Dag 30 – Ett sista ögonblick
Okej så medvetandet är en kul grej (uhm.. ”ögonblick”? Jaja bare with me!) det där som gör att man vet vad man håller på med. Liksom ordagrant. Det där som gör att jag är jag och inte någon annan.
”Det är en själ av något slag” säger andliga människor.
”Det är massa impulser i hjärnan” säger vetenskapligt lagda människor.
(Ja jag vet... ohyggligt basic)
Jag är visserligen vetenskaps-fan generellt. Men i det här fallet tänker jag ibland att ”om det är massa impulser i hjärnan, hur kommer det sig att jag bara är mina impulser i min hjärna och inte någon annans?” och känner allmänt att någon sorts ”själ” som ansvarar för hela det där medvetandet känns... troligt?
För varför skulle en impuls i punkt A i min hjärna ha mer att göra med en impuls i punkt B i min hjärna än med en impuls i punkt A i min lågstadielärares hjärna?v Typ
”Om det inte finns en själ.. Hur kommer det sig då att vi är aldeles ensam i våra huvuden?” sa jag till Mario en gång när vi pratade om det här. Sen la jag till att jag ju egentligen inte visste om alla andra också kände sig så ensamma i sina huven som jag gjorde, men att jag liksom antog det för varför skulle jag råka vara annorlunda? Det låter konspirationsteoriigt. Då sa Mario att han inte kände sig ensam i sitt huvud. Fick en liten mini-existensiell kris där för en sekund. ”Vadå? Går alla andra runt i någon sorts stort gemensamt medvetande-moln och jag är inte inbjuden? :(”.. Nu tror jag visserigen egentligen att Mario antingen inte fattade vad jag menade eller bara sa så för att fucka med mig/skylta med hur empatisk han är, lite av hans stolthet och så.. men det fick mig att tänka ändå. Tänk ifall vi inte är ensamma i våra huvuden? Tänk om vi bara är väldigt ovana att besöka andra. För att vi inte försökt för att vi inte fattat att det går. Vissa individer kanske är lite vanare än andra. Typ medium och tankeläsare och såna hokus-pokus.
Det var en kul tanke.
Sen hade jag ju inga egna erfarenheter att stärka den med. Men jag ville gärna tro att medvetandet bara var impulser i hjärnan. Jag tycker om när de där mystiska sakerna i tillvaron visar sig vara väldigt omystiska (slump räknas inte... slump är fan mystiskt!) :) Så det hade varit kul med egna erfarenheter att backa upp det med tänkte jag, och var lite ledsen att jag inte hade några.
Och så hade jag ett sånt ögonblick! För en dryg en och en halv månad sen ungefär. Inget som bevisar något. Kan förklaras på massa sätt. Men det skulle kunna förklaras med att vi inte är ensamma i våra huvuden, och det var allmänt fint i övrigt.
Kom till saken!
Jaja!
Så det var *räknar på fingrarna* 9:e Februari.
”Du ska se Scott Pilgrim vs. The world!” Hade jag sagt till Vilgot i minst ett halvår. För liksom, den är awesome :o Och det är ltie någon sorts disgrace att inte ha sett den. I alla fall i Vilgots fall. Och jag hade sådär lämpligt fått den i Julklapp så nu kunde vi ju faktist se den.
Jag hade också inte velat se den som Pizza-film med familjen för att jag skulle kunna se den med Vilgot (jag vill inte se den mer än nödvändigt.. den får inte sluta vara awesome liksom :o vore massa synd).
Så 9e Februari. Egentligen behöver Vilgot plugga till en tenta. Men lite ledigt måste man få ha också, så han ska äntligen se film-fan som jag senaste veckorna har försökt tona ner hajpen kring så att det inte ska bli besvikelse på gund av för höga förväntningar.
Det blir det inte :D Såklart. Awesome film och så vidare.
Sen när Vilgot ska hem står vi i hallen och så får jag en hejdå-kram och mitt i kramen kommer Vilgot på något han vill prata om.
Sådär som Vilgot gör. :) För att Vilgot är dinosaurieungen ^^
Så Vilgot börjar prata om det han kom på att att prata om, men släpper mig bara sådär halvvägs ur kramen. Och när han står där med armarna runt mig och pratar om någonting jag inte kommer ihåg vad det var längre så dyker det upp en tanke.
Och där är ögonblicket! Ett ögonblick då det helt ärligt inte känns som att jag vet vem av oss det är som tänker den tanken.
Som om vi båda tänker samma tanke. Inte bara varsin likadan tanke. Och jag menar.. tankar är allmänt flummiga. Vet vi om det är impulserna i hjärnan som är tankarna eller om de bara resulterar i det där formlösa som tankar känns som. Och i så fall. Om två tankar är exakt likadana. Vad är det då som säger att det inte är samma tanke? Det är inte som att tankarna är på en specifik plats i rymden?
Det här är väldigt flum-filosofiskt, jag vet. Men det är ballt!
Tänk om det är en liknande känsla folk har när de känner på sig att deras syster har varit i en olycka. De tänker samma tankar en stund.
Jag vill tro att det funkar så. Det vore fint. Men egentligen tror jag väl att vi bara tänkte likadana tankar samtidigt. Kanske inte ens oberoende av varandra, kanske för att någon av oss omedvetet såg på den andras kroppsspråk vad hen tänkte.
Och som Jens påpekar när man leker med såna där mystiska tankar; man reagerar inte vid alla de där gånger då slumpen inte resulterar i något coolt.
Jag tycker det är ett fint och ögonblickigt ögonblick ändå!
Dag 29 – Mina ambitioner
Haha ^^
Jag blir lite avskräckt när folk jag känner är ambitiösa. Jag har mest ambitioner på skoj. Annars blir jag bara besviken när jag inte lyckas uppfylla dem tänker jag mig. Det känns ju allmänt onödigt.
Men ambitioner som i små idéer på saker som antagligen vore kul att göra med livet, men som jag inte satsar på så mycket att det kan räknas som misslyckanden om de inte blir av.. för trying is the first step towards failiure x)
Tillexempel att starta ett företag som säljer hemmagjorda kort och fotoalbum och annat ihop-pysslat krafs. Eftersom jag tycker om att göra kort och det är en lite små-kostsam hobby. Då vore det ju trevligt om jag kunde få in något på det. Självförsörjande hobby typ. Och fan va jag skulle kunna gå mycket på Panduro då <3
Panduro är min me-time plats. Helst butiken.. hobby-katalogen funkar i nödfall (och nu låter det som att jag onanerar till Panduro-sortementet. Härligt ^^)
Men oj vad mycket folk det finns som hobby-pysslar och lite halvhjärtat försöker kränga det på nätet.
Lite ambition att bli lärare för att få lära elever matte på bra sätt och faktiskt säga de där sakerna som gör att man fattar.. men jag undrar om jag inte gör mig alltför välförtjänt av min pin ”do I look like a fucking people person?” för att faktiskt någonsin kunna vara funktionerande lärare. Det vore som att leda ett konfaläger helt själv ju! Hjälp!
De allra flästa ambitioner jag har går ändå ut på olika sätta att fucka med de där framtida ungarna jag borde hä någon att se till att jag aldrig får.
Näää.. jag skulle nog bli en helt okej förälder om jag någon gång glömmer bort att jag inte orkar med ungar längre än en halvtimme tillräckligt länge för att faktiskt skaffa mig en.
Dag 28 – Det här saknar jag
Jag saknar Oboy!
Det har blivit lättare nu sista veckorna. Dels för att jag har vant mig vid att inte ha oboy och dels för att jag inte har nattshiftet längre så jag sover de där timmarna då cravingsen är som störst.
Men fan va jag ska dricka Oboy när jag kommer hem!
Fan va jag ska vara uppe och kunna äta och dricka på natten när jag kommer hem!
Jag saknar vårt Piano, vår gittar och vår bas.
Det finns en gitarr här, men den är ostämd och lönlös att stämma. Hafens sms när jag smsade och frågade om jag fick låna den när alla var borta en eftermiddag löd: ”yes, you may. Two warnings, however... one, it’s out of tune. Two, if you tune it, it will still be out of tune. :) The neck is a bit warped I’m afraid. Nonetheless, enjoy”
Jag saknar mina målarprylar.
Också mest första två veckorna eller så. Nu är det ganska lätt att tänka att jag kommer hem och kan måla snart.
jag saknar bröd och ost.
Smörgåsar helt enkelt.
Bröd mest. Jag måste inte ha ost på mackan.
Jag saknar min bror. Och mina föräldrar och mina vänner.
Nog för att det är lite överkomligt.. jag tycker ändå jävligt mycket om människorna här också :P (Paha x) Ni är finast!♥)
Men jag saknar att casha och filmkvällar och fika och och settlers och lucher och prommenader och söderkällaren och allt annat som vi gör.
Jag saknar att folk inte stirrar på mig och vill gifta sig med mig om jag går ut.
Jag saknar att kramas. Inte för att jag inte är på kram-terms med folket här.. men vi bor ju ihop. Det blir aldrig tillfälle att kramas hejdå eller så när vi har setts, vi ses hela tiden x)
Jag fick iof krama Kalle när han åkte härifrån. Och Timo x) men Timo är läskig :S
Jag saknar att kunna duscha när jag vill. Jag saknar att gosa ner mig i ett stort varmt täcke. Jag saknar Sushi. Gode gud vad jag saknar sushi! Nu vattnas det i munnen på mig x)
Sist jag var här så var jag här så länge att många såna där abstinens man har liksom gick över helt och hållet. Inte den här gången riktigt. (Nu tror ni att jag syftar på Sushi men det gör jag inte ^^ tihi!)
Dag 27 – Min favoritplats
Jag tycker det är mysigt att Emelies favoritplats är Sigges säng ^^
Ibland känner jag mig som en fan-girl till Emelies och Sigges relation... det är wierd. . . xD
Men jag vet den känslan. När man har en favoritperson som är så mycket favoritperson att den personen blir ens favoritplats, favoritminne, favoritsmak o.s.v. favoritallt. Sånt är mysigt :)
Och det är ju viktigast.. för mig i alla fall. Vem som är på platsen. Jag kan hänga på en sotipp om det är där folk jag vill umgås med är.
Och då är det klart att min favoritplats känns som där folk jag vill umgås med oftast är. Typ hemma hos Jens. Men jag hade inte haft så mycket till övers för Jens rum om det var tomt liksom.
Som plats är jag väldigt fond av min farmors hus.
Nu är det inte hennes hus längre för hon är död och vi sålde det när hon flyttade till hem. Vilket var jävligt synd men jag hade liksom inte så mycket att säga till om för jag ville ju ändå helst inte dit så ofta längre för det är så långt bort och så :\
Jag och Tommy fick den till lekstugan istället. Vi fick brev i den ett år. Aldrig igen dock för vi upptäckte inte breven fören vi var hos Farmor nästa gång och ja... brevlådan läckte som nämnt. Jag tror de gick att läsa ändå delvis så lite kul var det ju.
Lekstugan är gul och står på framsidan av huset precis där skogen mellan farmors hus och grannen börjar. Vi lekte där jag och Tommy när vi var mindre, sen slutade vi. Dels för att det vart lite tråkigt.. men mest för att vi växte ur huset och liksom inte kom in ordentligt i det längre. Fast vi hängde fortfarande ganska mycket på altanen till den på somrarna. Gungorna som vi köpte och sandlådan som pappa byggde växte vi också ur.
På framsidan av huset är det en liten hörna av bärbuskar. Jag tror det stod utemöbler där när vi var mindre men de togs nog in någon vinter och orkade liksom aldrig ut igen. Där stod också klädhängaren som jag försökte klättra upp i en gång och hade sönder lite. Den såg stabil ut.
Och äppelträdet som jag lyckades klättra upp i och sen inte vågade hoppa ner från och satt och ropade på mamma i vad jag då uppskattade som en timme. Det var nog kanske två hela minuter innan hon kom x)
Sista sommaren vi bodde där var nog sommaren innan gymnasiet. Den där mellan-sommarn som jag spenderade så mycket bara jag och Matilda, som skulle få mycket uppmärksamhet ifall mitt liv någonsin blev en bok. Jag tänkte mycket den sommaren.
Jag kunde inte sova en natt och tog en filt och en ficklampa och gick och la mig vid vattenpumpen som man kan se på bilden i mitten av åkern. Och så låg jag där och tittade på stjärnorna och lyste med ficklampan upp mot himlen och kände mig liten för alla stjärnor jag såg som var helt obegripligt (liksom verkligen obegripligt) långt borta och där låg jag med min ficklampa som ingen jävel någonsin skulle se skymten av. Och det kändes tryggt att vara så liten, att jag och min ficklampa kunde fucka upp hur mycket vi ville utan att det skulle göra ett piss. Och sen somnade jag och när jag vaknade var batteriet i ficklampan slut och jag hade hur många myggbett som helst och det var kallt och blött och allmänt förjävligt x)
Jag har inte varit där massor. En eller två gånger om året brukade vi åka dit. Men vi har liksom gjort det sen alltid. 2 veckor gammal var jag första gången vi åkte dit. Så även om minnena jag har kopplade till det där huset inte är så speciella i sig så är det som en enda stor nostalgi-bomb. Varenda rum i huset har massor av minnen.
Men jag har ändå inte varit där så mycket att det är för många minnen.
Egentligen är hela huset som en fantasi-värld full av minnen. Så på ett vis spelar det ingen roll att jag inte kan åka dit längre för själva huset var som bara som ett skal åt alla minnen som hörde till det. Minnen som jag inte behöver vara där för att minnas. Ibland känns det som det aldrig funnits på riktigt..
Och det huset jag minns är ju egentligen precis det.. inte på riktigt. Men det är en otroligt fin låtsas-plats också.
Dag 26 – Mina rädslor
Jag känner mig allmänt ganska bekymmersfri. Inte helt såklart.. men ganska.
Jag blir rädd när saker utan förvarning poppar upp framför mig. Om det är på tv eller på riktigt gör det samma. Men vem blir inte det egentligen. Jag kanske inte är berädd på det lite oftare dock. x)
Jag blir förfärligt rädd när jag blir jagad. Av utklädda teaterkollo-leadare under en spökrunda och dylikt.
Men jag skulle inte kalla något av det där ”rädslor”.. rädslor känns mer som sånt man går runt och oroar sig för. När man är rädd för att man ska bli ledsen i framtiden typ.
Det gör jag.
När jag säger att jag inte ångrar saker så menar jag inte att jag aldrig ångrar något.
Jag ångrar ofta saker tills det visar sig inte vara någon fara längre. Vilket oftast inte är så länge.
Men jag säger och gör ganska mycket sånt som jag panik-ångrar efteråt. Och jag är väldigt rädd att det en dag ska vara så illa att det inte går över på en timme.
När Jens blir sur på mig är ett bra exempel på det här, men inte det enda. Men det funkar likadant alltihop så det kan få tala för massorna.
