en statistisk hint om vad bi-kvinnor tycker, och jag förstår ju på vilket sätt jag tycker om mitt naturliga utseende mycket bättre än vad jag förstår folk som bara ger mig en komplimang. När jag tycker att jag är snygg så vet jag ju att jag verkligen tycker det. Dels handlar det om vad jag är van vid, vad som känns bekvämt och inte ovant och konstigt.
 
En komplimang för mina kläder, hår, whatever tar jag som en extended komplimang för min personlighet (/skills in the art of att sätta upp håret/måla naglarna/whatnot) och då spelar det ingen roll vem den kommer ifrån. Mitt så att säga "fixade" utseende är någonting jag själv har valt och gjort. Som om jag hade målat en tavla.. Jo men lite. På ett sätt är det konst att "fixa sig". Jag lägger i alla fall ner bra mycket tid på det och det är kul om någon skulle uppmärksamma min effort. Och jag tror inte att såna komplimanger har någonting att göra alls med hur attraherad någon är av mitt naturliga utseende, för det skulle det inte ha om jag gav en sån komplimang. Om jag ser någon som har "fixat sig" på ett sätt som jag gillar/uppskattar så dras jag till den personens personlighet.
 
Sen är det väl enklare för mig att veta vad det är jag får komplimang för eftersom allt mitt "fixande" är väldigt uppenbart just fixande. Det finns ingenting av det som går att missta för mitt naturliga utseende.
Människor som tillexempel sminkar sig på sånt vis att det inte syns att de är sminkade om man inte har träffat dem då de inte varit det, kan jag tänka mig har svårt att veta vart komplimangerna är riktade. Och jag kan tänka mig att det kan skapa förvirring och osäkerhet  hos såna personer att få komplimanger för sitt utseende, så jag kan absolut skriva under på att komplimanger för utseenden ibland kan göra skada även fast att de är genuina komplimanger och inte alls illa menade. Det jag försöker säga med det här inlägget är dock att de inte är enbart och alltid dåliga som Lady Dahmer tänker sig (nu handlade det inlägg som fick mig att skriva det här om utseende-komplimanger till barn och det är absolut skillnad för där finns inte attraktivitets-aspekten och det är också svårare för barn att förstå skillnaden mellan de här sorternas utseende och vilken av dem de får en komplimang för, men även där tror jag inte att det är enbart av ondo)

Hej bloggen

Gud vad jag har saknat dig <333
 
Idag funderar jag över vad som är intressant att veta om personer egentligen. Typ vad är grejen med små-/kallprat? "Jaha och vart bor du någonstans då?"
Det är aldrig en grej som jag undrar om. Men det är en av det första grejerna folk frågar om och bland det första jag kommer att tänka på när jag får I uppgift att "berätta om mig själv"
Vem är jag? En tjej som bor i Årsta. Säger det någonting alls? Nej.
Vem är jag? Någon som har lätt att skära för många gurkor. Säger mer iaf, men inte så jävla mycket det heller.
Det känns som att det där man verkligen vill veta om folk är inte svaret på någon fråga man kan ställa.
Vilken färg tycker du att Onsdag har?

Det är mest synd om dem

 
 
 
 
"Nice guys"
 
Nu är "nice guys" ett sånt där begrepp som folk använder väldigt olika. Så för att förtydliga:
En "nice guy" är i min värld killen som inte fattar hur tjejen han är kär i kan vara intresserad av den där douchen som hon gillar. Han som undrar varför tjejer i allmänhet vill vara med kräk istället för honom, han är ju snäll. Gillar inte tjejer snälla killar?
En "nice guy" är inte killen som tror att han är friendzonead så fort en tjej rejectar honom. Även när det är en tjej han just har träffat och inte alls har någon sorts vän-förhållande med. Det är inte killen som inte ser någon poäng i att umgås med någon tjej överhuvudtaget om inte möjligheten att få ligga finns. Han är ingen "nice guy". Jag vet inte vad som är up med honom.. Han kan eventuellt ha varit en "nice guy" en gång i tiden, men det var i så fall väldigt länge sen.
 