När Jens blir sur på mig är jag totalförstörd tills det går över (Har jag nämnt att Jens är läskig när han är sur). Inte lika mycket nu för tiden som jag var första gången (sen var det ett tag sen han var sur på mig nu också) vilket också är anledningen till varför jag inte ångrar att jag sagt det som gjort honom sur när han väl slutat vara sur. Jag har ju lärt mig vad jag ska undvika till nästa gång osv.
Men jag kan ändå gå runt och vara rädd att jag någon gång ska säga något som gör honom så sur att han bara aldrig förlåter mig. Liksom i vardagen.
Säga eller göra något som skulle skapa en så obotligt awkward stämning mellan mig och någon jag bryr mig om så att vi inte kan umgås mer.
”Fucka upp” helt enkelt.
För jag är rädd för förändring. Jävligt rädd för förändring, för jag trivs så bra med mitt liv.
Och jag vet att allt förändras hela tiden, men det funkar ganska bra att trösta mig med att det går så långsamt att jag kommer anpassa mig till det utan att upptäcka att det händer.
Men fuckar jag upp så kommer det att förändra något väldigt fort. Och det är asläskigt!
En sido-grej till den rädslan.. ett specifikt sätt att fucka upp på om man så vill:
Jag är livrädd att någon ska läsa mina dagböcker.
Ifall någon läste vissa delar av min dagbok så skulle flytta och helt byta bekantskapskrets kännas som ett mindre hassle än att träffa den personen igen.
När jag (dumt nog) hade med min dåvarande dagbok till Berliin och Mario (? Eller var det Isak?) fick tag på den och skojade om att läsa den så mådde jag så jävla illa! Jag mins inte ifall jag grät eller bara damn near grät, men fan vilken panik jag fick.
Jag glömmer gärna att jag är så privat. Ofta känner jag mig som en öppen bok. ”Jag döljer inget. Är det något man vill veta om mig är det bara att fråga” och det stämmer mycket.. tills jag inser att jag skulle göra nästan vad som helst hellre än att låta folk läsa mina dagböcker.
Dag 25 – En första
Jag var utomlands ganska mycket när jag var liten. Pappa jobbade på olika ställen och vi följde ibland med hela familjen. Dessutom åkte vi ganska mycket på solsemestrar också. Jag tror att någon gång i slutet på lågstadiet så hade vi en liten undersökning om hur många olika länder vi hade varit i i klassen. Inför någon sorts världsvecka. Vi skulle rita flaggor och grejer. Jag var den som hade varit i flest olika länder då.
Sen har jag inte varit på så många fler olika ställen sen dess..
Jag var för liten för att minnas första gången jag var utomlands. Det var för många i samma tids-period-ish för att jag ska veta vilken som var först.
Däremot minns jag väldigt tydligt första gången jag reste utomlands ensam. Det var precis ett halvår sedan på dagen idag.
Jag var i England med kören jag gick på mellan 5an och 6an, alternativt 6an och 7an. Är inte helt säker. Och så var jag ju i Berliiin förra våren. Så jag har rest utan mina föräldrar.
Dock har jag aldrig varit tvungen att genomgå den där flygplats-proceduren på egen hand.
Jag har alltid tyckt att det är jätteförvirrande att flyga. Att komma på flygplanet det vill säga. Efter en viss resa till jag minns inte vart med mina föräldrar när vi nyss diskuterat att tänk om jag ska flyga själv någon gång. Då vore det ju bra om jag vet hur man gör så jag borde passa på att vara uppmärksam för vi vet inte när vi ska flyga nästa gång och du kanske kommer vilja flyga själv innan dess.. typ.
Men oavsätt hur mycket jag försökte hänga med på vart man skulle och papper och monitors och sånt så fastnade det aldrig riktigt. Även när vi var i Berlin hängde jag liksom bara på mest kändes det som.
Nu skulle jag flyga helt själv. Fanns ingen jag kunde hänga på. Och även om ”Åka till AFRIKA och vara ifrån familjen i TRE MÅNADER” var lite intimidating så var det helt klart ”flyga ensam” som var det som gjorde mig helt illamående den morgonen. Svimmade nästan på flygplatsen :\
Sen hade jag Mamma, Pappa och Julle med mig tills jag skulle gå genom säkerhetskontrollen. Och egentligen så är det ju bara vänta efter det. Men jag skulle byta i Amsterdam vilket jag inte hade den blekaste aning om hur det ska gå till.
Visade sig att flygplatser är ganska tydligt skyltade när man får tid att leta efter dem och inte bara hänga efter folk som redan vet vart man ska. Vilken tur man kan ha ^^
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Eftersom Vilgot sa det lite i samband med att vi pratade om den här listan.. inte alls om den här frågan just, utan om första frågan och hur man kan beskriva en person med en liten detalj ibland.
”du gråter när du tror att en karaktär du gillar har dött”
Ja det är ju jävligt sant. Nu gråter jag ganska mycket åt allt möjligt. Jag gråter när jag har migrän. Jag gråter när Fullmetal Alchemist tar slut. Jag gråter när en av mina bästa vänner flyttar till Göteborg. Jag gråter när jag är aldeles ensam på en fett läskig flygplats i Amsterdam efter att ha flugit själv för första gången. Jag gråter för att Wind tror att hon har en granne som heter Mr. Ug som egentligen är hon själv. Jag gråter när jag tar studenten. Jag gråter när Maries föräldrar tvingar henne att flytta och lämnar Paulie kvar. Jag gråter när en ask jag tyckte var väldigt fin visar sig vara spårlöst försvunnen. Och visst fan gråter jag när karaktärer jag gillar dör!
När jag ”tror” att karaktärer jag gillar dör kanske låter kanske som ett lite udda sätt att formulera det på. Men Vilgot har sett precis rätt avsnitt av walking dead med mig x) och inte för att vara spoileriffic (ja jag tycker för mycket om det ordet) men folk dör ju fan aldrig på riktigt!
Sen den karaktär jag antagligen gråtit mest för, den bok jag gråtit mest för i alla fall, råkar också vara en som faktiskt inte dog. Det var bara jävligt taskigt skrivet. Det tror jag inte att Vilgot vet om (att jag grät när jag trodde att han dog då, själva boken och karaktären känner han till) så det är bara en fin liten slump. Jag pratar om Pippin. Jag läste inte sagan om ringen själv, mamma läste den för mig och vi låg inne i mammas och pappas säng och så bara dör Pippin! Sådär lagomt i slutet av allt, jätteonödigt och jag var helt jävla förstörd! Jag grät och grät och grät hur länge som helst och kunde inte andas tillslut. Jag börjar fortfarande gråta ibland bara när jag tänker på det.
Tillslut fick mamma prompa på att vi skulle läsa vidare och så var han ju faktiskt inte död, då grät jag kanske till och med ännu mer! För jag gråter jävligt mycket när jag blir glad också ^^
Jag gråter när jag skrattar för mycket. Jag gråter när Marie kommer ut på bron och Paulie flyger(!) till henne. Jag gråter när musik är jävligt fin. Jag gråter för att Wau times Wau to the power of Wau equals Wau. Jag gråter när jag har fina vänner som kommer till flygplatsen när jag kommer hem från Ghana (nej det var inte menat som en hint (Althogh nu när jag tänker på det så vore det jävligt trevligt, utöver att jag skulle bli töntigt megaglad att se er, om det vore så att någon kunde komma och ge mig sjuts hem XD Pappa har lektion då så han kan inte:( ))
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Albin. Albin är jäävligt bra på att få mig att må bättre.
Fast det tog lite tid för mig att göra den kopplingen, för vanligtvis när jag mår dåligt så försöker jag få mig själv att må bättre genom att prata om att jag mår dåligt med någon. Och det gör jag inte naturligt med Albin.
Så det vart inte en snabb asociation från "jag mår dåligt :(" till "prata med Albin".. och det tog ett tag att inse att jag inte pratade med Albin om att jag mådde dåligt inte på grund av att Albin var dålig att prata med sånt om, utan för att jag aldrig mår dåligt när jag pratar med Albin.
Det räcker med bara de där öppningsartigheterna för att jag ska glömma bort att jag är ledsen, och så blir jag bara aldeles glad istället :) Även om det känns som himlen ska gå sönder och jag aldrig ska kunna sluta gråta.
För Albin är oftast så glad. Och även när han inte är det, utan ringer för att han har haft världens skitdag där allt har gått åt helvete så har han ändå den där sprudligheten som man blir helt lycklig av. Den där som gör att han kan säga 40 ord i sekunden så man inte har en chans att hänga med på vad han säger och får fråga 19 gånger tills han tillslut säger det sakta nog och man skulle ha hört vad det var om inte hans och min telefon vägrat sammarbete, så man bara låtsas att man hör så att han kan fortsätta prata ^^ och han har tålamod med att säga det 19 gånger tills jag hör utan att låta irriterad så att jag blir nervös över att prata i telefon med honom.
Albin påminner mig också om många fina minnen och bara det faktum att jag umgås med honom gör mig glad för i ettan sågs vi bara via Jens och jag tänkte att det var synd att jag inte hade kontroll över hur mycket jag träffade honom för varje gång skulle kunna varit den sista, typ om han och Jens tröttnade på varandra eller bråkade eller något.. eller om jag och Jens bråkade för den delen. Men nu finns det inget som skulle stoppa mig och Albin från att ses mer än min och Albins relation.
Fast sen fungerar Albin mest som en pausknapp för mitt dåliga humör, för det känns oftast bara bättre så länge jag pratar/är med honom. När jag sen återgår till mitt så kommer det dåliga humöret oftast tillbaka.
En bättre grej på lång sikt.. för att faktiskt bearbeta det dåliga humöret är att måla eller skriva. Ibland, när det är något mindre jag är ledsen för så kan det räcka att bara skissa upp en målning. Annars att måla. Det är oftast så effektivt att jag inte har hunnit måla klart tavlan innan jag har kommit över humör-dippen. Har ett par halvmålade tavlor hemma som inte blivit klara just därför. Den senaste saknar bara ett huvud, det var den jag satt och sandpapprade på över skype i Julas ni som mins det.
De gånger jag skriver blir det oftare faktiskt något färdigt av det och mycket av det jag har skrivit för att bearbeta något finns på poeter.se. Inte allt, ibland skriver jag för hand och det orkar jag oftast inte föra över till datorn, för när jag väl hittar igen det när datorn är på och jag har tillfälle så känns det allmänt inaktuellt. Allt på poeter.se är inte såna grejer heller. Ibland skriver jag saker där bara för att testa något eller för att jag är uttråkad (och nej det säger jag inte bara för att ni inte ska gå dit och analysera mitt humör de senaste tre åren, det är faktiskt sant också). Men måla är roligare, även om det hjälper på samma sätt kan man ha mycket rolilgare med en målning, det är lättare att leka med underliggande betydelser och metaforer i en målning, lättare att få det att se ut som något helt annat än vad det är. Ibland går det med dikter också, men det är svårt att få till det lika fint :)
Ifall jag hade varit konstnär "på riktigt" hade de ju gärna fått vara i kombination.
Lyssna på musik kan också fungera. Oftast tyr man sig till musiken innan man börjar skriva och måla. Skriva och måla gör man för att det inte finns någon bra låt till det humör man är på just då. Hade jag varit musikalisk hade jag nog försökt göra en låt till det humöret man är på istället. Nu är jag inte, då blir det sånt jag kan någorlunda.
Dag 22 – Det här upprör mig
Ja jag blir upprörd ibland. Men jag reagerar oftast genom att bli ledsen snarare än arg.
Och vad som upprör mig kan vara vad som helst.
För där har jag faktiskt lyckas göra en koppling till att det inte har att göra med det som jag till synes blir upprörd över, nästan alls.
Jag kan bli skitledsen över att jag inte får se ett TV-program som jag varit inställd på att se, för att Pappa ska titta på nyheterna, trots att programmet går i repris nästa dag. Sen kan jag istället låsa in nycklarna i skåpet när jag hängt kvar i skolan efter att receptionen stängt så att jag varit tvungen att GÅ hem utan jacka och sitta utanför lägenheten och vänta på att någon ska komma hem så att jag får komma in, utan att jag bryr mig särskillt om det.
Och ett tag trodde jag att jag blev mer upprörd över de där fåniga sakerna som verkligen inte spelar någon roll egentligen..
men jag har nu för tiden noterat att jag kan bli jävligt upprörd över mer faktiskt förståeligt upprörande saker också när det är på fel dag. Det är en droppe som ska få skiten att rinna över. Och det har inte så mycket att göra med hur stor droppen är utan mer om när den kommer. Hur full koppen är.
Såklart. Man har mer tålamod när inte allt annat också har gått fel samma dag.
Sen vad det är för grejer som gör om min kopp är full eller inte är svårare att säga. Jag antar att det har att göra med om jag har sovit dåligt, ätit dåligt. Såna där allmäna "må-bra-grejer", men jag har inte verifierat det.
Ett tag trodde jag att jag var mer lättirriterad när jag hade haft labb. För labb är allmänt ångestladdat och man måste skriva labbrapport efteråt, så det made sence att jag var mer lättirriterad då och bara tvärt stod inte uuut(!!!) med Jens och Julle utan att de egentligen var jobbigare än vanligt.
Sen flyttade våra labbtider på sig så att jag hade labb på eftermiddagen och Jens och Julle på morgonen och då gjorde jag en intressant iaktagelse. Jag stod fortfarande inte ut med Jens och Julle den där lektionen efter att de hade haft labb. Det var alltså inte bara jag som fick för mig att de var störigare än vanligt för att jag var lättretlig efter labb. De var de som faktiskt var störigare än vanligt x)
Men generellt så tycker jag att jag har ganska lång stubin och det är jag rätt stolt över (janteminionen kan inte vara mer än "rätt" stolt över någon egen feature..) jag kan missa tunnelbanor och stå i köer och sånt utan att störas oftast. Det har jag inte alls alltid kunnat, så det kommer sig av träning.
Och ibland kan jag bli lite knäckt när jag inser att jag blir irriterad på något dumt (allt man blir irriterad på är fan dumt egentligen.. men man får bli det om man vill ändå. Jag vill bara inte helst) .. typ Jens och Julle. Så då tänker jag på det och jobbar på att inte bli irriterad nästa gång och tillslut blir jag inte irriterad längre när Jens säger "vi möts här" och sen är någon helt annan stans.
Visst sen kan jag bli upprörd över sånt där skit i stil med artikeln Emelie länkade på sin blogg igår, om tjejer som skrev mail om hur de skämdes över sin hårväxt. Men där är jag också allmänt avtrubbad och orkar oftast inte bli så upprörd i alla fall.
min bloggkategori "Morr!" har 4 inlägg. (Jämfört med Emelies oräkneliga..) varav det bara är ett som jag verkligen står för.
Feminism och hela debatten om könsroller eller inte könsroller upprör mig. Det är nog det som upprör mig mest konsekvent i alla fall. Det finns så många jobbigt dumma människor i den debatten.
Dag 21 – Ett annat ögonblick
Ett till sånt där ögonblick.
Försöka ta ett specifikt ett den här gången och inte ett allmänt återkommande.
Okej..
*Söker mig till Emelies blogg för inspiration. Förbannar Emelies fina fina musik-text-rubriker, som är sådär liite för intetsägande så att man ska kunna lista ut vilket inlägg som är det men letar efter. x) Inte så användar-vänligt Emelie :P*
Jag tänker mig minnen som små filmsnuttar från ens liv. Det är så de känns oftast. Som att någon tagit filmen om ens liv och klippt upp den i bitar och hällt i en skål, huller om buller. Och hela tiden är man där och pillar på bitarna. Och varje gång man pillar på en bit så förstör man den lite. Något trillar bort, smudgas eller ritas till. Även fast man är försiktig.
Vissa bitar har behållts ganska långa, medan andra är kortare.
När jag hör ordet "ögonblick" så asocierar jag det nästan som en synonym till "minne"..
Men när jag tänker efter mer så kan jag inte riktigt med att kalla en hel halvtimmes-snutt av minnes-film för "ögonblick". Nu har jag inte kollat upp korrekta betydelsen av "ögonblick", men ett halvtimmes-minne duger inte just nu.
Ett ögonblick är en stillbild. Ifall man pausar filmen någonstans.
Ta en film och pausa den vid det mest karaktäristiska tillfället. Svårt.
Sen kom jag att tänka på att jag kanske har några bitar i den där skålen som är så korta så att de redan inte är mer än ett fotografi i mitt huvud. Så jag letade efter såna och hittade ett.
Jag ligger på köksgolvet och brevid mig ligger tommy på en handduk med blåa kanter och gula badankorr och en brun nallebjörn. Jag har precis vänt huvudet för att titta på honom. Han har en vit och blårandig sparkdräkt på sig. Han är kanske 3-4 månader gammal och har lite blont fjun på huvet och en väldigt bäbis-derpig min. Jag är 3 och ett halvt år.
Mamma står och kokar mackaroner och har en brun tröja på sig, som jag har fått nu. Ni har inte sett den för det var nyligen jag fick den och jag tycker inte att den är så snygg egentligen, den är bara väldigt mycket nostalgi för mig för hon brukade ha den mycket när jag var mindre så jag vill inte att den slängs, och så är den ful på ett väldigt charmigt sätt så jag kan nog tänka mig att ha den ibland ändå. Jag kan inte se henne från där jag ligger på golvet när jag tittar på Tommy, men jag vet att hon står där. Jag tänker på hur det känns som Tommy alltid har varit så stor som han är nu, för att han växer så långsamt så jag inte kan se det.
Det är förmodligen ett av mina tidigaste minnen. Inte allra tidigaste för jag minns när jag vaknade mitt i natten och Mormor och Morfar plötsligt var hemma hos oss för att Mamma och Pappa åkt till sjukhuset när Tommy föddes och det var ju uppenbarligen tidigare. Och jag minns när mamma var gravid delvis också. Sen har jag några tidiga minnen från dagmamman bland annat som jag inte vet när det var så jag kan inte säga om de är tidigare eller inte.
Men jag gissar att det här är bland top 10 tidigaste minnena som jag fortfarande kan klämma fram.
Dag 20 – Den här månaden
Månaden är Mars 2012.
Jag är i Ghana och det finns liksom inte så mycket att säga mer.
Har min "reseblogg" här där jag inte har skrivit särskillt mycket heller.
Förutom att tiden egentligen går rätt fort trots att det är i ett annat land och sånt, för att jag inte gör så mycket annat än att sitta på kontoret. Dagarna flyter ihop typ.
Men ändå så känns det som den längsta månaden på läänge. Ett bra sätt att mäta hur snabbt/långsamt det har känts som tiden har gått är att komma hur mycket dagbok jag har skrivit. För när tiden går fort hinner det gå mycket längre innan jag känner att jag borde uppdatera dagboken. När tiden går så snigligt som den har gjort den här månaden skriver jag 5-6 gånger om dagen. 5-6 sidor i taget.
Mina typ 4 senaste dagböcker har alla varit nytt rekord i hur snabbt jag har skrivit slut dem. Och det är lite spännande hur det nästan alltid tar ungefär en månad. Helt oberoende av hur stor dagboken är. Och det går alltid snabbare att skriva dagboken i början. Man hinner igenom halva på knappt två veckor och tänker "wow!" kommer hinna slut den här innan 4. Och sen saktar det ner och det tar en dryg månad i alla fall :S
För en månad sen idag började jag på en dagbok som jag skrev klart för en vecka sen. Och den dagboken kommer antagligen vara slut innan jag åker hem. Så långsamt går den här månaden.
Det blir lite oekonomiskt när tiden står stilla för då behöver jag köpa nya dagböcker hela tiden.
Dag 19 – Detta ångrar jag
Nu kommer jag inte kunna skriva det här inlägget ordentligt för Jens har redan hunnit mobba mig för vad jag kommer att skriva och när jag skriver inlägg så sitter jag alltid en tio minuter extra med dem för att gardera dem mot allt Jens skulle kunna tänkas hoppa på.
Iband orkar jag inte gardera allt, och det får jag alltid alltid ångra. (på tal om temat..)
Jag tror inte att det har hänt att jag någonsin publicerat ett inlägg som jag inte varit helt nöjd med vissa av grejerna i, men som jag publicerat ändå för att jag inte orkat eller inte kommit på ett bättre sätt att säga det jag vill på, utan att Jens har hoppat på exakt de grejer jag har varit osäker kring. Det är så läskigt jävla bra Jens känner mig.
Och nu när han i princip har hoppat på de där grejerna jag skulle ha sagt redan innan jag har sagt dem så kan jag ju förebygga det genom att faktiskt inte säga dem. Men då kommer han ju mobba mig för att jag ändrade på det jag skulle skrivit för att han inte skulle mobba mig. Så jag är liksom körd i vilket fall -.-
Så varför låtsas som något (nej det tänkte jag inte göra ändå -.-)
Jag går inte runt och ångrar saker jag har gjort. Det händer, korta stunder ibland, men allmänt är jag jävligt glad i hur mitt liv ser ut just nu och jag vet att varje litet val jag kunde gjort annorlunda skulle kunna lett till att mitt liv inte vore så kick ass som det är nu.. och det vore ju synd (yeah jag vet att det lika gärna kunde lett till att jag haft det ännu bättre... men det känns ju osannolikt :D:D:D (*oförkämt jävla nöjd med tillvaron* jag hade också hatat mig)) Men letar jag efter saker så kan jag väl hitta lite..
Jag är ibland lite ledsen för att jag inte sa till mamma att jag ville vara med när några grannar på landet frågade ifall vi ville vara med på 7-kamp. Mamma sa nej för hon antog att jag inte hade lust.. vilket jag normalt verkligen verkligen inte skulle ha. Men den här gången kände jag för det av någon anledning, men det kändes fånigt att säga, så jag gjorde inte det fören vi var långt därifrån och jag säkert typ började gråta eller nåt så att mamma frågade om det. Men liksom. Egentligen bryr jag mig inte om det längre... Ett tag kunde jag teatergråta över det minnet dock x) inte längre.
Sen ångrar jag att jag inte kollade på Julkalendern ”en december-dröm”. För att jag saknade det så grymt mycket på Julafton. Jag såg avsnittet som var på Julafton. Och jag hade sett några av de tidigare avsnitten. Men jag hade inte följt det på riktigt.
Sen vet jag att det är på grund av det som jag har sett varenda jävla avsnitt av varenda jävla julkalender sen dess och det är jag nästan lite stolt över att jag har gjort. För Julkalendern är mysig. Och hade jag sett ”en decemberdröm” lite mer ordentligt så hade jag inte märkt vad jag skulle gå miste om och säkert bara sett de följande lite halvdant tills jag mycket långsammare tröttnade och aldrig insett vad jag missade. Så även om det stör mig lite att säga att jag har kollat på alla julkalendrar sen... typ Pelle Svanslös eller nåt sånt.. UTOM ”en decemberdröm” så är det bättre än att inte kolla på julkalendern alls längre. Så egentligen ångrar jag det inte, lite bitter ibland bara x)
Och så kan jag tänka om allt sånt där som det känns som jag ångrar. ”jag har lärt mig av det och jag skulle ha gjort misstaget senare när det var något viktigare om jag inte hade gjort det då jag gjorde det” och då ångar jag dem inte riktigt? Eller?
Att jag inte hade en studentmössa somfolk kunde skriva i ångrar jag också ibland. Och den är svår att tänka att jag har lärt mig något av, att jag skulle gjort det misstaget över något viktigare, för man har liksom bara en student. Och jag har grymt svårt att tänka mig att det hade fått så stora konsekvenser att jag inte hade varit exakt där jag är i mitt liv just nu ändå. Med enda skillnaden att jag hade haft en studentmössa som folk hade skrivit i. Men jag gjorde det valet och det var det jag ville då. Och någon gång i framtiden kanske jag får ett barnbarn som vill ha en begagnad studentmössa och har ännu mindre huvud än jag har och så kan hon få en mössa som inte bara tillhört en släkting som inte ens lever längre utan också har blivit använd två varv, dubbelt begagnad! Släktklenod liksom. Och den dagen kommer jag vara ganska glad att jag inte skaffade mig en egen studentmössa där det står massa trams från folk som jag är för senil för att komma ihåg vilka de var och för blind för att kunna läsa vad de skrev. Så en dag kommer jag säkert vara glad över det beslutet också, även om jag kommer vara lite ledsen över det ett gäng dagar till innan dess.
Sen när jag säger att jag inte har några pinsamma minnen (som för övrigt bara är delvis relaterat till vad man ångrar och inte. Faktiskt!), för att jag har kommit över dem så även om jag tyckte de var pinsamma då så tycker jag inte att de var pinsamma då nu, så slänger Jens alltid gången då jag spydde på hans golv i mitt face. Och han har en bra poäng där xD För det tycker jag fortfarande var jävligt pinsamt! Men jag glömmer bort det. Så när jag säger att jag inte har några pinsamma minnen så är det genuint vad jag tror. För jag har förträngt att jag spydde på Jens golv! För det var jobbigt! Och jag vill inte höra om det!! XD
Det är möjligt att jag går runt med massa andra såna grejer i bagaget som jag fortfarande tycker är pinsamt men som jag förträngt och därför inte kommer att tänka på när det är dax att dra fram ett pinsamt minne.
Men jag står fast vid att jag generellt inte ångrar saker..
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Jag vill inte :<
Jag minns inte så många av mina födelsedagar. Jag har varit sjuk en hel del av dem faktiskt. Men det gör inget att vara sjuk på födelsedagen. När man var liten var det sorgligt såklart, men inte nu för tiden.
Jag gör helst inte så mycket en grej av att jag fyller år. Jag tycker inte om att dra ihop folk. Klart det är kul om man kan va med folk man tycker om, men det är det ju varje dag. Inte extra roligt på min födelsedag.
På det viset kan jag tycka att min senaste födelsedag var jäävligt mysig. För att det inte var en grej alls.
Också käns det allmänt som mitt liv blir bättre och bättre. Varje ny dag är lite den bästa i mitt liv (med vissa undandtag såklart) och då blir ju också min senaste födelsedag den bästa.
What about it då?
Jag fick träffa Albin för första gången på tre månader. Och fan va jag hade saknat honom!
Och det var som en säck som knöts ihop väldigt fint där.
För Jag hade kommit hem från Ghana två dagar tidigare. Och dagen jag kom hem hade jag på kvällen träffat en hel massa folk på Söderkällaren och sen dagen efter det hade jag varit hemma hos Jenny och träffat henne och Adam + Aylin och OskaR och Fernando. OskaR som jag inte träffat sen Studenten alls! Så under två dagar hade jag liksom lyckats träffa i princip alla mina favoritpersoner (i stockholm i alla fall) nästan sammtidigt.
Albin var liksom den sista personen jag inte hade träffat efter jag kom hem.
Så på min födelsedag fick jag träffa honom :D och så var det sådär fint inget särskillt. Jag kollade på polarexpressen. Som jag försöker se varje år på min födelsedag, eller då i närheten, för det är en liten mysig tradition. Albin sov i min säng x) Han var trött.
Och även fast att han inte var helt vaken så var det lite som att Då, när jag fick träffa Albin, då hade jag kommit hem på riktigt. :)
Dag 17 – Mitt favoritminne
På humanistiska konfirmationsläger ska man ha med sig en favorit-låt och en favorit-sak.
Favoritsaker är oftast ganska direkt ihop-kopplade med ett minne. Det är därför jag har svårt att slänga bort saker. För det vore som att slänga bort minnen ju :o
"Ditt favoritminne. Har du något sånt? Jobbigt va?" Sa Jens på skype när han satt och läste igenom alla frågorna. "Oh fuck" sa jag "är det en av frågorna?" men det var ju nummer 17. Lååång tid dit att fundera över vilket som är mitt favoritminne.
Och sen nu så bah är det 17 redan :S What is öp with dat lixpix?
Fan va jobbigt. Kan jag inte bara få gnälla hela inlägget på att jag inte vill bestämma mig för en favorit bland mina minnen? Det är jag som bestämmer ändå! Jag kan skriva ett inlägg om katter istället om jag vill! Fast det vill jag inte :(
Ett minne.. Ett jävla favoritminne!
Okej. Jag har ett lite okonventionellt ett. Det är inte favorit på samma sätt som de tillfällena som först kommer upp i skallen när jag tänker "favoritminne", typ Berlin-resan, min konfirmering, eller vissa typ filmkvällar och andra tillfällen som jag bara har mått så jävla bra!
Det här är ett minne av när jag var förbannad.
När vi hade någon formav idrotts-/friluftsdag på våren i 6an. Antagligen typ sista månaden innan skolavslutningen. Och alla såna där dagar var fruktansvärda. Allt som gick ut på att ha roligt med klassen och göra saker tillsammans. Jag ville ha så lite med min klass att göra som möjligt. Varenda en av dem.
Lektioner var okej. Liksom, lyssna på läraren, göra uppgifterna. Woop woop färdigt, done out! Rasterna var jobbigt men jag klarade mig igenom dem. Utflykter och grupparbeten och all annan påtvingad interaktion med de här människorna var mardrömmar.
Så vi var i någon park någonstans vid en sjö. Och vi spelade brännboll för det är ju så jävla roligt! Och vi delades in i lag och började spela. Och vi spelade ett tag och det gick ju relativt bra.
Och sen stod vi, jag och Gustaf vid samma bas och skulle springa vidare. Och när, vem det nu var som sköt, sköt så kom jag iväg först. Antar att jag hade bättre reflexer. Men han var ju snabbare och när han försökte springa om min så halkade han i leran.