 
Nej, "the nice guy" är en ledsen kille. En kille som blivit bortvald av den specifika tjejen han var intresserad av. För en kille som han inte förstår vad hon ser i. Så han förstår inte, och han blir lite (/mycket) bitter, för att vafan, det blir man (och säg inte "nej det behöver man inte bli". Det har man inte riktigt kontroll över. Du låter bara som en person som aldrig blivit rejectad eller aldrig varit kär om du påstår något annat). Och så projicerar han, för han har inte ett av sina bästa moments just nu, och undrar "är det så att de där egenskaperna som jag trodde var bra med mig inte alls är bra egenskaper egentligen" "gillar inte tjejer snälla killar?" För att det är bekvämare att tänka att det är hon som är dum än att det är en själv det är fel på (tjejer projicerar ju också när de har ben and jerrys session och proklamerar att alla män är svin när någons kille har varit otrogen (nej det existerar inte bara i romcoms, jag har faktiskt varit med på en sån ben and jerrys session och umgåtts med såna tjejer) men de menar det ju oftast inte. De säger bara så under tiden de är ledsna. Sen är killar ganska fina igen när de kommit över aset).
Och så söker han bekräftelse på internet. Och på internet finns det en massa andra ledsna killar vars love-interest också har valt ett vad de ser som asshole. Och de hittar varandra och slår sina kloka huvuden ihop och kommer fram till att om alla de har träffat tjejer som har valt assholes istället för dem, och de alla är värsta snälla. Då måste ju det betyda att tjejer gillar assholes och inte snälla killar.
Lite bristande logik, ja....
Och jag tycker att det är synd att det blir såhär. Att de ledsna "nice guysen" bekräftar varandra så att de inte fattar hur snett de tänker, så att de kommer ur den här upplevelsen permanent bittra och med en övertygelse om att det tjejer gillar hos killar är douchebaggery och i värsta fall bestämmer sig för att bli ett asshole själva. Det är en waste på snälla killar. För det är jag rätt säker på att de flesta var innan de blev bittra och gav upp.
Så det är bra att folk håller till på de där forumen för att bryta bekräftelsespiralen. För att förklara för killarna att de har fel, att det här inte applicerar på alla tjejer och att majoriteten av de tjejer som är tillsammans med assholes gillar dessa killar för någon annan egenskap än just asshole-heten (och att många av de där killarna kanske inte är assholes egentligen, det bara känns så för att de liksom "snodde" din tjej) och att de antagligen inte är assholes mot henne. De här killarna behöver höra att de har tänkt fel. Så att de tänker rätt och inte fortsätter bekräfta andra som tänker fel.
Men överallt på internet där jag sett det här så görs det på, vad jag är helt övertygad om är, fel sätt: genom att bli arga på dem. För de är redan ledsna, det är liksom därför vi har den här situationen. De behöver inte höra att de är dumma och hämska som undrar om alla tjejer bara blir kära i assholes. De behöver tröstas och få höra att det finns alla möjliga konstiga tjejer som gillar alla möjliga konstiga killar och även om "snäll" kanske oftast inte räcker så är det generellt en bra grej och att de säkert har en massa andra egenskaper som det finns tjejer som skulle förälska sig i.

Numbers

För två helger sedan var jag ute med folk på Dickens (shocker) och så skulle jag efter det möta upp Vilgot vid rådhuset.
Så jag dyker upp vid stationen och går upp vid rätt uppgång men sen är gatuadresserna en mess så jag har ingen aning om vart nummer 12 ligger och tomtar runt som en liten tok och letar. Med paddan i högsta hugg för där har jag karta ju.
Jag är en väldigt onojjig person när det kommer till att vara ute på nätterna och allt vad som kan hända då. "det där händer bara andra"-attityden.. För ingenting har någonsin hänt mig. Inget av det där som bara händer andra, inte bara "va ute på natten-saker". Folk har fleraa gånger undrat över "går du runt och har paddan uppe och använder den? Tänk om någon tar den!?" Ja jo, men jag orkar inte gå runt och vara försiktig. Ansträngande ju.
Så det som hände var att jag möter en man som stannar upp vid mig och frågar mig vart jag är på väg. Jag antar att han ser på mig att jag är lite vilse och vill hjälpa till så jag svarar adressen jag letar efter. Då sträcker han sig fram mot min padda och tar tag i den. "Vad gör du?" Frågar jag och släpper inte. "Ge mig den" säger han. Han verkade förövrigt vääldigt borta. "Nej" svarar jag för det vill jag ju inte "släpp". Sen står vi så ett tag. "Ge mig" "nej. Släpp" "ge mig" "Nej. släpp" men han släpper inte så tillslut tar jag och trycker paddan stadigt mot famnen och börjar gå i första bästa riktning. Han håller ändå kvar i typ tio meter och följer efter mig säkert tio meter till. Sen när jag stannar är han borta.
 
Det hände ju liksom inget. Men jag polisanmälde det ändå ett par dagar senare. Inte för att det är någon idé att försöka lösa det. Uppenbart inte. Jag har ingen aning om vem han var. Hur han såg ut, knappt längre. Hur fan ska man kunna hitta honom? Nee. Men om man polisanmäler blir det en siffra av det iaf.
 
Det är jag allmänt nyfiken över, hur uppskattningen av mörkertalen går till...
 
Jag fattar ju att jag inte vet hur det känns om det händer något allvarligt. Vad det är som får en att inte vilja/orka/våga anmäla. Men ibland hör man folk som säger att anledningen är att de inte vill vara "just another number" och det tycker jag är väldigt tråkigt.
Visst, statistik kan kännas opersonlig och svår och byråkratisk. Men det är en jävligt bra grej och jag tycker det känns väldigt fint att kunna bidra till att den blir rättare. Det är vårt sätt som icke-vetenskapsmän att bidra till att vi förstår världen bättre. Sweet typ :)
Sen förstår jag iof lite hur man kan liksom glömma bort att man kan anmäla. Just för att "det händer ju bara andra" Så när det väl händer en själv så känns det som att det inte hände eller inte räknades. Inte på riktigt. Och så tänker man inte ens att det är något som går att anmäla.. "Det var ju bara en grej som hände"

Självporträtt

Jag mår konstigt av beskrivningar. På typ bloggar och twitter och tumblr och wherever.
Jag kan läsa en blogg och tänka "den här personen tycker jag om" och sen snubblar jag in på beskrivningen. Där personen har skrivit om "sån här är jag" i various form, och plötsligt tycker jag inte riktigt om personen längre..
 
Det handlar inte mycket alls om vad som faktiskt står i beskrivningen. Jag ogillar alla personer även om beskrivningen verkar vara av en nice person, bara för att den där presentationen finns där, så länge den inte måste.
 
Jag vet inte varför.
Okej alltså jag kan gissa.. Men jag vet liksom inte vad det är som har fått mig sån här.
 
Jag mår likadant när jag själv ställs inför det. När jag skapar en ny användare någonstans och den där rutan där man ska beskriva sig själv dyker upp. Och så skriver jag något stycke, en bit, lagom, om mig själv och försöker vara bara allmänt.. Jag. Och sen när jag är klar så hatar jag mig själv.
Så jag raderar det mesta, om inte alltihopa, utom någon intetsägande mening typ "jag är en sån som skriver ibland" (poeter.se)
 
Jag vet inte om jag hatar andra som lyckas göra beskrivningar för att jag hatar mig själv när jag skriver beskrivningar och därför tänker att andra också borde känna så och så känns det obnoxious och ojante av dem att inte göra som jag och radera hela beskrivningen..
Eller om det är så att anledningen till att jag hatar mig själv när jag klämt ur mig en beskrivning är för att jag inte tycker om folk som har beskrivningar och nu är jag ju en sån.
Vi har en hönan vs. ägget situation. Vart har det här kommit ifrån?
 
 
(Nu är det inte så att jag hatar alla som har en beskrivning på sin blogg unconditionally. Men det är alltid en negativ grej för mig.)
 
 
Ja.. Jag vet inte vad jag vill med det här. Hoppas typ att någon ska kunna förklara för mig varför jag funkar såhär, men det är det ju ingen annan som vet really... Peh :p

Det här är varför jag inte kallar mig feminist:

 
 
 
http://ladydahmer.alltforforaldrar.se/2013/january/alf-b-svensson-ar-en-foresprakare-for-genuspedagogik-utan-att-veta-om-det.html
 
För jag vill ju ha lika mycket lön som killarna. Jag vill ju ha lika stor chans att få ett jobb trots att mitt CV inte är spot on. Jag vill att min man ska få vara hemma med våra barn om han vill och att jag inte ska behöva vara det om jag inte vill. Jag vill inte göra sämre ifrån mig på tentorna för att jag blir påmind om att jag är tjej innan. Jag vill inte att kvinnor ska bli våldtagna. Jag vill inte att män ska bli våldtagna. Jag vill inte att någon ska bli våldtagen, och jag vill att alla som ändå blir det ska få lika lite skuld av samhället och bli tagna lika mycket på allvar. Jag vill att det aldrig ska bero direkt på vilket kön man har vilka möjligheter man får. Jag vill att det ska funka rättvist.
 
Liksom, tänk om vi inte hade några implicita fördommar. Det vore ju sweet.
 
Fast nu har vi ju det. Vi har såna och vi vet inte riktigt vart de kommer ifrån. Och de verkar vara väldigt svåra att motverka. Även fast man vet om att man har dem.
Sen finns det folk som har teorier om hur vi ska motverka det här. Mer eller mindre beprövade teorier och som vetenskapsfan så känner ju jag att de gärna får beprövas innan vi tycker att vi ska börja använda dem. Men teorier är alltid bra, man har inget att bepröva annars. Och jag är all for att pröva dem.
Problemet är att de här teorierna är väldigt spretiga, och många är svåra att faktiskt göra expiment om så än så länge kan de inte bli mer än teorier. De är faktiskt så spretiga att då de samlas under samlingsnamnet "feminism" gör de folk förvirrade. Det finns så många olika teorier, och så många olika röster. Och många av dessa röster är väldigt passionerade och inte helt bra på att vara tydliga och sakliga med vad det är de är ute efter, vad deras teori är. Folk gör ironiska poänger på forum där ironin inte går fram. Folk är arga och trötta. Folk är uppenbarligen såpass otydliga, som grupp, att Alf B Svensson (m.fl.) inte förstår vad grejen är och skriver en debattartikel som förespråkar genus och tror själv att han är just anti-genus.
 
Och jag vill inte bidra till den här förvirringen. Jag vill inte att folk ska tillskriva mig åsikter som jag inte har för att de inte har fattat vad det är en feminist står för. För i min värld betyder ord i praktiken det som majoriteten av människor tror att de betyder. Och jag är inte vad tillräckligt många människor verkar tro att en feminist är.