Nu hade väl vem som helst inte blivit självaglad över att halka i lera. Men som extra trivia vill jag påpeka att Gustaf var den där killen som hade kritvita nya skor var och varannan månad och hade vid antal tillfällen under de här 6 åren vi gått i samma klass näst inpå mordhotat mig för att han tyckt att jag på något sätt varit ansvarig för att dessa skor inte var skinande vita längre. Tillexempel råkade jag trampa honom på foten när vi körde burken i typ trean eller fyran. Han skrek i flera minuter. Den gången bad han om ursäkt senare när det visade sig att han varit min hemliga kompis den veckan men glömt bort det. Men jag var inte den enda som fick utstå stormvrede över att ha smutsat hans skor eller kläder.
I alla fall. Han halkade i leran och anklagade självklart mig för att ha fått honom att trilla. Visst jag var väl i vägen, inte med mening såklart. Men han gick så långt som att påstå att jag hade lagt krokben för honom. "det var inte med flit" mumlade jag "förlåt" också säkert. Tyst. Och gick tillbaka till basen vi båda börjat på eftersom vi båda blev brända. Gustaf forsätter att skrika på mig att jag la krokben för honom och får med sig sina kompisar som också skriker på mig. Lärarna säger ingenting.
Nästa boll. Bollen går iväg och jag och gustav börjar springa. Jag springer medvetet bakom honom för att det inte ska hända igen. Hans kompisar på utelaget försöker helt öppet att fälla mig och struntar totalt i bollen. Men efter att två år ha duckat folk i korridorerna eftersom att stöta ihop med någon var lika med döden så lyckas ingen av dem att faktiskt få mig att ramla. Lärarna säger ingenting. Inte jag heller. Två gånger blir jag brännd på det viset. Och när tredje bollen går iväg och killarna fortfarande försöker fälla mig men jag trots allt lyckas ta mig fram till sista basen och "hem" så står Viktor där med ett av slagträna och slår mig med det i magen.
Jag tror att jag har nämnt det även på bloggen att jag aldrig var slagen när jag var mobbad. Aldrig knuffad eller någonting sånt. Ingen som rörde mig. För det är så mycket lättare att se att det inte är okej. Det är så mycket lättare att säga att "vi menade inget illa" om man blir busted med att bara vara en kuk. Enligt deffinitionen på "mobbing" är det mobbing att frysa ut någon, men hur bevisar man det? Hur påstår man att folk medvetet fryser ut en? Och egentligen, vill de inte umgås med en ska väl ingen egentligen tvinga dem till det. Och det tyckte jag väl någonstans då också. Visst var jag ledsen över att de inte ville vara med mig. Men jag kunde inte riktigt hata dem för det. Sen var de kukar utöver det såklart.. men liksom. Subtilt.
Det här var första gången någon faktiskt gjorde mig fysiskt illa under den tiden.
Och jag blev så arg! Jag ryckte slagträt ur handen på Viktor och och bara skrek! Jag slog honom inte, jag svingade det inte ens. Jag bara höll den i handen och skrek. "DET VAR INTE MED FLIT!!" Skrek jag. Om och om igen. "DET VAR FAN INTE MED FLIT!!" Och tårarna sprutade överallt och hela klassen stog knäpptysta och bara stirrade på tjejen som aldrig sa någonting tillbaka trots all skit de gav henne. "är det där verkligen Cissi?" hörde jag någon mumla tyst.
DÅ kommer lärarna. Först när jag står och vrålar med ett brännbollsträ tycker de att "oj nu kanske vi borde göra något?" och så tog de mig och Gustaf åt sidan (för på något vis tyckte det att det här hade inget med Viktor att göra.. nejnej, han bara slog ju mig med ett basebollträ -.- han är ju bara en hjärndöd efterföljare, varför ska han stå till svars för någonting alls?) och försökte få oss att reda ut det och Gustaf försökte förtvivlat förklara på vilket sätt jag förtjänade ett baseballträ i magen. Han försökte verkligen, för han var genuint också riktigt jävla pissed off att hans kläder hade blivit skitiga. Trots att han såg helt livrädd ut så fort jag öppnade munnen. Och allt jag sa fortfarande var "Det var inte med flit!" . Ingenting mer, inget "Idiot" eller annat skälsord. Bara "det var inte med flit" Lugnare och lugnare. Till allt han hade att säga. "Men det har är nya shorts" "det var inte med flit!", "de kostade 3000 kr" "det var inte med flit", "de är helt förstörda nu" "det. var. inte. med. flit." Och det bröt tillslut ner honom och lärarna kunde släppa oss utan att vi hoppade på varandra.
Och sen, när vi alla gick lite lagom utspritt till bussen hem så kom han springande bakom mig. "Cissi!" jag vände mig om. "Förlåt. . ." sen saktade han ner när han kom ikapp mig.. väntade någon sekund eller två på en respons. Jag drog på munnen och nickade lite typ och han såg lite osäker ut och sprang ikapp sina kompisar längre fram.
Det hände saker efter det. Folk trippade på tå runt mig på ett lite annorlunda vis.
För jag blev ju aldrig arg. ingen av dem hade någonsin sett mig arg. För jag blev verkligen aldrig arg.
Folk säger fortfarande det, att jag aldrig blir arg. Men jämfört med innan det här är jag ett riktigt åskmoln.
Men jag blir fortfarande inte sådär fly förbannad. Inte för att jag är någon sorts mega zen-mästare, utan för att jag inte vågar bli arg.
I grundskolan särskillt hade jag ingen jag vågade vara arg på. Jag var för rädd att de skulle bli arga tillbaka. Nu har jag Jens och Julle som jag faktiskt kan bli riktigt irriterad på ibland. Det är ballt det där hur de man blir som argast på är de man bryr sig mest om ofta. Men Jens och Julle gör aldrig så dumma saker att de förtjänar att bli mer än lite irriterade på. Samma med min familj, de gör aldrig tillräckligt dumma saker för att jag faktiskt ska bli förbannad. Även om jag skulle kunna bli det.
Därför är det här mitt favoritminne. För att det är den enda gången i hela mitt liv som jag har varit riktigt jävla asförbannad! Och fan va det kändes bra!
Dag 16 - Min första kyss
I sexårs pussade jag killen jag gillade på kinden.
Det var lite av en våldtäktspuss. Han var fasthållen av några andra tjejer som ville leka Mamma-Pappa barn med honom. Jag och min kompis, som också var kär i honom satt och ritade vid ett bord brevid och så sa vi, först på skoj att vi borde passa på att pussa honom. Sen vart vi mer och mer allvarliga av det och tillslut tog vi slag i saken. "nu kan vi ju bara inte låta bli att göra det" liksom.
Så vi rusade fram, gav honom en puss på kinden och rusade fnissande iväg igen. Inga konsekvenser av det what so ever. Det där med att pussa killar var ju nemas problemas liksom.
Sen pussade jag inga fler på ungefär tio år. Tills jag träffade Julle.
Ett tag i högstadiet hade jag lite komplex över mitt inte alltför inponerande "list of conquest". Men så pratade jag med Matilda, som liksom allmänt alltid haft någon form av pojkvän och inte riktigt vet vem hon ska räkna som "seriös" och inte. Och det tycker jag ganska mycket om att jag kan utan problem peka ut min första kyss och min första riktiga pojkvän. (sen kan det vara en liten "shit jag har inte haft någon ordentligt barndom"-känsla när man inser att man aldrig kysst någon som man inte har haft sex med :S)
Ibland kan det kännas som man behövt de där halv-trams-relationerna att öva sig på. Men liksom, hur mycket lär man sig på att fucka upp melanstadieförälskelser? . . .
Första Kyssen! Hålla sig till ämnet, min grej helt klart.
Det är ett sånt där datum som jag aldrig kommer glömma. Inte för att jag är sentimental nog att lägga det på minnet, för sånt lyckas jag dåligt med. Sentimental nog kan jag väl vara ibland, men jag misslyckas ändå med att lägga datum på minnet. Även om jag försöker.
Nej anledningen till att jag mins det är för att datumet är en mycket mer big deal den dagen än det vanligvis är. 27 September 2008. Julians 16årsdag.
Julle fyllde år. Så vi var det på den tiden "vanliga gänget", som jag säkert kommer glömma bort någon om jag försöker lista så vi struntar i det. Det är ungefär samma som det nuvarande "vanliga gänget". Hemma hos Julle på övrebergsvägen, som är ett gatunamn som också stenhårt fastnat i mitt huvud. Har ingen aning om vilken gata folk bor på oftast. Vet knappt vart Julle bor nu fan. I London vet jag absolut inte. Vi satt inne i Julles rum/utanför Julles rum eftersom alla inte riktigt fick plats inne i rummet. vi var en samlad trupp någorlunda i alla fall.
Jag och Julle satt i skräddarställning mittemot varandra, halvt bakom Julles dörr, och blåste varandra i nacken. Det var vår senaste grej. Det började med att peta varandra på knäna och evolverade sakta under en dryg månad, via bland annat vanlig konvetionell kittling, näspoking och poking i nacken, och nu hade vi altså nått det här kritiska stadiet av nack-blåsning.
Det kittlades ju. På papperet var det ju därför vi gjorde det. Sen hade vi liksom någonstans slutat komma ihåg att reagera på att det kittlades.
Så där satt vi och "blåste" varandra i "nacken" tills vi tillslut liksom "missade" både "nacken" och att "blåsa" och så vart det liksom en kyss av hela grejen istället. To this day fortfarande det som känns som det längsta kyssen jag varit med om (ja man "är med om" kyssar :P) det är antagligen inte den längsta. Det är väl samma fenomen som när man går till ett nytt ställe första gången, eller tar en ny väg till ett gammalt ställe. Den okända vägen känns jättelång jämfört med en bekant väg på samma sträcka. Men jag tror ändå att vi faktiskt höll på rätt så bra länge.
Jag minns att jag hörde allt som pågick runt om oss asbra! Precis vad alla sa, samtidigt. Som en split-screen fast för mina öron. Det kändes verkligen som någon sorts övernaturlig superhörsel. . Så jag kunde inte hålla mig för skratt när Jens suckande sa till Matilda att ”hur gick de från poking till... det där”. Sen höll mina ben på att dö och jag tyckte det var ett passande avbrott på något vis x)
För hur avslutar man en första kyss? När man har hamnat i den sådär utan att ha sagt något. Då måste man säga något sen. Och det kan ju potentiellt bli jobbigt. Trevligare att bara fortsätta kyssas då liksom. Tills ens ben dör.
Skratt är bra på det viset. Avbryter man kyssen genom att skratta så skrattar man ju. Då finns det inget tillfälle för awkwarda "Jaaa duuu..."n efteråt. Allt är fine. Lite den taktiken jag körde på. Funkade fantastiskt :D
Jag minns det inte som det, men antagligen var det en allmänt kass kyss. Eftersom ingen av oss hade någon som helst uppfattning om hur det "borde" vara. (sen är ju "kasst" när det kommer till kyssar gaaanska subjektivt.) men det känns inte som att vi har ändrat hur vi gör det särskillt mycket sen då. Julle håller inte med x)
Och det kanske är sant, vi kanske har ändrat det jättemycket. Bara så långsamt att jag inte har märkt något. Det är i alla fall svårt att vänja om sig vid.
Jag vet att jag har kännt det som "hur annorlunda kan det bli egentligen, det är ett ganska simpelt koncept liskom" angående hurvida någon kysser bra eller dåligt. Men fan va det inte stämmer!
Dag 15 – Mina drömmar
Inatt drömde jag att jag var ledare för konfaläger igen. Men den här gången var jag så mycket äldre att ungarna tyckte jag var vuxen och tråkig. Kände mig allmänt gammal och ledsen när jag vaknade.
Jag försöker skriva ner mina drömmar så mycket som möjligt.
Ofta ska man ju till skolan eller något när man vaknar och har inte tid att skriva ner drömmen. Och det är inte såå noga. De drömmar jag har glömt saknar jag ju inte att inte komma ihåg. Men jag läser igenom min drömdagbok då och då och det är väldigt kul. Oftast mins jag att jag har drömt drömmen när jag väl läser om den, inte alltid jag har ett par drömmar i den boken som jag inte har något minne av alls x)
Janne är avundsjuk på mina drömmar säger han ibland. Jag tänker mig inte att jag har sådär särskillt roliga drömmar. Visst, jag gillar att drömma.. men jag drömmer oftast om saker som känns ganska så vardagligt ändå. Inte så mycket gröna elefanter som flyger och sprutar karameller.
Jag drömmer om folk jag känner i situationer som känns väldigt vardagliga när jag väl drömmer men som när jag vaknar visar sig vara off på ett eller annat sätt. Sådär som drömmar är att man plötsligt vet något, av ingen anledning alls. Att man går in i ett hus och sen är man på standen plötsligt. Eller att personen man började prata med plötsligt är någon annan.
"Jag skulle hälsa på den brittiska tjejen från Teater-lägret/hon som gick på bild och formen som bodde i närheten av där jag bodde som jag brukade ha sällskap hem med. Vi fick åka jättelångt och när vi kom fram insåg jag att jag hade glömt presenten som jag slagit in i massa lager papper. Men sen var det två timmar tidigare och jag var fortfarande hemma så jag fick en chans till att ta med presenten" 14-15 Mars 2009
"Jag skulle till Hornstull eller Liljeholmen för att träffa Adam och Julian. Vi skulle handla på systemet men de ringde hela tiden och bytte mötesplats" Mars 2009
"Någon hade övertalat Jens att börja på Tai-Chi, tror det var jag. Anders (vår ledare) tyckte inte att det var en så bra idé" 25-26 Mars 2009
"Vi satt i matsalen och snart skulle engelskan börja. Men Anders (engelska-läraren) satt vid bordet brevid så vi behövde inte stressa. Sen vände sig Anders om och kollade på oss och sa "Varför sitter ni här? Lektionen börjar nu, ni kommer komma försent" och sen reste han sig och rusade iväg allt vad han hadde. Vi sprang efter till Bokbussen på taket till gymnastiksalen. Aylin hittade en bok om antikens grekland" 29-30 Mars 2009
Den sista är en av mina favorit-drömmar. Jag vaknade ur den och låg och skrattade aslänge. Jag mins den jättetydligt. Den känns lite hafsigt nedskriven, men det var verkligen så den kändes. Sådär konstigt känslolös. Det bara hände saker.