S vill införa skolplikt till 18 års ålder

 
 
Har jag hittat lite varstans idag..
"vänta lite nu" känner jag.
"för att jobb" verkar vara grejen. Ja tack, jobb är bra. Men nu är grejen lite såhär att det finns inte fler jobb ifall fler går gymnasiet. Jag har gått gymnasiet och jag har sommarjobbat och jag känner folk som har gått gymnasiet och jobbat/sommarjobbat och de jobben har inte egentligen krävt gymnasie-"kompetens". Vi hade klarat dem galant utan allt det vi lärt oss i gymnasiet. Det som gör att vi får jobben framför de som inte har gått gymnasiet är inte att gymnasieutbildningen behövs, det är att det är en extra merit. Hade citymail inte fått några sökande med gymnasiekompetens så hade platsen blivit tillsatt ändå.
Skulle gymnasiet vara obligatoriskt skulle det ju vara lite som att faktiskt förbjuda tjejer att ha korta kjolar...
 
Nej men såhär: studievägledare, föräldrar, lärare, basicly alla vuxna i ens liv antar att man ska gå gymnasiet. "Det måste du ju göra, annars får du inget jobb!!!" (Och ja det har ju lite rätt i det allmänt så det kanske är bra att de pushar.. Men det är en annan sak att göra det faktiskt obligatoriskt)
För att inte falla för dessa påtryckningar tänker jag att man behöver känna jävligt starkt för det. "JAG VILL INTE TILLBAKA TILL DET DÄR HELVETET!!" Visst, de flesta skolungdommar är lite skoltrötta i nian. Men de drar vidare till gymnasiet ändå för att "man måste ju.. Så gott som"
Jag tror faktiskt att de som låter bli att läsa på gymnasiet är folk som skolmodellen inte funkar på. De kan säkert åstadkomma massa saker ändå, men de kommer behöva hitta en annan väg. Tre år till i skolbänken kommer inte att hjälpa dem, mer än att det ser snyggare ut på CV:t men om det är obligatoriskt betyder det ju ingenting.
Det som skulle behövas känner jag snarare är att arbetsgivare ska våga anställa personer som inte har så mycket meriter för att de egentligen lika gärna skulle kunna vara lika asbra på jobbet som någon med en massa meriter. Många jobb måste man ändå lära sig från jobbet. Att ha klarat skolan visar bara att man verkar klara av att lära sig saker.. Och det är ju bra. Men det är inte alls alla som klarar skolan som för den skull har lätt att lära. Och alla som hoppar av är inte hopplösa fall..
Meriter säger inte speciellt mycket, men de är det bästa/lättaste vi har att gå på och det är viktigt att anställa rätt så folk vågar inte chansa.
 
Min kusin hoppade av gymnasiet i tvåan. Nu har han blivit erbjuden att bli delägare i en tatueringsfirma. Och tatuera är precis vad han vill hålla på med. Hade han varit tvungen att gå i skolan ett och ett halvt år till kanske han inte hade fått den chansen, och han hade antagligen inte tagit till sig speciellt mycket av skolan. En waste är vad det hade varit.
 
Jag vet inte hur man ska lösa ungdomsarbetslösheten, men skolmodellen är ensidig nog som den är ändå. Jag ser ingen poäng med att göra det ännu svårare att göra på sitt eget sätt.

Paracetamol

I DN idag (http://www.dn.se/nyheter/sverige/fler-forgiftas-nar-tillgangligheten-okar) står det att antalet förgiftningar av paracetamol hat ökat sen Apoteken privatiserades.
För egen del känns det otroligt märkligt att man skulle använda mer verktabletter för att de är lättare att få tag i. Finns det så många personer som tidigare hållit tillbaka och tänkt "ska jag ta en alvedon idag? Näää då tar de slut och det är så jobbigt att åka till apoteket"? Att det finns folk som tänker "nää då tar de slut och det är så dyrt att köpa nya" kan jag tänka mig men vanligast måste väl ändå vara "nää jag behöver inte, det är inte bra för mig att äta i onödan"
Det tillfälle då jag kan tänka mig att tillgängligheten spelar roll är ifall man klockan halv ett på natten får spontant för sig att ta självmord genom att överdosera Alvedon men inte har några hemma. För tre år sen så fick man vänta tills imorgon då apoteket öppnade och då hade man kanske inte lika mycket lust att ta självmord längre för så funkar det tydligen (staketen vis slussen osv) men nu kan man kanske få tag på ett paket på macken. Då borde det finnas ett samband mellan ökningen i antal paracetamolförgiftningar och ökningen i självmord sedan privatiseringen. Shit, nu vill jag undersöka om det gör det... Är det superhemskt okänsligt av mig?
 