"Jens och Jenny skulle ha ett barn tillsammans. Det skulle heta Julian så att alla i familjen hette något på J. Vi gick upp på en kulle där jag skulle föda barnet. Anita (min gamla dramalärare från högstadiet) hjälpte till att ta på kläder på en Baby-Born-docka och det var att föda barnet. Sen hällde jag mat på ett miniatyrkök för att jag spelade sims. Sen var köket stort och väldigt jobbigt att städa" 20-21 juni 2009
"Jag sprang runt och fångade pokémon så att jag fick hångla med dem" 21-22 juni 2009
"Jag och Jens byggde ett hus i Sims och sen ställde vi det på diskbänken i köket" 28-29 Juni 2009
Nu vet jag inte vad det heter men det finns metoder för att ta kontroll över sina drömmar så att man kan styra dem. Första steget är tydligen att skriva ner sina drömmar. Det hade jag ingen aning om när jag började göra det men tro fan att det fungerar för det är ganska ofta som jag vet om att jag drömmer nu för tiden. Och då kan jag ganska ofta göra som jag vill. Sen tvivlar jag på mig själv lite för mycket så halva hjärnan tänker "nu ska jag gå till ett bord och så står det en stor tårta där" och andra halvan tänker "fast det kommer inte funka, det står ju ingen tårta där. Det är inte såhär enkelt" så det händer ibland att tårtan typ står och blinkar på bordet x)
Men jag föredrar oftast när jag drömmer utan att insé att det är en dröm. För drömmar är som extra dagar, och på något vis vill man ha livet sådär lagom begränsat. För att önska och hoppas på saker är liksom halva glädjen. Ifall men kunnat kontrollera sitt liv som man kan kontrollera drömmar ibland, då hade man kunnat få allt man önskade sig och sen sitter man där och vet inte riktigt vad man ska göra. Det är som att spela minecraft i creative-mode. Man behöver få kämpa för att nå sina önskningar annars är de inte lika mycket värda när man kommer dit.
Men så känner man sig lite ball också när man upptäcker att man drömmer. För det kan vara lurigt. Jag mins en dröm jag hade. Vi satt i matsalen i skolan på en måndag. Åt lunch och allt var precis som vanligt. Inga underligheter, inga bokbussar på taket till gymnastiksalen. Men så insåg jag att jag hade glömt vad jag gjorde under söndagen. På lördagen hade jag varit hos Julle och jag mindes allt upptill då vi gick och la oss och somnade. Sen mindes jag inte något av söndagen. "Tänk om jag drömmer" tänkte jag och mindes något de säger i Inception. Att om man föröker tänka sig hur man hamnade på en viss plats och inte kan komma på det så är det täcken på att det är en dröm. Och när jag tänkte efter så var det inte bara söndagen jag inte mindes något av. Jag mindes ingenting om dagen innan vi satt där i matsalen heller.
"Så det är en dröm tänkte jag"
Men oftast är de ändå så vanliga drömmar att jag inte kommer att tänka på ifall det skulle kunna vara en dröm. Även om de visar sig vara lite off när man vaknar. Det kan vara ibland när det händer något sånt där riktigt bra i en dröm som jag tänker tanken "är det en dröm?" och typ nyper mig själv eller vad jag nu fått för mig att man ska göra. Men jag brukar aldrig kunna hitta något som tyder på att det är en dröm i de lägena. De känns alltid sådär extra extra verkliga. Antagligen för att jag inte vill insé att det är en dröm :\ Såna drömmar är alltid störiga att vakna ur. Det tar oftast tid innan man insér vart man är och vad som har hänt på riktigt och inte. Ibland kan det vara en sån där dröm som känns otroligt jävla verklig, men som det inte händer något särskillt i så när man vaknar inser man inte att man drömt.
Det är senare på dagen, eller tillochmed senare under veckan, som man inser att det inte riktigt går ihop att någon har sagt det man absolut tycker sig minnas att de har sagt och sakta kryper det fram att det måste ha hänt i en dröm.
Mest använtdbart att veta att man drömmer är det ändå när man drömmer mardrömmar. Och smidigt nog så är det i huvudsak då som jag inser att jag drömmer.
Jag drömmer mycket mardrömmar. De brukar så över när man blir äldre säger folk. Inte för mig iaf :\ För mig har de blivit värre (för jag är så jävla speciell!! (det är förresten skönt när man kan säga att man hatar sina vänner utan att behöva oroa sig för att de verkligen tror att man gör det ^^) -.-).. eller värre. De förekommer oftare. Men eftersom jag vet att de är drömmar så är de inte lika läskiga.
De är fortfarande asläskigt :o Läskiga filmer är ju läskigt. Drömmar är värre.. även om man vet att det inte är på riktigt, det vet man ju om filmer med.
Oftast blir jag bara jagad i mina mardrömmar nu för tiden. Och jag kan inte gömma mig eftersom de som jagar mig är del av drömmen så de vet ju vart jag gömmer mig -.-
Ibland är det andra mardrömmar, då är det inte lika troligt att jag inser att de är drömmar. Men jag kan inte komma ihåg någon sån jag har haft på senare tid.
Men även om jag drömmer mycket mardrömmar så är jag väldigt fond av mina drömmar. När jag åkte ner till Ghana första gången berättade dem om olika Malaria-skydds-preparat och det billigare alternativet kunde ge en mardrömmar. "nej" sa jag direkt. Inte för att jag inte ville ha mardrömmar, utan för att jag inte ville äta något som fuckar med mina drömmar alls. Jag skulle inte vilja äta något som påstods minska mina mardrömmar heller. För tänk om det minskar på alla mina drömmar. Eller ändrar på dem. Gör dem till snetrippar om gröna elefanter, varenda en. Det vill jag inte! Jag vill ha dem som de är. <3 Helt lagom fucked up och allmänt bäst :D
Dag 12, Dag 13 och Dag 14
Jag vet! Jag har missat flera dagar!
Men jag har faktiskt inte lovat att göra ett inlägg per dag.. och jag planerar att ta igen allt jag missat nu. Jag är så jävla förlåten! Vilken tur jag har :) snällt av er :D snippa.
Dag 13 – Den här veckan
Men vavavava!? nu blir det ju inte i ordning!
Nä! fan ta ordningen! jag gör som jag vill!! och jag vill ta dag 13 först eftersom dag 13 ger mig ett ypperligt tillfälle att förklara varför jag inte har bloggat på tre dagar, utöver att jag är så jävla rebellisk!
Jag har jobbat.
Ni som kände mig på den gamla goda tiden då jag var här sist kanske hörde talas om att jag fick sitta med en del bokföring. Den här bokföringen skulle redan då har varit inlämnad i Augusti. Jag kom hit den 25e September.
Altså försenad bokföring som behövde göras nuuuuu!
Det var inte min favoritsyssla i hela världen. Särskillt inte när det gick över deadline nummer två och tre och sen fortfarande inte var inte helt inne till jul när jag åkte hem..
Antog att de i alla fall skulle fixa sig medan jag var borta. Och det gjorde det väl.
men sen är det sådär med revisorer att allt ska vara allmänt helt jävla felfritt. Och när man aldrig har bokfört saker så blir det inte riktigt sådär felfritt som de behöver ha det för att kunna runka ordentligt. Och då skickar de en lista över vad som inte duger så att man får ändra på det.
Och det är vad jag har gjort de senaste dagarna.
Först gått in i systemet och letat upp datum och pris och allmänt skrivit ner så mycket som möjligt om varje grej på listan för att kunna leta efter kvittona effektivare.
Faktiskt så gjorde jag det mest förra veckan.
Den här veckan har jag mest gjort det faktiska letandet av kvitton. Och typ skrivit ut och markerat uttag på kontoutdrag och shit. Det låter inte mycket. Men fan va det har tagit tid.
Hela måndagen satt jag. Då var jag visserligen ganska paralellt på typ facebook och skype.
Värst var det igår. Jag gick upp vid halv tio eftersom Hafen tagit nattshiftet för att låta mig få sova. Snällt.
Sen jobbade jag. Non-stop till lunch, klockan halv ett. Sen åt jag väl lunch och degade efter lunchen en timme. Sen jobbade jag. Igen non-stop till middagen klockan 7. Och efter den, från 8 till 6 på morgonen!
Och idag har jag varit helt tvärdöd sen igår att jag vara velat sova! Hela dagen helst..
men det har jag inte fått för bokföringen har fortfarande inte varit klar..
Nu är den det.
Typ. Det är kanske någon enstaka eftersläntrare som vi kommer hitta under de följande dagarna.
Men det är liksom ingen mördar-lista av grejer som ska fixas.
Så resten av veckan får jag förhoppningsvis tid över till saker som att gå till affären (sånt som jagj tänker varje morgon att "idag ska jag göra det".. men sen händer det aldrig för jag har inte ute att göra känns det som och "kan göra det sen"-attityden slukar mig) och plugga.
I helgen kanske jag och Liisa hinner övningsköra lite också.. vore ballt att göra i Ghana :S
Den här veckan har också varit veckan då halva tiden jag ska vara här har passerat! Snart kommer jag hem!
Alrighty!
Next up:
Dag 12 – I min handväska
Handväska ja. Har jag en sån?
Ibland.
Just nu har jag en kameraväska som jag bär omkring när jag lämnar huset här betydligt slaviskare än hemma.
Hemma använder jag ju vanliga handväskor också ibland. För att de är fina och för att jag tappar bort mina grejer om jag inte alltid har dem på samma ställe. En jackficka fungerar, men såna har man inte på sommaren. Eller i Ghana för den delen.
Så här blir det väska.
Kameraväskan tycker jag är hiskeligt tråkig egentligen, men såna är sådär bra vadderade och eftersom jag lyckas ha sönder min kamera ändå så behöver jag väl ha en sån.
Har tänkt pimpa den.. har tyg, men ingen ork.
I den har jag såklart min Kamera
Det är en Nikon D3000. För er som funderar på att köpa systemkameror kan jag rekomendera den. Jag vet ingenting om några andra kameror alls så jag skulle säkert rekomenderat dem också om jag haft dem i två år. Det är en nikon för att den var en present. Inte för att jag egentligen har en åsikt angående nikon vs. canon. Sen är det ju kul att kasta evil-eyes på folk som har canon, så det gör jag ju.
Kamerans objektiv är på upphällningen igen. Cissi hanterar sina saker dåligt :(
Till Kameran har jag ett extra objektiv som är extrem vidvinkel, även kallat fish-eye.
Och mellanringar som man sätter mellan kamerahuset och linsen som ger samma effekt som ett macro-objektiv, men tar mindre plats i väskan.
Jag får plats med både mellanringarna och fish-eye-objektivet i väskan sammtidigt om jag vill, men oftast har jag inte med mig någon av dem, utan en vattenflaska istället. Så länge jag inte går ut med avsikt att fotografera.
Just nu har jag också mitt pass och mitt gula häfte om att jag har blivit vaccinerad mot gula febern i väskan. Nog för att det känns lite smått risky att ta med sig passet när man går ut... men jag föredrar det framför att ha passet liggande någonstans på rummet för saker blir flyttade på hela tiden i det här huset. Min iPod ligger oftast i något av facken också. Inte helt säkert att den ligger på samma plats alltid dock, men eftersom den inte är så viktig att den följer med så gör det inget. Jag har för tillfället inga hörlurar ikopplade i den så det måste jag ändå komma ihåg om jag vill ha den till något. Tuggummina följde med från sverige. Jag vet inte varför jag köpte tuggummin, gillar inte riktigt tuggummigrejen. Tuggar alltid för länge, för att jag glömmer eller för att jag inte kommer förbi en papperskorg, och får ont i magen och i käkarna och huvet och bara bläh! och det är inte så jävla gott oftast ändå. Tror jag köpte de där för att jag skulle kunna snika förbi jätte-kön urban till posten på ICA och hämta mitt paket från en av kassorna istället. Det funkar oftast, men det blir fishy om man inte köper något.
I ett fack som ligger på baksidan av väskan har jag min padda.
Det är magiskt hur perfekt den får plats i fickan.
i somras och jag ville bara kasta den så hårt som
möjligt i asfalten. tacka vet jag Paddan! xD Så länge
man inte har appar som egentligen är grorda för
iPhone..
Ibland får jag plats med min dagbok där också. Om
den är liten. Som den är nu.
"Upside down notebook" :D fiiin!!
Fickorna på framsidan, det finns två. I den större, innersta har jag pengar och mobiltelefonen och andra viktigheter jag kan tänkas ta med mig.
Just nu är min plånbok i form av ett oyster-card-fodral från London och innehåller en dryg 50-lapp i cedis i taget plus mitt OK-Q8-kort (får jag vuxenpoäng för att jag har ett sånt?) Sen har jag ett kuvert med resten av mina pengar i, också i samma ficka.
Telefonen är en Nokia 3310 som jag köpte på tradera för 150 kr för att jag insett att jag behöver de där mobilerna som håller för allt efter att ha tappat min första, halvgamla sony-ericsson från yoy-stick-from-hell-perioden, (som jag fick tillbaka från min lillebror då min nya nokia-telefon -som jag tappat i vattnet ett varv- blev påkörd av snöplogen) i toaletten. (jag hade en mobil som blev stulen, och mammas gamla, också sony-ericsson-yoy-stick, där i mitten någonstans också)
3310an fungerar fortfarande utmärkt! så när som på batteri-tiden.. men man kan inte få allt. Det är bara Albin som lider av att jag inte kan prata längre än 2 minuter i alla fall.
I den yttre, undre, mindre fickan har jag trams. Där förvarade jag min ring undertiden jag var här förra varvet för att jag var lite nervös att gå ut med såna värdesaker massa synligt. Den här gången har jag ringen på mig. Har till och med bytt till att ha den på vänsterhanden så att jag kan se ut att vara förlovad och undvika att bli friad till så fort jag lämnar huset. Kommer kännas ovant att byta tillbaka sen när jag kommer hem. Får se till att förlova mig proper så jag slipper det :)
Fast jag vill förlova mig på alla hjärtans dag för det vore så underbart genomlame! ♥ (volvo-villa-vovve-liv-skämtet)
En blyetchpenna som förmodligen är Jens.. men man kan aldrig vara säker. Stift har jag till den också ser det ut som. Trevligt. Pennor får man hålla hårt i i det hör huset. Annars försvinner dem och kommer aldrig tillbaka. Idag har vi haft en bläckpenna på tre pers som gjort bokföring och den har seglat emellan oss väldigt friskt. Fler pennor hittar vi helt enkelt inte.
ICA-kortet. Eftersom jag inte kan använda det här men ville ha det med ifall jag ska köpa nåt på internet. 3 svenska kronor. Och sim-korten till min mobil och iPad eftersom jag har andra sim-kort här i Ghana. Det är också ett Ghanesiskt sim-kort till iPaden som jag använde förra gången jag var här man som har slut på credits nu och som jag inte hade med mig till butiken när jag skulle fylla på det så jag köpte ett nytt istället för 5 kr.
Sen har jag en ficka på insidan av locket på väskan.
Där har jag kameraprylar. Som inte alls syns vad de är på den här bilden :D
Sådär.. bättre.