Artikeln ger en lite raw data för att understryka sin poäng. Datan visar att samtalen till giftinformationscentralen om paracetamolförgiftning ökat från 2583 till 3296 mellan 2010 och 2012 (medan den gick ner mellan 2008 och 2010 med 105 pers), och det är visserligen en ökning på mer än en sjättedel, men som lika gärna kan bero på att folk blivit mer hypokondriska. Och det är alltså giftinformationscentralen som är de som har kommit med larmet om att folk blir mer paracetamolförgiftade.
 
Nu tror jag inte att det inte alls är så att paracetamolförgiftningarna har ökat. Det har de säkert. Jag får bara inte alls reda på med hur mycket, av artikeln. Och tre år är inte särskilt länge. Då behöver man ha en rätt stor ökning för att kunna gissa att man har en trend. Sen att påstå att man vet anledningen till den trenden, som artikeln redan gjort ett dåligt jobb med att övertyga om att den skulle existera, då känner jag att då har man ganska mycket mage.
 
visst är det bra att uppmärksamma om att paracetamol och andra läkemedel inte är godis. Att anvisningarna på paketet finns där av en anledning: för att det kan vara farligt, livsfarligt, att äta för mycket. Det behöver folk veta, även om det skulle vara så att förgiftningarna inte ökat på senare tid.
tyckte bara att det var ett kasst fokus på artikeln. Eller ja, dåligt fokus av giftinformationscentralen kanske. Lite beroende på hur statestiken som vi inte fick se faktiskt ser ut...

Äktenskap

Läste det här inlägget:
http://klumpesnusk.se/2013/01/11/poly-och-samlevnad-ur-juridiskt-perspektiv/
och reagerade på idén om att skräddarsy avtal. "reagerade" som i: "OMFG! DET ÄR JU HELT JÄVLA UPPENBART! HUR HAR JAG ALDRIG TÄNKT DEN TANKEN!?"
För hallå, det är ju klart man ska få bestämma själv (tillsammans med den/de det gäller) vad man vill ha för deal. Kan man inte komma överens om det tillsammans kanske man inte ska gifta sig liksom..
och sen kan man ha vilken jävla religös cermoni man vill (och får för religioner är stuck up och är inte okej med allt och det ska de inte behöva vara häller även om det är töntigt, för är uteblivnaden av en specifik cermoni så otroligt katastofal så är man själv ganska töntig) för det är ändå inget substansielt egentligen... Typ så. Party. (Uteblivnaden förresten? Är det ett ord? uteblivandet?)
 
Skrota äktenskapsbalken och sambo-whateverdenheter och låt folk välja själva, eller om de är lata och juridiskt ointresserade: ha kvar äktenskapsbalken som ett färdig-paket.
Och så kan kyrkan ha sitt äktenskap som är så jävla viktigt för dem (får man förövrigt ha en kristen cermoni om man inte gifter sig juridiskt nu för tiden?)

Rutiner

Plötslig egentligen asuppenbar epiphany: Om man har många rutiner då är det liksom större chans att man kommer ihåg en av dem. Och kommer man ihåg en så kommer man förmodligen ihåg resten :D
Som att jag kommer ihåg att borsta tänderna mycket bättre om min lampa är tänd så att jag måste släcka den innan jag lägger mig. Rad.
Jag vill göra en studie på korelationen mellan tandhygien och antal morgon/kvällsrutiner :3 sen behöver inte riktigt det vara anledningen till att de korelerar om det skulle vara så. Folk med många rutiner kanske är folk som prioriterar tandhygien allmänt. Men det kan vi ta sen! Nu sova!

Planer n' shit. Thug. Osv.

Det är nu man måste skärpa till sig för det är nu man har den där enda lilla tentan på fredag nästa vecka och sen är kursen klar. Och så har man haft tenta idag så man tänker att ääääh, idag får jag vila och inte göra något vettigt för jag har varit duktig.
Men man måste akta sig. För man får inte slacka hela veckan och sen plötsligt är det den där tentan imorn och så kan man ingenting. Ingenting!
Och så failar man den och då vet jag inte riktigt hur saker och ting fungerar... kan jag göra omtenta på den i slutet av nästa termin typ? Borde jag ju kunna. Jag borde kolla upp hur saker funkar. Typ ifall man skulle vilja åka till Ghana nästa höst om man isåfall bara gör det och låter bli att anmäla sig till nästa termins kurser och anmäler först till nästa vår. Eller om man måste prata med någon som har koll på saker så att det kan kruxas och has sig för att det ska bli rätt. Det känns som det inte ska behöva vara så svårt. hum.
Tänker att kan man bara plötsligt byta och ta nästa delkurs på distans istället? Inte för att det är överhuvudtaget aktuellt, jag kommer ändå inte klara den i så fall så varför bother. Men intressant i fall man Kan. Typ.
 