Lite överexponerad..
det är ett extrabatteri, en fjärravlösare, ett extra minneskort och linsskydd. Linsskyddet hör inte alls till kameran egentligen. tror det är till vår analoga systemkamera. Tror att det riktiga linsskyddet till min kamera ligger i min hylla hemma. Använder det aldrig ändå.
Happ! det var typ det ja
Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?
Jag har med mig mer kläder den här gången än sist jag var här. Men det är fortfarande inte alls hela min garderob så jag klär mig annorlunda än jag skulle gjort hemma för jag har inte lika mycket att välja bland och ibland känner jag mig ganska underligt klädd.
Idag funkade. Lite väl rött vart det kanske xD
Sen är ju PIZZA-tröjan allmänt intressant att gå runt med för man måste alltid förklara för folk vem John Green är och varför det står PIZZA i asocciation med hans face på en tröja. Och det finns liksom inte någon bra förklaring till det. "Internet är awesome" brukar jag köra med.
Sen har Vilgot sett till att jag inte kan ta den där tröjan seriöst längre så jag måste hålla mig från att börja fnissa hysteriskt för mig själv varja gång jag påminns om att jag har den på mig.
Byxorna är från Gudrun Sjöden. Inte en person jag känner som donerar kläder till mig, det är en klädkedja som säljer asdyra ekologiska kläder. Det finns ett lager i Årsta-berg som säljer kläderna inte riktigt lika hutlöst dyrt. Så bara lite överpris liksom. 300 tror jag de kostade.
Strumporna är från London. Köpte 5 par när jag var där och hälsade på Julle ensam och vi kom förbi ett ställe som sålde dem när vi var ute och letade efter China-town för där fanns det sushi hoppades vi. Vi hittade tillslut sushi-stället jag trodde att jag hade sett dagen innan. Det visade sig vara ett "coming soon" så vi käkade buffé på ett kinaställe istället. Men strumpor :D
Jag har dem på mig när vi käkar middag för att inte bli så myggbiten. Funkar väl inte så bra x)
There! Nu är man ikapp :D Nu ska jag sova för Hafen tar hand om modellen inatt också. Rart.
Dag 15 Är kvar ett tag till.
fan va fort det går. Mins när jag satt och skrev på "min första kyss" och tänkte att det här kommer jag ju inte få publicera på ett tag och kommer ha gott om tid att fila på. Pyttskit!
Dag 11 – Mina syskon
That's aaaaaall!
Jag har skrivit en Kaka om Tommy.
Tommy är min bror.
Kopplar ni?
Fast det var lite länge sen.. inte så länge sen. Men lite länge sen.
Jag pratar med min bror på skype ibland. Chattar då.
Det gjorde jag redan innan jag åkte hit. När han satt inne i sitt rum och jag satt inne i mitt.
Jag tycker om min bror.
Han är smart och skoj och en person som jag antagligen hade umgåtts med även om han inte varit min bror utan typ gått i min klass eller så.
Fast jag vet ju bara hur han är hemma. Jag är, eller var särskillt i den åldern, ganska annorlunda i skolan motför hemma. Jag är lite rädd att han är den där wise-ass ungen som förklarar för läraren att hen har fel på ett sådär osmidigt sätt så att läraren blir sur.. (sådär som jag försökte att inte göra mot Slavomir, men inte alltid lyckades med helt och hållet) för han kommer hem ibland och gnäller över att hans lärare säger att man ska ha fingervarmt vatten till torrjäst också fast att torrjäst behöver varmare vatten för att det är TORRjäst. Och att läraren blir sur och säger att han har fel när han påpekar det och så slutar det med att inga av klassens bullar jäser.
Och där är vi olika. Inte för att jag spontant tänker mig tommy som massa mindre konflikträdd än jag, men jag skulle nog oftast hellre låta bli att påpeka att torrjästen ska ha varmare vatten och så bara ta lite varmare vatten själv. För att undvika... att lärare blir sura på mig? Och jag kanske har fel lika gärna. Om jag frågar, så gör jag det till läraren privat när hen går runt och hjälper till.
Men Tommy har en hel del småduster med lärare verkar det som. Sen går han ju på Engelska skolan där alla är helt galet mycket regelhoror och allmänt läskiga :S
Han vill att jag ska spela starcraft med honom ibland. Jag brukar inte ha tid.. dels för att jag inte har tid, och dels för att jag är så dålig och blir så jävla knäckt. För det är jobbigt när småsyskon är bättre. Jag har fått förklara det här för Vilgot ibland när han gnäller över att Anton blir sur på honom när han tycker att Vilgot förklarat något otydligt. Det krävs en del soul searching innan man kan deala med att ens småsyskon är bättre på saker. Och om jag tycker att det är jobbigt med min lillebror så kan jag ju inget annat än sympatisera stenhårt med Anton som har dragit lite nitlotten vad gäller småsyskon i just det avseendet ;)
Sen är jag ganska bra på att mest bara vara jävligt stolt över att han är duktig så länge det är saker som jag inte är bra på ändå. Typ StarCraft och Piano
Matten är dock lite jobbigt. Även om han inte riktigt är "bättre".. än.. så är han nog bättre än jag var i hans ålder. Och det är svårt att ta, för det är något jag indentifierar mig lite vid att jag är rätt bra på. Och att Tommy är såpass nästan på min nivå är en ganska stor anledning till att jag känner att jag verkligen vill börja plugga igen! nu! Han får ju inte gå om mig för då kommer jag ge upp. Än så länge blir jag mest sporrad att lära mig ännu mer.
Men det är kul att vi har kontakt lite via skype nu. För jag har alltid varit lite avundsjuk på typ Julle och folk som har värsta bra kontakten med sina syskon, för det är ju kul. Sist jag var här hörde jag inte ett ord från honom på två och en halv månad typ.. och det är ju bara trist. För som sagt, han är ändå någon jag gillar utöver att han är min bror.
Dag 10 - Bite me!
Och eftersom Kalle kommer vara här idag och det är osocialt och dåligt av mig att blogga då.
Och eftersom Janne, som är den enda som tycker den här listan är fett kul att läsa, är hos Jens och antagligen inte kollar min blogg i alla fall.
Så bajsar jag på den här dagen.
bajs!
Dag 09 – Min tro
När jag var liten var jag övertygad om att gud fanns, för att jag gick på något sorts fritidsliknande på församlingshemmet i Årsta (som btw är en riktigt kyrka nu, props) och de var allmänt skillade på att hjärntvätta ungar. Och jag är nog allmänt mottaglig för hjärntvätt.
Nu är jag inte religiös. Inte på det viset att jag säger mig tillhöra en världsreligion.
Jag kallade mig Bhuddist ett väldigt kort tag i nian typ. När jag var som mest inne i meditation och Yoga och stuffs. Jag är inte bhuddist.. jag kan inte ens stava till det.
Jag antar att jag är Ateist, passiv ateist. För jag tror inte att det inte finns någon gud. Till skillnad från aktiva ateister som tror att gud inte finns. Det är skillnad på att inte tro att gud finns och att tro att gud inte finns.
Det är en ganska viktig skillnad tycker jag, och det stör mig ofta att de inte har mer skillda namn. För väldigt många som är antingen troende eller aktiva ateister inser inte att det där mellanläget existerar. Jag är lite splittrad till det här med ettiketter, men det vore trevligt att kunna säga "jag är Ateist" utan att folk antar att jag tror att det inte finns någon gud. Eller kunna säga "jag är Passiv Ateist" utan att behöva tillbringa tio minuter med att förklara vad skillnaden är.
"Säg bara att du är agnostiker" säger folk ibland när jag nämner det här dilemmat jag har (som jag oftast inte direkt bryr mig om. Vill folk tro att jag är Aktiv ateist så bryr jag mig oftast inte) men agnostiker handlar inte om tro. Agnostisism handlar om att veta. Och även där är det lite lurigt vad det betyder riktigt, ifall det handlar om att "veta" något angående gud, eller i allmänhet, så betyder det inte att man är ateist bara för att man är agnostiker. Man kan mycket väl vara agnostiker och erkänna att "jag har egentligen ingen aning, inga bevis, inga belägg för att det skulle finnas en gud, men om jag ska gissa så tror jag nog ändå att det finns en".
Visst skulle jag kunna säga att jag är agnostiker, men då skulle jag hellre säga att jag är Ignostiker (nej inte för att det har ingen hört förut och jag vill vara hipster), Ignostiker är tydligen någon som tycker att debatten ifall gud finns eller inte är meningslös. Typ som att prata om vilken färg Tisdag har för att använda sig av exempel från wwikipedia (Tidsdag är ju lätt grön för övrigt. Ljusgrön.) För igentligen, balls to om det finns en gud eller inte.
Men nu var ju faktiskt frågan "tro" och inte "veta" eller "bryr sig"...
Så vad tror jag?
Det är jävligt svårt. Jag kan tänka mig att det skulle kunna vara på massor av olika sätt. Men skulle jag säga att jag tror att det är någon av dem.
Jag kan tänka mig att det inte finns en gud lite lättare än jag kan tänka mig att det finns en. Eftersom jag aldrig har sett några belägg för att det skulle finnas, inget som jag tycker är starkt nog för att tro i alla fall.
Men! Den allra största anledningen till att jag ändå inte aktivt tror att det inte finns någon. Är för att jag, trots att Jens envisas med att påpeka motsatsen, inte tror att jag vet bäst. Det räcker med att en enda person säger emot det jag tror för att jag ska tvivla. Hur mycket jag tvivlar beror så klart på hur mycket jag trodde på det från början, och ibland, om jag måste komma överens med någon om något som vi båda ska stå för och det är viktigt, då kan jag hävda mig lite (Hävdar jag mig riktigt mycket så är det garanterat oseriöst. Ibland antar jag lite för mycket att det går fram att jag aldrig på riktigt skulle tro att de byggt om Liljeholmen på en kvart snarare än att jag lyckades missa det).. och är det flera personer så viker jag mig nästan genast. Inte alltid i min tro (jag vet ju att pepperoni inte är en korv egentligen;) (eller ja, korven heter ju också pepperoni men för att det är pepperonisar i den)) men jag kan i alla fall lämna diskussionen. Igen om det inte är något viktig fakta det handlar om så kollar man i så fall upp den, men lämnar diskussionen!
Men ju fler som säger emot en, desto mer tror man ju att det är jag som har fel och inte alla dem. Och när det kommer till religion så finns det en jävla massa människor som påstår sig vara jävligt säkra på att den där gudsnubben finns. Och vem fan är jag att säga att de allihopa har fel. Särskillt som jag inte har squat som tyder på att han inte skulle finnas.
Det är som de där matte-frågorna på facebook, som det känns som jag pratar om hela tiden nu senaste.. ifall jag skulle få ett svar som är något annat än vad majoriteten svarat så skulle jag räkna om igen och igen och igen tills jag listar ut hur de har gjort för att få det svaret. Eller tills jag ger upp och antar att jag har fel men inte kan komma på varför.
Och jag har inte riktigt stött på en tillräckligt bra anledning till varför troende personer är övertygade om att det finns en gud om det inte gör det, för att vara bekväm med att säga att jag tror att det inte finns någon gud.
"men du har ju massa ateister på din sida som borde stärka din tro att det inte finns en gud" ja. Fast de påstår ju att det INTE finns en gud. Det är väldigt svårt för dem att ha några belägg för det. Ifall jag letar efter en nyckel och frågar två personer om de sett en nyckel och den ena säger "ja den ligger i den där lådan" och den andra säger "fast jag kollade i den där lådan och jag såg den inte".. och lådan är full med en jävla massa saker, då kommer jag att tro att nyckeln är i lådan. För det är troligare att personen som inte sett nyckeln bara har missat den, än att den andra personen tror att hen har sett en nyckel som inte var där.
Sen kan ju den första personen vara ett ass och säga att han såg en nyckel i lådan fast att han inte gjorde det.
Jag vet inte, jag antar att jag dels underskattar vissa individers förmåga att hitta på saker från tomma intet, och dels överskattar deras compassion för medmänniskor.
Dag 08 – Ett ögonblick
Det finns ett ögonblick som känns väldigt särskillt.
Jag skulle vilja säga att det är ögonblicket då det slutar vara sen kväll och börjar vara tidigt morgon.
Visst jag kan gå med på folk som säger att det är sen kväll tills man går och lägger sig och blir morgon när man vaknar. Jag säger morgon om 4 på eftermiddagen om det är då jag har vaknat. Men det är som en skillnad mellan folks personliga morgon och den allmäna, universiella morgonen.
Och det baserar jag just på det här ögonblicket. För när man sitter uppe efter att man borde gått och lagt sig så känner man sig alltid lite skylldig. Lite illa till mods för att man sitter uppe itället för att sova. Även om det man sitter uppe för ju är jävligt skoj och allmänt lätt värt att missa sömn för.
Men det är ett litet barn där inne som sitter och är nervös att Mamma eller Pappa ska komma på en och bli arga. Eller kanske till och med besvikna...
Och den där obehagskänslan ökar och ökar ju längre bort från ”sängdax” man kommer, ju närmarde det här ögonblicket man kommer. För tillslut så kollar man på klockan och det är så otroligt illa att man inte har gått och lagt sig en och sen ”poff” så tippar det över. Inget smooth övergång, utan verkligen bara ett enda ögonblick, då det plötsligt är helt lugnt att man sitter uppe. Då man går från att ”fortfarande” vara uppe till att ”redan” vara uppe. Trots att man inte har sovit.
Det är inte samma tid varje gång. Men det är helt klart relaterat till att timmen mellan 3 och 4 är betydligt längre än timmen mellan 1 och 2, eller 12 och 1 om man så vill. Ibland triggas ögonblicket av så påtagliga saker som solljus eller fågelkvitter, eller end-credits-musiken till Numb3rs. Ibland verkar det inte triggas av något alls. Man sitter bara där och spelar Minecraft och ingenting har ändrats ”egentligen”.. det är plötsligt bara morgon.
Oftast. När jag har min vanligt fuckade dygnsrytm. En helg typ mitt emellan två vanliga skolveckor. Infaller detta ögonblick runt 4. Sen förskjuts det ju mer jag förvrider mitt dygn. Ibland inträffar det inte fören 6. Vissa nätter, när folk gått och lagt sig särskillt tidigt kan det inträffa vid 3.
Oftast går jag ju och lägger mig innan det här ögonblicket, för att jag blir trött, eller för att dragningskraften från ångesten över att man borde sova är för stark.
Dag 07 – Min bästa vän
Jag har verkligen ingen BÄSTA vän. Det är sådär väldigt olika vilket humör man är på.
Jag skulle kunna skriva om Esther, som var den första och egentligen enda som jag någonsin kallat min bästa vän. Men även om vi var jättebästisar på hela 6:års och typ dagis också, så har vi liksom ingenting med varandra att göra nu. Vi ses ibland.. har mindre och mindre att prata om för varje gång.
Lite kul var det när jag var två månader i USA i slutet av 8an.. då hade vi mail-kontakt och det var som om vi alldrig slutat umgås.
Fast nu är det bara läskigt att träffas. Våra familjer umgås fortfarande. Bara därför vi ses.
Visst tycker jag fortfarande om henne, det är bara det att vi är så fruktansvärt olika nu för tiden. Vi har ingenting gemensamt alls längre känns det som. Vi kan prata gamla minnen då och då. Men de tar slut rätt fort.. :\
Så nej.. även om jag gillar Esther så känns det fånigt att skriva om henne i det här inlägget. När det finns så många som passar bättre. Men då är det ju frågan vem annars är min BÄSTA vän...
Jag skulle också kunna skriva "se kakinläggen" och sen vara klar med det här inlägget men det känns fusk.
Sen tänkte jag att på tal om Kakinläggen så har jag inte skrivit om Matilda.. och det borde jag ju verkligen göra. Så jag tänker att vafan. Inlägget får handla om Matilda helt enkelt! Yay :)
Matilda är också tillräckligt på sin egen kant av mitt liv att jag kan skriva om henne utan att lika gärna kunna ha skrivit om vem som helst annan av er så att någon får för sig att ta illa upp. Så ingen känner sig utelämnad nu? Brabra :)
Matilda är inte min Bästa vän, eller min Äldsta vän. Men hon är min äldsta riktigt braiga vän. Och också min bästa väldigt gamla vän. (Sååå besviken för att du inte fattar referensen Vilgot! :'C)
Hon har varit med länge. Även om hon från början bara var en bifigur på dansen i kulturhuset. Hon minns inte ens det, det är mycket möjligt att det faktiskt var någon annan som gick på den där dansen x) Men vi har växt upp tillsammans så det är inte konstigt att vi är lika på många sätt.
Mamma brukade säga att det var därför vi inte kom överens när vi var mindre och vi bara umgicks för att båda två ville leka med Fredrika. Att vi var ledare, och båda två väldigt envisa (Matilda brukade tillexempel hota med att gå till Anna-Karin om hon inte fick som hon ville) och smarta. Medans Fredrika var mer av ett får (det sa de inte.. det har jag lagt till själv ^^ Fredrika är den enda personen på jorden som jag verkligen hatar passionerat. Men det ska vi inte gå in på nu. Det finns en tid och en plats!).. det här var innan jag blev mosad i mellanstadiet. Mina ledartendenser är inte kvar sådär vardagligt.
Så det kanske är möjligt att vi var lika redan från början och det har ju inte direkt försvunnit med tiden. Som jag nämnde dag ett så är det svårt att säga vad hon har influerat mig till och vad jag har influerat henne till.
Jag vet inte riktigt hur det kom sig att vi slutade umgås med Fredrika. Jag vet hur det kom sig att JAG slutade umgås med Fredrika....
Men liksom, jag träffade ju med henne ibland ändå då vi sågs alla tre. Ifall de hörde av sig till mig. Så jag vet inte hur det kom sig att hon föll bort ur gruppen. Att hon föll bort för att jag inte ville veta av henne, istället för att jag föll bort, trots att jag aldrig pratat med Matilda om att jag inte ville umgås med Fredrika. Det gjorde hon i alla fall. Så ett tag umgicks jag bara med Matilda. Bara. Träffade i princip ingen annan på fritiden. Det var där i slutet på 8:an.. innan jag åkte till USA. Efter jag hade tröttnat på det evinnerliga fikat som skulle fikas med tjejerna i klassen. Jag har stämplat mig som INTE FIKAMÄNNISKA efter det. Fast egentligen var det nog bara tjejerna i min klass som var jävligt tråkiga att fika med. Jag menar fika och prommenad är i princip samma grej bara att prommenader är billigare och nyttigare, fast inte lika goda. Och prommenader är trevligt ofta. Ganska läskigt, men trevligt. Så den där INTE FIKAMÄNNISKA -stämpeln var nog lite förhastad trots allt.
Sen åkte jag till USA. Och även om Matilda kanske inte umgåtts med mig riktigt lika uteslutande som jag umgåtts med henne -Hon gick ju kvar i samma klass och hade alla sina vanliga klasskompisar och så- så kände hon sig ändå jävligt övergiven. Jag fattar det. Liksom jag var i USA.. visst att jag inte hade någon att va med alls.. men det var ändå nytt och hände saker där som höll mig lite distraherad. Matilda hade samma vardagsliv som vanligt, bara utan mig.
Min teori är fortfarande att tiden går långsammare i Sverige.. det är säkert en högre landyta än florida eller något (a).. för när jag kom hem hade det hänt så jävla mycket i Matildas liv.
Hon hade lärt känna en hel hög av nya människor, i huvudsak via schacket, eller via folk via schacket typ. Och 90% av dem hade blivit kära i henne.
Hon hade också utvecklat en Lastbils-fobi som jag till denna dag inte har ett enda litet fjuttigt minne av innan jag åkte men som hon insisterar på att hon haft sen hon var liten. Jag har väl missat den då ;)
Jag har haft perioder då jag har varit redigt trött på Matilda sen alltid. I början mer än senare. Men här efter jag kom hem från USA dök de upp oftare igen. Så jag lärde känna lite annat folk på mitt Konfa-läger och via KP-webben. Men ingen som jag fick någon sådär väldigt varaktig kontakt med. För även om jag var trött på Matilda mycket under den perioden så var det ändå alltid hon som fanns närmast till hands. Och jag var inte alls Alltid trött på henne.
Sen började gymnasiet, precis samtidigt som jag hade en extra "jag orkar intee!!"-period (nu låter det som att jag hatar Matilda i samband med att jag har mens x) Inte såna perioder! mkay?)
Egentligen är det enda perioden jag har umgåtts med Matilda tillsammans med andra människor sen Fredrika. Känns ju som en gemensam nämnare. Jag pallar nog inte att umgås med Matilda tillsammans med andra människor så bra. Ett tag var det som att vi sågs bara för att vi umgicks med samma människor, så när hon och Jens gjorde slut på allmänt inte så jävla bra terms.. så hade jag liksom ingen anledning att träffa henne på ganska länge. Och när jag slutade vara hos Julle varje ledig kvart jag hade så hade hon börjat spendera all sin tid hos Isak så det vart inte av att vi droppade förbi varandra även fast att vi försökte.
Nu bor Matilda inte under mig längre. Hon har fått tag på en lägenhet mellan Odenplan och S:t eriksplan som är asmysig :) Jag vill ha en sån!
Och jag träffar henne väldigt sällan. 2 gånger har jag varit där. Hon flyttade under tiden jag var i Ghana sist. det är altså två gånger jag har träffat henne medan jag var hemma i drygt två månader. Vi säger rätt ofta att "vi borde ses".. och sen har vi liksom inte tid för vi har andra saker för oss. Plugg. Andra folk vi ska träffa. Och man är lite fast i tänket att man inte behöver sätta undan tid för Matilda, Matilda kan man träffa när som helst men Albin och Vilgot och Robert och alla andra, de måste jag ju passa på att träffa nu när jag får chansen! Matilda kan jag träffa sen.
Men det fina är att när vi ses så är det ändå precis som om vi fortfarande ses hela tiden. Men den skillnaden att vi har lite mer aktuellt att prata om, och att jag inte blir lika lätt irriterad på henne x)
Även om Matilda kan bli föremål för väldigt mycket av min frustration så tycker jag jättemycket om henne. Jag vet att det kanske inte låter så på mig så mycket, men vissa personer är så. Man tycker jättemycket om dem, men det är inte vad som kommer fram. Min familj är ju tillexempel asförvirrade över att jag umgår med Jens. "han verkar ju vara en sån person som du inte gillar" har både Mamma och Pappa sagt vid tillfälle xD Och jag fattar varför de tror det x) Men det är ju inte sant för fem öre.
Det är väl syskonkärlek eller något åt det hållet. Trots att man älskar dem så kan man bli sådär fruktansvärt jävla knäpp på dem, för att man aldrig får en ordentlig paus från dem, eller något, och det är det som behöver ventileras. Men trots all frustration jag har hävt ur mig angående Matilda, och trots alla gånger hon har fått mig att känna mig värdelös (oj va jag inte har reflekterat över likheten mellan min och Matildas och min och Jens relation förut..), trots det så har hon varit och är fortfarande en av de viktigaste personerna i mitt liv och det är jag jätteglad för :)
Dag 06 – Min dag
Men nu står det en säng i den lilla stugan i alla fall. Det är ju också rart.
Sen när plattformen var klar byggde jag ett vrak. Någonstans måste ju skeppet som vi kom med ha tagit vägen. "Botten!!" enda vettiga slutsatsen. Där är den nu. Hoppas att jag minns någorlunda rätt hur Emils skepp såg ut. Annars kan vi låtsas att det blivit deformerat av att ligga i vattnet. Bra plan, bra plan.
Sen när man är färdig med ett sånt där projekt så vet man gärna inte vad man ska ta sig för och blir lite idle ett tag.
Eftersom det är en ny server har jag ingen egen liten gruva eller så att ta tag i. Så jag följde med Vilgot bort till Vinterlandskapet och grävde snö i hans källare. Jag och hans Fritzlade snögubbe ensamma i typ två timmar. Det blev jätteexistensiellt ett tag när jag råkade döda snögubben och fick bygga en ny, och så fortsatte jag prata med den nya snögubben som om det var samma som den jag dödat. Det tyckte Vilgot var absurdt någonstans. Och vi kom fram till att om Vilgot har använt en teleport som han trodde var en "böja universum"-teleport men som egentligen var en "byta ut atomer"-teleport, så ska jag inte berätta det för honom.
Sen gav jag den Fritzlade snögubben två Fritzlade vänner så att jag han inte skulle känna sig så övergivad när jag drog. Jag var ju trots allt ganska frivilligt Fritzlad..
Annars i den verkliga världen så har jag inte hittat några kvitton. Jag har kommit en vart på listan jag skriver över vilka av verifikationerna som egentligen är borttagna men som revisorn är för pantad för att fatta, eller så är systemet helt enkelt ännu mer genompuckat än vi trott.
Och det är väl typ det... och då har jag ändå inte spelat Minecraft större delen av dagen. Den virituella världen är bara så mycket bättre! Eller i alla fall mycket händelserikare.
Dag 05 – Vad är kärlek?
Skillnaden mellan kärlek och förälskelse på en ”what the föök is göing ön in my brainz”-nivå är något av det bästa jag vet. Ända sen vi fick ett papper (Läs det igen! Igen igen igen: HÄR!) om det på kemin och jag faktiskt fattade att det är en riktig skillnad. (som jag har tagit upp på bloggen förut ett par gånger. Eftersom jag inte kan låta bli... det är så fint!)
För jag har aldrig hajjat den där grejen tidigare. Jag har alltid varit av uppfattningen att om tillräckligt många tror på det så ligger det något i det, men jag har inte kunnat se det. Jag har inte kunnat pussla ihop alla de där historierna, fina metaforerna, musiken och poesin till något som höll.
För det skulle inte hålla. Det var aldrig meningen för det var alltid pusselbitar från 2 olika pussel.
När jag fick det bekräftat av kemipapperet så kändes plötsligt allt sånt där lite mer vättigt. Jag kan köpa kärlek vid första ögonkastet. Jag kan köpa Soul mate - crapet. Jag kan köpa fjärilar i magen och ”när du är kär så vet du!”-klichén. Jag kan köpa ’kärlek’ mellan vänner och jag kan köpa ’förälskelse’ för prylar (jag kan defninitivt köpa förälskelse för prylar!). Jag kan köpa alla de där ”love-qoutesen” som jag avvisade på engelskan i ettan och skapade en lite smått awkward silence när jag satte punkt för diskussionen med att anonsera att ”Then I’ve never been in love!”. Så får man hälst inte säga när man har pojkvän kanske?
Jag kan nästan t.o.m. köpa ”the friend zone”. Sen är jag lite skeptisk till hur riktigt accurate tolkning allt det där är av ens känslor. Men liksom vem är jag to argue, jag kan föreställa mig vilka känslor som lett till fenomenen nu. Det kunde jag inte tidigare.
Men främst är det jävligt trevligt att fatta vad man själv känner. Att inte undra längre om jag har varit/är kär eller inte. Fatta hur man kan bry sig om flera olika personer så mycket, men inte på samma sätt. Ibland kan jag sitta och bara fundera över det och var asfascinerad. (Jag tycker om att få insikter om hur världen och människor fungerar, även om det är insikter jag har fått förut. Oftast är såna insikter ganska fysik-matte-relaterade.. men ibland kan det vara andra grejer.)
Och jag kan fatta hur så många på felsms.se som verkar vara trevliga så vitt man kan avgöra av den lilla text de skriver ändå visar sig vara otrogna. Eller hur man kan vilja stanna med någon som typ misshandlar en eller är allmänt ett jävla kräk på nåt annat sätt.
Den här texten skrev jag ganska långt i förväg. Innan jag hade börjat skiva listan på bloggen.. och jag hade ett avslut på det:
”Sen kan jag fortfarande inte riktigt köpa sleepless in seattle... och jag känner allmänt att kärlek vid första ögonkastet, soul mate - crapet, och alla de där love-quotesen från engelskan fortfarande inte riktigt är något som jag fancy.
Kärlek är inte allt. Förälskelse är inte heller allt. Men de kan fucka upp saker rätt fint”
Men jag känner att jag inte riktigt står för det på samma sätt som när jag skrev det. Ville ha med det ändå.. lite som en intressant iaktagelse av hur man resonerar annorlunda kring hela den här grejen beroende på om man är sådär fjantigt nyförälskad eller inte.
Dag 04 – Det här åt jag i dag
Ifall man gjort som Emelie, och gjort frågorna lite vilken dag man vill så hade man ju kunnat vänta med den här frågan tills man ätit något intressant. Fast det gör man ju inte riktigt någonsin.. om man inte är min lillebror och får stå ut med pannkakscarbonara då och då för att mina matlagningsskillz är så jävla bäst!
Jag tänkte börja skriva det här inlägget igår kväll när jag inte hade nåt för mig. Men så insåg jag att det var ett jobbigt inlägg att skriva i förväg :P
Sen visade sig idag bli en exeptionellt ointressant dag att skriva det här inlägget, för idag har jag inte ätit någonting. Än så länge.
Jag har druckit ett halvt glas mango-juice. Men det har inte blivit någon mat.
Jag var sjuk igår och inatt. Somnade inte ordentligt fören halvt tio ungefär.. sen sov jag till 4 och har hängt på mitt rum sen dess för att jag kände mig fortfarande lite små-hängig när jag vaknade.
Sen gick jag ut vid halv nio och kikade runt, det verkade inte vara någon hemma då och det fanns inget spännande i kylen.
Eller tjaa... lite kyckling och potatis fanns faktiskt. Jag kanske värmer upp den senare. Eller tar lite glass....