Erik och Magnus ska inte fortsätta nästa termin :( Erik ska iof läsa ekonomi i huset brevid. Eller om det var statestik. Statestik för ekonomer. Så han kan komma och hänga med oss i datasalen, om han inte inser att ekonomerna är mycket ballare :p
Ekonomer är ett intressant breed....
Ekonomi är ju stört intressant. Men man vill inte läsa ekonomi, för man vill inte plugga tillsammans med ekonomer. Läskigt. Men Erik är ju fin. De är säkert inte så läskiga som man tror. Man bara känner ju inga....
Om jag får massa pengar plötsligt frrån någonstans ifrån som jag inte behöver spendera massa tid på så skulle jag när jag är klar med Matteutbildningen först utbilda mig till Meteorolog och sen Ekonom :) Kanske klämma in en Statistik-master därimellan. Kewl.
Gu va kul det vore att ha pengar :3 Att kunna göra saker för att kul bara.

Att inte vara värd att trackasseras

Linda Skugge skriver:
http://debatt.svt.se/2012/12/20/instagramupploppet-handlar-inte-om-sexism-det-handlar-om-hat/
Om "de andra tjejerna". De som ingen vill ha.
 
Jag tycker inte att artikeln är speciellt bra, men jag tror jag fattar tanken.
 
När jag gick i mellanstadiet och folk kastade sig ur vägen i korridorerna för att att krocka med mig var värre än döden, då ville jag mest av allt i hela världen att killarna skulle snärta mig också med nyckelbanden på låren, som de gjorde mot alla andra tjejer. Jag fattade ju att det gjorde ont såklart, och egentligen tyckte jag att det var dumt att de överhuvudtaget snärtade tjejerna med nyckelband. Men när de nu gjorde det så ville jag ju att de skulle snärta mig också.
Jag vet att "det är bara pojkars sätt att visa att de tycker om dig" är bullshit och att killar som antastar kvinnor har pissig kvinnosyn. Men nu var ju faktiskt inte anledningen till att de lät bli att snärta just mig att de respekterade mig men inte de andra tjejerna. De respekterade inte mig ett spår mer, jag var bara inte ens värd ens den dynga som var deras uppmärksamhet. De där killarnas pissiga kvinnosyn gällde ju mig också. Den där förnedringen man känner, för att någon invaderat på ens space, den kände jag också, för de skulle ju lika gärna kunnat göra det mot mig, men sen lades det ju till ännu mer skam för att jag inte ens dög för det.
 
Nu för tiden har jag den självkänslan att bekräftelse från den sortens människor inte är värd något längre och då blir det ju jobbigare att bli antastad än inte. Men då var den bekräftelsen värd allt. Jag nu tycker så jävla synd om mig själv då för det, och alla andra med så dålig självkänsla. Och det är det jag känner att Skugge menar, hur fruktansvärt synd det är om folk som har så dålig självkänsla att trakasserier blir värda. Och hur det glöms bort för att de ju faktiskt slapp bli trackasserade.
 
Vem det är mer synd om är inte intressant och det är där Skugges artikel brister för det hadlar inte ens bara om hur mycket självkänsla man har vilken situation man hanterar bäst. Har man tillexempel en antastade förälder tänker jag mig att det skulle vara fruktansvärt jobbigt att inte slippa ifrån det i skolan heller. Har man istället en rätt hög toleransnivå för vad som är inkräktande på ens personliga sfvär, och allmänt inte var så brydd över ifall töntiga grabbar respekterade en eller inte, då var det nog inte lika jobbigt....
 
 
Jag vet inte, jag kände igen mig. Det var lite dumt skrivet här och var, men ibland skriver man dumt när man känner sig arg fast att man egentligen är ledsen. Se Jonas Gardell typ.

Lättkränkt

Det är nästan så att jag känner mig kränkt över uppmärksamheten kring skelettkvinnan. Nästan. (hallå, någon måtta liksom) jävligt upprörd i alla fall. ("tänk om någon tror att jag går igång på skelett nu för att jag won't shut up about it" tänker jag nu men fuck that! Om det är någon som i så fall skulle bry sig om jag gjorde det så kan ni fuck off!)
Och när man är sådär jävligt upprörd och sitter och hatar alla på twitter så inser man någonstans att hata och ta åt sig lite för fort är jävligt lätt. Av de där inläggen som egentligen inte sa något illa men som var precis brevid "skelettkvinnan måste väl ändå vara den sjukaste människa vi har i sverige" och därför hamnar i korselden eller vad man ska säga. Det är lätt att överreagera när det är mycket skit runt omkring en.
Så man kanske ska ha lite mer överseende med överreaktioner hos folk som man vet får mycket skit. Men det är trots allt övverreaktioner...
 
"nu skiter jag i internet"
"hejdå"
Sa Vilgot för en timme sen. Och jag har också kännt så de senaste dagarna. Suttit på twitter och slitit mitt hår och undrat: Varför. Läser. Jag. Det. Här? Folk. Är. Så. Jävla. Lättkränkta!
Jo jag får bestämma vad som är lättkränkt. Vad jag tycker är lättkränkt. När jag tycker att folk är för jävla löjliga som känner sig dåligt behandlade av något. Det är inte tolkningsföreträde, det är min persoliga fjanteri-tröskel.
Man får överreagera ibland. Man får hamna över den där fjanteri-tröskeln och det är okej, om man har en dålig dag eller allmänt dealar med mycket som faktiskt är skit.
Men det är trots allt överreaktioner. Droppar som fått bägaren att rinna över. Om bägaren är full så är det absolut ett problem (om det inte beror på att man har en löjligt liten bägare eller helt enkelt tar åt sig av minsta lilla droppe man kommer åt så att den är full utav bara droppar) men det är inte droppen som är problemet.
 
 
Jag har mycket tankar om sexism och feminism, rasism, hbtq- och andra såna där känsliga frågor...
Jag tycker det är intressant som fan men det är svårt att prata om för det är så förbannat jävla känsligt. Det är kontraproduktivt hur känsligt det är. För man kan inte genuint inte förstå någonting utan att bli stämplad som dålig människa. För att jag inte förstår vad som är offensive med just Lilla Hjärtat så följer det tydligen att jag tror att "medlemmar i en ras delar en uppsättning av karakteristiska egenskaper, förmågor, eller färdigheter; att drag av personlighet, intellekt, moral och andra kulturella beteenden ärvs och att detta arv innebär att raser kan rankas som medfött överlägsna eller underlägsna andra." (wikipedia om "rasism")...
Och när folk som inte har fattat allt sånt till 100% än inte får det förklarat för sig utan istället blir attackerade så slutar man våga fråga och röstar på SD istället. Alternativt låtsas att man fattar och slutar fundera över ifall någonting verkligen är rasistiskt på riktigt och börjar ställa till en scen så fort det finns minsta antydan till att det skulle kunna vara det, för att vara på den säkra sidan.. Vilket leder till att ännu fler blir förvirrade och röstar på SD. Trevlig ond spiral vi har going.
Det är lätt att se människor på internet som "rasister/sexister/assholes" rakt igenom och att det inte finns någonting mer to them, men det gör det. Jag respekterade Lady Dahmer för tweetet att hon sett många statusar om att folk rensat sina bekantskapskretsar på de som visat sig vara rasister den här veckan, men att hon inte tyckte att det var något att helt avsluta en vänskap över för att det kan finnas massa andra värda grejer i folk trots att de har ett par unkna åsikter...
Jag har sett folk jag känner hata människor, över uttalanden som jag absolut håller med om, den här veckan. Det skulle kunnat vara jag bakom dem. Och jag hoppas att om de visste det så skulle de tänka att folk som uttrycker enligt dem dåliga åsikter på internet kan vara fina människor ändå på andra sätt, snarare än att de skulle säga upp kontakten med mig.

Skapare

Jag funderar. Över människor. Som gör bra saker, och dåliga saker.
Hurvida de ska hyllas för de saker de gör bra trots att de gör annat dåligt.
 
Jag tänkte först på det när folk missunnade Mo Yan nobelpris för att han inte var kritisk mot den kinesiska regimen. Man skriver inte sämre för att man har vissa ståndpunkter, men borde en nobelpristagare också vara en förebild i annat än det hen får nobelpriset för?
Sen tänkte jag på det igen när H&M sålde en hoodie med 2pac på och Lady Dahmer med flera skrev "hur tänkte ni nu H&M-statusar" på deras facebooksida. Vi ska uppenbarligen inte hylla våldtäckter. Men 2pac är inte på den där tröjan i egenskap av våldtäcktsman utan i egenskap av artist. Måste vi sluta se upp till honom som artist för att han har våldtagit någon?
Det finns hur många exempel som helst. "Strindberg var sexist" "Disney var antisemit" "Dawkins sa något dumt om en tjej som blev flirtad med i en hiss"
Visst är det relevant i respektive diskussion, men är det relevant i diskussioner om personernas verk? Hör "men Disney hade ett foto på hitler på sitt skrivbord" hemma i diskussionen om "Snövit" är en bra film eller inte?

Vilka är de? #1

De som tycker att det är intressant att veta bordsplaceringen vid honörsbordet under nobelmiddagen?
Att man kollar på nobelfesten på tv kan jag gå med på, det är ändå himla intressanta inslag.. Liksom, de kan prata om folk som gjort asballa saker. Men vem som sitter vart... Hur är det så intressant att det överhuvudtaget är värt att nämnas i metro? För att inte tala om att få ett helt uppslag....
"mo yan får sin fru som bordsdam!"
Vilka är människorna som tycker att det är intressant? Är det samma personer som köper kronprinspar-serviser på riktigt? (de är förövrigt #2) (också: jag vill ha en sån servis så jävla mycket! Skiter fullständigt i om jag blir bombarderad med hipsterknappar)