Kopiöst är annars ett ballt ord!
Dag 03 – Mina föräldrar
Jag har något konstigt minne av när de berättar för mig att det är deras namn. Att de alltså inte heter "Mamma" och "Pappa".
De står vid det stora skåpet vi har i hallen som står halvvägs in i vardagsrummet nu men som brukade stå där stolen och den lilla hutchen med telefonen står. Och så kollar de på varandra och skrattar och säger att de heter Ingela och Stefan och ser allmänt väldigt ungdomliga ut som jag mins det.
Fast det har något väldigt konstigt över sig så jag misstänker att det är ett minne som jag har förväxlat med någon annan eller typ konstruerat själv på något vis. Kanske det var en liknande scen i en film.
Ingela och Stefan heter de i alla fall. Mamma och Pappa-namn liksom.
Sen har de jobbiga jobb. Mamma jobbar på Ericsson, hon är testare. Kollar mjukvaran i olika tele-grejer och letar efter buggar och fel.
Pappa jobbade på Försvarets Forsknings Anstalt när jag var liten. Sen slogs de ihop med något annat ställe och blev FOI som är Uuuuhm... Forsknings Ornament Institutet? Jag har ingen aning.. men han gör samma sak: forskar om strömning
Såna här bilder hade vi ibland hemma. På baksidor av papper. Vi hade aldrig helvita ritpapper när jag var liten, det var alltid massa jobb-jox på baksidan, för de var kasserade papper från mamma och pappas jobb. Jag reflekterade aldrig över att det var underpreviligerat. Det var ju miljövänligt och så i alla fall.
De har extremt olika musiksmak. Jag vet direkt om jag kommer hem och det är musik på i vardagsrummet vem det är som lyssnar. Även om jag inte har hört musiken någonsin förut. Enya är enda undantaget. Enya vet jag inte vem av dem det är som lyssnar på. Det är liite out of character för båda.. men inte särskillt mycket för någon. Sen är pappa en aning musiknazist också så ifall han är hemma så är chansen betydlgit större att det är hans musik som lyssnas på.
Annars är de ganska lika. Eller i alla fall bra på att vara konsekventa som föräldra-team. När jag var mindre hände det ibland att jag kunde fråga mamma om jag fick något och när jag inte fick det frågade jag pappa och då fick jag. Men det slutade ganska fort gå att göra sånt.
Min bror har nog aldrig kunnat köra den grejen riktigt.
Pappa har väldigt mycket musiker-drag. Han är perfektionist på många vis. Gör aldrig saker halvdant även om det skulle fungera typ lika bra och ta en tiondel av tiden. Det gör mig tokig ibland när han ska fixa något som inte funkar på min dator till exempel. Tillslut tycker jag att det inte är värt tiden att få det att funka längre, men han ska promt fixa klart det. Vid ett tillfälle så var internet lite knackigt och när han skulle fixa det så lyckades han göra så att det inte fungerade alls. Jag var skitsur i flera dagar!
Trots det är det mamma som jag blir mest sur på. Tror att pappa smiter lite från föräldrarollen och struntar i att tjata på oss för att han inte vill att vi ska bli irriterade på honom. Och då blir det mamma som är fast med att tjata. Och tjat är ju aldrig kul. Sen är mamma väldigt osmidig med sitt tjat. Efter 19 år har hon fortfarande inte fattat hur man tjatar på mig för att jag ska göra som hon vill. Jag fungerar dels som en sim. Man kan inte ge mig för många uppgifter sammtidigt. Och har man gett mig ett gäng uppgifter som jag ska göra och sen kommer med en till, då kommer den antingen hamna längst bak i listan eller så måste jag nollställa listan för att kunna göra den först. Och då är det inte säkert att allt kommer med sen när jag tar upp listan igen. Och sen gnäller hon när jag inte plockat undan skorna i hallen som hon bad mig om för tio minuter sen. Trots att anledningen till att jag inte gjort det är för att jag har varit upptagen med de andra sakerna hon bad mig göra.
Sen är jag också jävligt tjurig (yeah det är lite onödigt och töntigt jag vet.. och jag jobbar på det) och tycker inte alls om att göra saker för att andra har sagt åt mig att göra dem. Typ städa mitt rum. Det får jag faktiskt för mig att göra ibland, men om mamma då ber mig så vill jag inte, för då verkar det ju som jag inte gör det av fri vilja!
Mamma är annars mer chill än pappa på det viset att hon inte behöver ha allt planerat och trippelcheckat 40 gånger innan man kan åka någonstans. Och vi kommer bättre överens jag och hon nu sen efter då jag fick nog av henne och flyttade till Julle i en vecka.
Sen har jag mer gemensamt med pappa i form av musik- filmsmak och typ intressen i allmänhet. Och han är liksom uppe ibland och kollar på en film när jag kommer hem sent på kvällen så jag umgås mer med honom.
Men jag tycker om mina föräldrar. Även om jag blir tokig ibland på deras tjat och gnäll och "famlije-aktiviteter". Jag har ändå kommit förbi den värsta "bryta sig fri-fasen"..
De är ofta skoj och inte alls förtjänta av riktigt all skit jag ger dem. De är mycket bättre än många andra föräldrar jag stött på i mina dar. De ger mig och Tommy massa friheter och litar på oss med det mesta och de har aldrig pushat oss till nåt vi inte vill eller tryckt i oss särskillt mycket värderingar. Sen är det ju klart att de har haft möjlighet att berätta om ingenjörsprylar mer än de kunnat diskutera historia.. och då blir man ju gärna mer nyfiken på sånt. Säger inte att jag har kommit på att Matte är spännande helt oberoende av dem liksom. Matte är ju objektivt spännande :P
Och på senare tid har de skaffat sig mer av ett liv utöver oss, det var annars lite obehagligt hur de inte umgicks med någon som de inte mött genom mig eller tommy :S
Dag 02 – Min första kärlek
Min allra första förälskelse var en kille som gick hos samma dagmamma som jag. Tommy hette han. I samma veva föddes min lillebror. Den ni x)
Jag mins att när mamma och pappa frågade mig om vad jag tyckte att min lillebror skulle heta så sa jag ju Tommy såklart. Mamma och Pappa kommer inte ihåg att de lät mig bestämma. De tror att de gav mig förslag att välja mellan, eller att de frågade och sen sa jag ändå något som de hade funderat på själva.
Det är möjligt att det är sant, men det känns som ett ganska redigt sammanträffande.
Jag kommer inte ihåg hur länge jag var förälskad i honom, jag mins bara ett tillfälle då han kröp iväg ut genom dörren i lekrummet och jag följde efter eftersom jag hade bestämt mig för att jag var kär i honom.. och så att jag föreslog att min bror skulle hete Tommy. For all i know kan det ha varit bara just den där dagen som jag fått för mig att honom var jag jättekär i och sen glömde jag bort det. Det är liksom alla minnen jag har av dagmamman över huvud taget. Jag vet inte hur länge jag gick hos henne.
Sen är ju det rara med kärlek och förälskelser att varje ny gång känns så annorlunda att man tänker att alla andra gånger har ju bara varit småskrutt förälskelser jämfört med den som är den här gången, det här är the real fucking deal!
Så även om det kan kännas lite fånigt att räkna en crush vid 4 års ålder för "min första kärlek" så vet jag inte vart annars jag ska börja, för alla har varit "första"..
Dag 01 - Om mig
Och lilla Elsa från lägret som är min lilla modeguru, hon, min kusin Sara och tidningen "W.I.T.C.H" är grundpelarna i min klädstil.
Och så aspisfolket! (ni räknas dit allihopa jag umgås med nu, även om ni inte har något med aspudden att göra egentligen) En liten miniaspis-crew finns där inne någonstans. Jens är nog mer på utsidan och drar i trådar som en annan puppetmaster om man ska vara sådär smakfullt metaforisk hela vägen ut i fingerspetsarna, men resten av er... Men jag ska inte gå in på vad ni var och en har för roll i mitt liv nu, det är vad kakorna är till för. Folk jag umgås med nu är det ju uppenbart att de påverkar vem jag är. Sen kan jag inte veta vilka av er som kommer att stanna kvar som en minivariant innanför skalet när vi har slutat umgås. Det återstår att se.
Nu vart det mer om folk omkring mig än om mig känner jag x)
Men det har ju med varandra att göra. Jag har alltid tyckt att det andra har bättre chans att beskriva mig än vad jag har. För i största mån är det ändå hur jag upplevs som är sån jag är.
Jag kan upplva mig själv som väldigt osäker och blyg, men om folk omkring mig tycker att jag verkar öppen och utåt och självsäker, då är det ju jag som har fel?
Enligt det Jungianska personlighetstestet är jag INFP
- moderately expressed introvert (56%)
- moderately expressed intuitive personality (50%)
- distinctively expressed feeling personality (75%)
- moderately expressed perceiving personality (44%)
Det är svårt att göra såna där test dock för ibland vet man inte om något är rätt svar eller bara det man vill ska vara rätt.
NF kombinationen brukar tydligen innebära mycket fantasi-lekar som barn. Kalle & Hobbe -style med låtsaskompisar till höger och vänster och godsedjuren som lever på riktigt! Och det stämmer ju in på mig. Fortfarande. Jag lever lite halva tillvaron i någon sorts fantasi. Försökte ilustrera det i mitt slutprojekt på bilden "identitet" där jag målade en bäbis i en bubbla. Jag tar liksom till mig verkligheten och sen lägger jag till ett eget lager av... whatever it is som gör det allmänt mer kick ass!
Därför fungerar jag på ett sätt som bäst när jag är olyckligt kär. För verkligheten är oftast inte så bra som jag gör den till. Hrrm.. lite lagom oroväckande egenskap x)
Det är ansträngande för mig att prata med folk. Kommer man väl igång så brukar det gå bra. Men sociala situationer kan gämföras lite med gymnastiklektioner.. man har lite ångest inför dem även fast att det egentligen inte är så farligt. Sen är det ibland lite jobbigt att komma igång fast när man väl gjort det blir det ofta kul och går av bara farten tills lektionen är slut och man nästan till och med tänker att den kunde fått fortsätta lite till. Förutom vissa gånger då det ska göras något riktigt jobbigt som är anledningen till att man har den där ångesten varje gång, för det där jobbiga är så jävla plågsamt att det väger över allt det roliga man har haft också.
Jag trivs med folk runt omkring mig. Men det är oftast skönast när de pratar med varandra så att jag kan sitta och lyssna. Som min egen privata podcast! :D Jag slipper helst vara med i podcasten själv.
Jag brukar bli fascinerad över hur Jens och Sigge efter att ha sett en film kan haspla ur sig quote efter quote ordagrant. Jag mins inte saker ordagrant. Jag mins vad meningen betyder och känslan jag hade när jag hörde den, men inte de exakta orden. Sånt bäddar lite för missförstånd. För ibland är känslan jag hade kanske inte allt kopplad till meningen utan dök upp för att de spelade en viss låt som jag hört när jag har haft en viss känsla och då frammanas den känslan igen. Och sånt reagerar jag inte. Varför jag får en viss känsla vid tillfällen. Varför jag när jag har sett en film har en "bra" känsla eller varför jag har en "dåligt" känsla. Det kan bero på ljudet, storyn, filmningen.. eller kanske inte ens på filmen överhuvudtaget utan att jag hade Jens rubiks-kub i ögonvrån som påminde mig om Berlin.
Jag skriver mycket. Dagbok och på poeter.se ibland. När jag vill spara känslor. För om man skriver något när man är på ett visst humör, eller målar, eller läser eller lyssnar på något.. då sparas det humöret i det man skrev, målade, läste eller lyssnade på (förutsatt att det inte redan var något humör sparat där.. då kan det bli tok) och sen kan man plocka fram och läsa, titta eller lyssna på det igen och få tillbaka känslan :) Sånt gör jag mycket.
Jag lever inte riktigt i nuet på det viset.
På vissa sätt lever jag verkligen i nuet, gör sånt jag tycker är roligt nu och inte för att de resulterar i något bra senare. Men sen kan jag sitta och verkligen försjunka mig i det förflutna. I förut, i gamla texter och känslor, bara återuppleva dem om och om igen så gått det går.
Och ibland kan jag panika över framtiden. Inte kring betyg och ifall jag kommer klara mig och nå mina mål och sånt, nej jag kan panika över det där som jag inte kan kontrollera, vart mina vänner tar vägen. Vad jag lär känna för nya människor, ifall de kommer göra mig tråkig :o
Jag har inte heller varit med om något allvarligt... alls. Den närmaste personen till mig som dött, eller ens blivit sjuk är farmor. Och hon blev inte dålig fören jag var gammal nog att redan ha fattat att det skulle hända snart, men inte gammal nog för att ha en nära relation till henne. Men den var ändå närmare än till min Kusin som tog livet av sig. Så i min värld är sånt där som cancer och bilolyckor och död bara på låtsas och i filmer. Och jag kan känna mig asdryg för det när det händer andra personer saker och jag inte vet hur jag ska reagera, och jag blir så fascinerad över tanken på hur det skulle kännas om det hände mig.
Annars är jag stort fan av kakor och Oboy.
Är nagelbitare, ex. nagelbitare för ungefär två veckor sen. Sen hände något och det gick lite i slasken med det där. Får se om jag har gaskat till mig till påsk.
Är ganska musikalisk allätare, även om den Lilla Lulan i mitt skal skriker ganska högt på den punkten.
Läser inte så mycket sen jag började gymnasiet. Fyller 20 i slutet på året. Tycker att matte är det sexigaste som finns för tillfället. Har liksom inga särskillda intressen egentligen. Målar lite ibland, skriver lite ibland, händer att jag ritar då och då också. Spelar lite bas, piano och gitarr på den nivå att ifall jag la ihop tiden jag spenderar på alla de tre instrumenten och la det på ett instrument så skulle jag ändå inte kalla det att jag "spelar". Spelar dator- och tv-spel ibland. Mest av allt såsar jag på internet. bland memes, webcomics, youtube-videor och facebookstatusar. Bor för tillfället i Ghana, annars i Årsta. Är porrskadad, påstår Julle då och då. Äter inte broccoli. Tycker att orange är en trevlig färg. Är grisälskare. Inte vegeterian eller feminist. Jante-minion. Sväljer. Har sett alla avsnitt av V.Ä.N.N.E.R. Föredrar när mitt rum för tankarna till ett bombattentat. Har kvar min snuttekudde från när jag var liten, och sover fortfarande med den (som om ni hade någon respekt för mig innan ändå). Är mer kattmänniska än hundmänniska, men helst inget alls. Händer att jag glömmer bort att jag är tjej ibland. Znoosear gärna i en och en halv timme. Brukar vara bra på sten sax påse. Har turcost hår.
Kan rapa alfabetet. Nä.. det var lögn.
Ifall ni vill att jag utvecklar något av det där är det bara att säga till x)