Bad touch

Så jag insåg en intressant grej igårkväll:
Jag klarar inte av kroppskontakt när jag är inne i matte. Sitter jag med ett intressant tal eller om jag förklarar saker; dont fucking touch me! Jag blir jävligt irriterad. Plötsligt.
Jag är inte världens största fan av kroppskontakt i allmänhet heller. Spontant känns det som att jag har blivit kinkigare med det sen jag blev ihop med Vilgot.. Men när jag tänker efter så tror jag att det är en indirekt grej. Att jag är och alltid har varit okej med kroppskontakt om det är någon jag har en crush på, och att det som har ändrats sen jag blev tillsammans med Vilgot är att jag inte går runt och har små crushes på majoriteten av alla jag känner längre. Och vipps, kroppskontakt: jobbig grej.
Och så Matten då. Då får jag bita mig själv i tungan för att inte ryta till om någon lägger handen på min axel bara. Yeah, även om det är Vilgot. Och jag har inte gjort den här kopplingen tidigare, även om jag har märkt att jag blir irriterad. Jag har tänkt att det är väl att jag är trött just nu som jag projicerar på någon oförtjänt. Jag har inte insett att det är just kroppskontakten som alltid triggar det.
Det behöver inte vara matte... Är jag tillräckligt inne i något annat blir det samma effekt.. Men det är mest matte som jag någonsin är såpass inne i.
 
Jag hade en tjej i min klass i högstadiet som uttryckte det som att hon hade ett behov av kroppskontakt. Att hon blev frustrerad och kom av sig av att inte röra vid den hon pratade med. Det kom upp på en NO-lektion, jag minns inte riktigt i vilket sammanhang. Jag tyckte inte om henna, och det slog mig när hon sa det där att det kanske var därför. Att hon totalt sket i alla andras personal space...
Hon och ett par andra i min klass kändes som att de var av uppfattningen att "alla vill ju bli kramade jämt egentligen, de kanske bara inte vågade erkänna det". Och visst, det kanske var så de kände, att de egentligen ville ha mer kroppskontakt med folk men inte hade vågat visa det för att det är lite minitabu typ. Inte riktigt enligt de svenska konventionerna. Och nu hade de plötsligt vågat för att vår klass var så jävla tillåtande och accepterande och woopdifuckingdoo, och då hade de fått för sig att det måste ju gälla alla, och eftersom de mår så mycket bättre nu när de vågar ta för sig den kroppskontakt de behöver så måste ju alla andra också göra det och nu ska vi hjälpa dem att komma ut ur sina skal och AAAAAAAAHHHH!!!!! SLUTA!!! RÖR. MIG. INTE!
Jag var med och lekte fotleken, sure. Fotleken var ju kul. Lite i att det var så kul att man liksom sket i att man rörde vid folk och folk rörde vid en. Men det var bara kul För att man rörde vid folk och folk rörde vid en om man körde med någon man hade en crush på. Jag har aldrig haft det så att det verkligen inte går. Jag kan klämma ner mig i en fullsatt soffa med bara en brief tanke på det för att sen glömma det helt när en film sätter igång, och jag kramas och leker fotlekar utan problem. Det bara.. Neh.. Helst inte. Aldrig för sakens skull.
Så jag har full respekt för folk som faktiskt inte vill kramas, som hellre sitter på golvet eller en stol på sidan av än i en full soffa, som inte vill leka fotleken och trädgårdsmästaren. Och jag har svårt för folk som kör över dessa människor till förmån för sina egna "kroppskontaktsbehov". Kroppskontakt är ingen rättighet, det är något man måste förtjäna.
Sen är det ju inte deras fel om de inte vet bättre... Om de faktiskt tror att alla deep down vill slingra ihop sig i en stor orgie-hög precis som de. Men vad gör man åt det då?

Jag har mått bra idag :)

 

Jag har fått upp mig själv i hygglig tid fast att jag hade ett pruduktivitets-streak igårkväll som fick mig att sitta uppe till halv två. Jag hade med mig matlåda så jag kunde sitta kvar i skolan och prata med trevliga klassmänniskor fast att jag var helt stört vrålhungrig när föreläsningen väl var slut.
Vi har tenta nästa lördag. Jag kommer gissningsvis inte göra särskillt bra på den om jag överhuvudtaget klarar den, men det gör inte så mycket.
Jag har kommit underfund med mig själv lite på senare tid. Det är mysigt.
Jag vill träffa Sigge och Emelie mer!
Jag vill måla mer. Göra något av hur glad jag är.
Också så har jag roligt när jag skickar mail till mig själv :) win på det osv.

Konstnärlighet

Läste kulturdelen imorse med attityden: vilka av de här kommer vara i kulturhistorieläroböckerna om 30 år? 70 år? 200?
Det känns som att det är klent med aktuella konstnärer som man som lekman känner till. Å andra sidan, hur många lekmän kände till 1800-talskonstnärerna vi läser om idag på den tiden?
men det känns som att ingen idag gör såpass annorlunda grejer jämförelsevis som de som fått plats i böckerna gjorde. Det är alldeles för många som har en "grej" och ingen som har en tillräckligt stor grej.

Kanske Banksy..


Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0